Julfällan

Överallt på Instagram syns de (för mig iaf, kan bero på instas logaritm). De roliga memen om papporna som inte vet vad mammorna köpt till barnen i julklapp. Och i samma flöde fina ord om hur den magiska julstämningen i själva verket är en mammas omsorger om att alla ska ha det bra. 

Jag reagerar på dessa instagram-inlägg. Och jag formar mig inte efter mallen. Julklapparna till barnen har T och jag valt ut och beställt tillsammans. Och den magiska julstämningen, nja, jag är nog mer Grinchen än Tomtemor.

I år har jag dessutom sänkt alla förväntningar. Vaknar jag med förkylning på julafton, ja, då är det hemmadag med familjen som gäller. Bara med lite extra mycket och god mat. Pepparkakshuset köpte vi en färdig fabriksbakad sats och monterade med fabrikstillverkad kristyr. Pepparkakorna är fabriksgjorda och dekorerade med ovan nämnda kristyr. Köttbullar - köpta. Vörtbröd - köpt. Lantpaté - köpt. Skinka - köpt (färdigskivad!!!). Risgrynsgröt - köpt.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag, även om jag är mamma, inte behöver köra slut på mig själv bara för att det är jul. Det blir jul nästa år också. Och nästa. Och nästa. Och jag ska orka många jular framöver. Det viktigaste är väl ändå att jag får fira jul med de som står mig nära?! Sedan kan jag äta köpemat om ingen orkar fixa hemlagad julmat. Det spelar ingen roll. Det blir jul ändå.

Skit i alla gamla vanor
Du och jag, det andra ska nog ordna sig
Köper något som är färdigt
Sätt dig ner och ha det härligt, och fira jul med mig 

- Linnéa Henriksson 

5 år som mamma

Idag fyller vår förstfödda 5 år. En milstolpe. Jag kan knappt tro att både hon, jag och, inte minst, T överlevt dessa år.

Trots att vi längtat och väntat länge på vårt mirakel så trodde jag länge inte på själva gravididiteten, men när hon såg upp på mig med sina pliriga bruna ögon förstod jag. Jag. Mamma.

Mamma-rollen är och har varit oerhört tuff och jag hade aldrig klarat det utan stöd från T (som är mer mamma än jag, som jag brukar säga) och familjen. Jag tvivlar på mig själv och mina beslut och jämför mig alldeles för mycket med "alla andra".

Men jag gör så gott jag kan och om jag får tro L så har jag gjort ett helt ok jobb 😊

Nu ska vi bara överleva några år till... 

Vad vill jag bli när jag blir stor?

Innan rykten börjar gå vill jag berätta här på bloggen att jag har sagt upp mig från jobbet. Igen. Det har inte känts riktigt rätt från början och när kroppen, genom magont och huvudvärk (och en hel del tårar), sa ifrån var det ingen tvekan längre. Så jag kommer att jobba fram till jul och sedan lämnar jag ett jobb på kommunen för andra gången.

Vad jag ska göra i framtiden är dock oklart. Jag känner mig som en gymnasist som har allt att välja på men vet inte riktigt åt vilket håll jag ska gå. Just nu lutar det åt att hitta en distanskurs med något som jag är intresserad av, typ språk eller litteratur, och helst på helfart. Dock har jag i princip inget CSN kvar efter 9 år på universitetet, så det blir att leva på sparpengar (och maken).

Så, rådvill som jag är, vad tycker ni att jag ska göra? Har ni några tips på nyttiga kurser eller intressanta jobb som skulle passa en språknörd som jag? Maila, sms:a eller kommentera gärna här! 😘

En lättnadens suck

Äntligen får jag tro på att Biden/Harris vann! Jag är glad för mina amerikaners skull. Så fort den här j-la pandemin är över ska jag boka flygbiljett och åka över till dem och fira 🥂 

Dooooomsday

2000-2001 var jag i USA som utbytesstudent och fick vara med om ett historiskt val, mellan Bush och Gore. Jag hängde inte riktigt med i turerna men jag, som samhällsvetare på gymnasiet, tyckte att USA hade ett väldigt krångligt politiskt system. Hur kunde personen som fått flest röster, en majoritet, inte bli president? 

2016 var jag och T tillbaka i USA för att min lilla värdsyster gifte sig och Trump hade vunnit över Clinton (bäst att säga Hillary, då någon säkert missförstår :P) TROTS att hon vann med "the popular vote", alltså flest människor över hela USA hade röstat på henne. MEN Trump vann. Konstigt system. Och "mina" amerikaner var inte glada över det heller. 

Nu skriver vi 2020 och Trump står mot Biden. Biden verkar inte vara superpopulär bland mina kompisar, men han är i alla fall inte Trump. Dessutom hoppas vissa att Harris snart få ta över ändå, vilket ju skulle vara jättespännande! Äntligen en kvinna på toppen! 

Ni kanske tycker att jag bryr mig för mycket om USA-valet när det finns andra saker man kan engagera sig i, men jag har sett min värdsyster gråta för att hennes sjukförsäkring inte räcker till och av rädsla för att, under Trumps beslut, kanske inte ens ha rätten att teckna en sjukförsäkring. Bara att prata om alla de förändringar som Trump gjort med USA skrämmer både mig och de som är min amerikanska familj. Dessutom slog Covid19 ned i USA med full kraft och deras högste ledare menade att det var något som skulle försvinna till sommaren, eller, bevare mig väl, att man skulle kunna injicera sig frisk med desinficeringsmedel! 

Personligen blev jag galen av ilska när Republikanerna tvingade igenom Amy Coney Barrett till Högsta Domstolen efter RBG:s död, bara veckor före valet, fastän de hade stoppat Demokraterna från att nominera och rösta igenom domare innan valet 2016. Hej dubbelmoral och välkommen till Gilead (ni som kan er Atwood vet vad jag pratar om)! 

Jag är nervös på riktigt. För vart USA är på väg. För vad som ska hända med världen. 

Enough rant. Nu ska jag kolla valvaka och skriva till mina amerikaner. Keep your fingers crossed!

Bad blogger

Jag är inte så bra på det här med att underhålla mina bloggläsare, Instagram och Facebook täcker mitt vardagliga behov, men nu gör jag ett nytt försök och kanske ska jag lägga in en kalenderpåminnelse om att blogga åtminstone en gång i månaden?! Ni tappra själar som fortfarande hittar hit, vad tror ni om det? Vill ni ha fler uppdateringar i text eller räcker det med mig, mitt och mina i de andra medierna? Skriv gärna en kommentar, oavsett vilken åsikt du har :)

Mitt senaste inlägg var visst i juli så vad har hänt sedan dess? Tvättmaskinen har snurrat många varv och en del vatten har runnit under diskhon. 

Augusti
Jag jobbade min sista månad på Arla och avslutade mitt vikariat med lite vabbande, mycket överlämnande/återlämnande till ordinarie kommunikationskoordinator och ett personalevent som blev mycket lyckat! Mitt år på Arla gjorde att jag vågade söka andra administratörstjänster, men jag fick väldigt många nej och självförtroendet sjönk.

September
Veckan efter min sista dag på Arla hade jag en intervju för en administratörstjänst på kommunen, men jag trodde inte på att det kunde bli något av det. Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen och ansökte om a-kassa (som jag fortfarande inte fått beslut om). Min handläggare på AF uppmanade mig att söka lärarjobb, då det skulle vara min kortaste väg till jobb. Tur i oturen då att det inte fanns så många gymnasielärartjänster att söka! Ytterligare en intervju för en annan administrativ tjänst inom kommunen och återigen självförtroende 0. Två dagar senare gjorde jag en uppföljande intervju för den första admintjänsten på kommunen och får då veta att jag är en av två kandidater som är kvar av 251 sökande! Självförtroendet hoppade några pinnar upp. Veckan efter blir jag erbjuden tjänsten (men hade is i magen och tackade inte ja förrän dagen efter erbjudandet), skriver kontrakt och kan säga "tack och hej" till AF. Firade nya jobbet med att åka på spa-helg med en nära vän och sedan fixa håret hos bästa Lina! Redo för nya tag :)

Det som annars tar upp mitt liv just nu, och som jag behöver behandla i separata blogginlägg, är det dåliga samvetet jag känner som mamma, coronapandemin och hur allt omkring oss påverkas av den samt allt jag läser, ser och hör om mäns våld mot kvinnor. Men, som sagt, dessa ämnen får jag avverka i separata blogginlägg, om ni fortfarande vill läsa min blogg alltså? ;)

3 minuter

Idag satt jag ned i tre minuter och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar och spela sin glada trudelutt. Det kan behövas ibland. 

3-månaderskontrollen

Covid19 har ställt allt på ända, så det får jag ägna ett inlägg åt någon annan dag. Mina senaste inlägg (även om det var läääänge sedan sist) har ju handlat om min ögonoperation och det är det som jag fokuserar på idag.

Idag var jag på 3-månaderskontroll hos Memira och, som jag anade, så har min syn korrigerats till 100%! Jag kunde läsa de minsta bokstäverna på nedre raden och hornhinnorna är klara och fina. Kontrollen gick på en kvart och om inget oförutsett inträffar är jag godkänd och klar.

Senaste månaden har jag märkt av en klar förbättring i ögonen, och det trots pollenallergin. Jag ser bättre än vad jag gjorde med linser och det är så skönt att slippa blaskandet och kladdandet i ögonen som det var med linserna. Jag har kommit på mig själv flera gånger att tänka "Dags att sova, dags att ta ut linserna" men tji får jag! Så skönt! Dessutom ser jag katten i soffan i vardagsrummet varje morgon när jag vaknar så, ja, jag ser bra :) I början av maj skickade jag in papper för nytt körkort då jag nu slipper kravet om linser/glasögon så nu är jag officiellt glasögon/linsfri. Åtminstone för några år framöver.

Om någon av er tappra läsare skulle vara intresserade av att se om ni också skulle passa för ögonoperation, hör av er till mig. Jag har presentkort på undersökningskostnaden till två kompisar! :)

Två veckor efter LASEK

Idag har det gått två veckor sedan min ögonoperation. Jag fick vara sjukskriven även förra veckan på grund av att hela framsidan av huvudet, runt ögonen, bankade och gjorde ont. Värktabletterna var mina bästa vänner.

Igår var jag tillbaka till jobbet. Skärmens ljusstyrka sattes ned, kontrasten sattes upp och teckenstorleken sattes till 150%. Ändå var jag helt slut i ögonen och huvudet efter en arbetsdag.
Jag kämpar på på jobbet men försöker att ta flera pauser och inte titta på skärmen hela tiden, även om det är svårt då mitt jobb ÄR att jobba på datorn. Idag fick jag ihop veckobrevet, men inte så mycket mer. Oh well, good enough.

Status just nu: jag ser bra, men dimmigt mellan varven, och ibland blir ögonen väldigt trötta och vill bara blunda.  Det känns ungefär som att man har en dålig anpassad lins i ögat, men det blir ofta bättre när jag tar tårsubstitut. Jag har alltid med mig ett par solglasögon då jag fortfarande reagerar på starkt ljus. 

Lasersyn...eller?

Jag gjorde en ögonoperation i måndags. Det var efter moget övervägande och efter många nervösa samtal med kliniken. Får jag lugnande innan operationen? Gör det ont? Kan jag bli blind?
Med tanke på att jag nu sitter och skriver vid datorn så har jag i alla fall inte blivit blind. Dock ser jag suddigt och ögonen värker och blir torra snabbt.

Jag gjorde en LASEK på Memira i Linköping. Ja, jag fick lugnande medel innan operationen. LASEK innebär att kirurgen lägger en liten bassäng med alkohol på yttersta lagret av hornhinnan, för att sedan skrapa bort lite av den och sedan använda laser för att korrigera synfelet. Jag bad kirurgen, Johan, att hela tiden berätta vad som hände men det gick så himla snabbt att jag knappt hann med. Ett minne från operationen har jag och det är att när jag låg på britsen under lasermaskinen, då tänkte jag "Nu är det för sent att ångra sig" haha :) Det läskigaste var när man såg skalpellen som skrapade bort yttersta lagret av hornhinnan, men sen var det mest att bara kolla in i ljuset och låta lasern lasra på.

T var chaufför och det var tur för jag ville mest blunda efteråt. Jag fick en härlig medicinpåse med värktabletter, antiinflammatoriska ögondroppar, insomningstabletter, tårsubstitut och bedövande ögondroppar med mig hem. Direkt efter operationen tog jag värktabletter och sedan, när jag kommit hem till "vilohemmet" (hos mamma och pappa) tog jag de bedövande ögondropparna. De två första dygnen låg jag mest i mitt mörka rum, tog ögondroppar och värktabletter med jämna mellanrum och lyssnade på ljudböcker. Jag ville mest blunda hela tiden och för att kunna äta och gå på toa hade jag på mig solglasögon inomhus.

Allt eftersom dagarna gick kändes ögonen något bättre. Jag åkte hem till T och tjejerna i fredags och tyckte att nu är det bra, men sedan på lördagen fick jag världens huvudvärk och idag har jag legat i husets mörkaste rum och lyssnat på ljudböcker igen. Det går verkligen upp och ned.

Status just nu: dimsyn, ont i huvudet, torr i ögonen, ljuskänslig. Dock tycker jag att synen i vardagen är ungefär som att gå omkring med geggiga/för gamla linser (vilket jag gjort ofta förr) så jag hoppas verkligen att synen kommer att bli toppenbra :)

Tack för årets julklapp, Torben! :)

P.S. Om man vill se hur en LASEK går till, kolla Youtube. Jag är glad att jag kollade EFTER operationen. D.S.

Beröm från bossen

Den här jobbveckan har gått i ett så jag är glad att det är fredag imorgon. Jag har känt, mellan varven, att det jag gör om dagarna inte räcker till eller är "good enough". Detta kom dock på skam idag då både min närmsta chef och vår HR - person sa att de uppskattade mig på jobbet! Min chef mailade även beröm för det senaste veckobrevet som jag sammanställt, redigerat och layoutat. Det kändes gött! 😊 

Bye bye 2019

Året 2019 kommer jag att minnas, i huvudsak, som ett töcken. Att bli tvåbarnsmamma och byta jobb samma år var väl kanske inte så genomtänkt...
Jag har satt igång med projekt:skriva ikapp dagboken, och inser att alla dagarna bara flyter ihop, med några få undantag.

Nu ser jag fram emot 2020 och något mer detaljerad dagboksskrivning som verkligen blir av! :) 

Jag säger stopp

Jag har inte mått så bra senaste veckorna, men igår var jag tillbaka på jobbet igen trots huvudvärk, öronvärk och hosta. Alla arbetsuppgifter går på halvfart och det har känts ok, jag har ju ändå mitt eget kontor där jag kan sitta och vara sjuk ifred.

Dock fick jag en smärre överraskning idag då en av mellancheferna ville att jag skulle fixa till mellanchefernas presentation till ett möte imorgon. Min chef, som är the big boss, hade sagt åt mig att korta ned dagarna lite så att jag blir frisk, så jag blev lite ställd. Hur som helst, huvudet värkte som as framåt eftermiddagen och jag pallade inte längre så jag skickade ett mail om att jag inte skulle hinna med presentationen. Fick ett svar tillbaka om att det var ok.

Jag är så stolt över att jag inte stressade upp mig, tog på mig en uppgift som inte hade blivit väl utförd utan satte stopp för min egen skull. Go me! :)

1 månad på nya jobbet!

Idag har jag jobbat på nya jobbet i exakt en månad. För mig personligen har det varit otroligt nyttigt att se och verka i något annat. Visst är det mest skillnader mot förra jobbet men även en hel del likheter.

De största skillnaderna nya jobbet mot gamla jobbet:
* Arbetstiden: jag jobbar (i snitt) mina 40 timmar och kommer hem i tid. Om någon dag blir längre, försöker jag att se till att förkorta en annan. Jag hinner vara med familjen när jag kommer hem eftersom (se nästa punkt)...
* Hemarbete: = 0. Jag gör jobbet på jobbet.
* Arbetsuppgifter: mycket ensamarbete, men även skrivande tillsammans med andra i form av olika informations-och-nyhetstexter. Jobbar mycket i PowerPoint och det kan vara himla kreativt och roligt! Arbetsuppgifterna är väldigt splittrade, men det gör mest att dagarna går fort.
* Kontoret: i början var det lite ensamt, men allt eftersom man lärt känna folket i huset och har folk att prata med vid fika och lunch så är det riktigt gött att ha sitt eget kontor! Dessutom med en whiteboardtavla där jag kan strukturera mina dagar.
* Kollegorna: mansdominerat och något "grabbig" stämning, men det är inget som stört mig än så länge. Många som är ganska nya på bygget också, så det känns aldrig jobbigt att fråga. Och jag frågar om allt :)
* Jobbtelefon: en iPhone förvisso, men den fyller sitt syfte. När jag är på jobbet. Jag tar aldrig med den hem.
* Språket: koncernspråket är engelska, många pratar danska och resten pratar östgötska ;) Jag tycker att min östgötska har blivit bredare, men jag har mer användning av min "professionella" engelska, så det kanske blir +-0 där. Och jag börjar förstå danska mycket bättre!
* Fikat: fri tillgång till Yoghurtkyl, fruktbord och kaffe såklart. Så najs!

Det enda som jag saknar är mina närmaste kollegor. Vissa dagar vill jag bara ringa dem eller ta en AW. Jag har liksom inte hittat min "klick" än.

Löktricket

Alla fyra i familjen har hostat i omgångar i ungefär en månad nu. Det tär på både sömn och hals. Jag har provat diverse medikamenter, både huskurer och receptfritt från apotek, men inget har hjälpt lika bra som löktricket. Detta "trick" är väldigt simpelt.

Skär en halv gul lök grovt i skivor. Häll på kokande vatten precis så att löken inte täcks. Ställ under eller i närheten av sängen och sov, förhoppningsvis, lite bättre. Det är något med ångorna.

Det luktar lök i rummet ganska länge efteråt men det är bara att vädra ut. Jag har sovit som bäst med löken under sängen och fönstret lite öppet, då vädras lukten ut lite samtidigt 😊

Hoppas vi får vara friska resten av hösten!

Jag tänkte ringa mormor

Under de senaste veckorna har jag flera gånger tänkt ringa mormor. För att prata med henne om något som hänt. För att höra hur hon har det. För att.

Men det går inte. Hon somnade ju in för evigt på sjukhuset. Hon begravdes för mer än en vecka sedan, på fredagen den trettonde.

Men jag tänker fortfarande att jag ska ringa henne. Något djupt inom mig har inte fattat att hon inte kommer att svara om jag ringer. 

Superstädat!

Vi har haft vår städfirma här för första gången. Det var så skönt att komma hem till ett städat, riktigt städat, hus. Det var som att jag kunde andas lättare. Den här julklappen kommer lätt att vara en av de allra bästa! :)

Ett bra datum

6/8
* lämnade in avskedsansökan på jobbet. Ny erfarenhet.

* skrev på pappren för nya jobbet. Kändes bra.

* firade vår bröllopsdag...med varsitt glas tranbärsdryck. Vi får fira mer någon annan dag.

Dags för kneg (och deg)!

Imorgon börjar jag jobba igen efter ungefär 8 månaders föräldraledighet. Jag har inte varit och hälsat på på jobbet med bebis, jag har noll koll på var jag ska sitta och jag har blivit utsparkad ur datasystemet (eftersom jag glömt uppdatera lösenordet i tid).

Jag tog en lång promenad tidigare ikväll och funderade på hur det kommer att bli. Och jag kände ingen stress, ingen oro, ingen panik. För jag vet att jag bara kommer att vara tillbaka ett par månader. I oktober väntar nytt jobb (och förhoppningsvis ny frisyr). Jag är så stolt över mig själv över att jag vågade söka och väldigt tacksam för att ha fått möjligheten!

Under föräldraledigheten har jag inte tagit ut några dagar från Försäkringskassan, så det har varit lite knapert. Tur att man har sparade pengar och en livspartner! Även om det bara blir 60% jobb (vi ska varva föräldraledighet fram tills nya jobbet börjar) så kommer det ändå kännas bra att ha någon slags inkomst.

Brain melt

När man äter eller dricker något kallt får man brain freeze. Under de senaste supervarma dagarna, när hjärnan inte fungerar och man bara svettas och funderar på vart närmaste badvatten finns, har jag kommit på motsatsen; brain melt. Bra va'?

Vi spenderade några dagar i en tvårumslägenhet i Stockholm med bebis och trotsig 3-åring. Då blev det snarare brain meltdown. 

Någon slags semester

Vara i stugan med barnen medan T jobbar de sista dagarna före semestern. Barnen fattar grejen med sovmorgon. Ibland. På två barn krävs det ibland tre vuxna. Mamma är orättvis och dum. Lillasyster är så söt. Rimma rimma rimma. Varför bryter man benet? En halvdag ensam på stan gör susen för mammasjälen. Svärföräldrar och svåger på besök. Ibland krävs det fem vuxna på två barn. Kunna laga mat tillsammans, som vi gjorde förr. Besök på Kolmården med goda vänner. Mysiga stunder, modiga tjejer. Bilresa norrut. Hamburgerställen som vet vad barnfamiljer behöver. En lekplats, kaffe och glass. 6 timmars färd enligt Maps blir 12 timmar i verkligheten. Det eviga sommarljuset. Dofter som inte finns någon annanstans. Hård säng och ryggont. Spring och hopp i benen.  Släktingar och tunnbrödsbak. Tremänningar som jag barnvaktat barnvaktar nu mina barn. Det traditionsenliga besöket på djurparken. Lodjursungen är det sötaste som finns. Bil som varnar för vi vet inte vad. Oro för att inte komma hem, för att barnen ska bli hungriga, trötta, skrikiga. Telefonsamtal hit och dit. Fika på släktgården. Nostalgi och saknad. Skynda hem i ösregn. Bärgare på plats. Varför tar han vår bil? Vad bra att bärgarn kom. Dumma bärgarn. Väntan. Beslut. Hemresa i hyrbil. Långa köer på grund av olycka. Varför kommer ambulansen? Varför blir man sjuk? Nervositet. Missnöjd med tester. En viktig dag. Det gick nog bra. Nu kan jag andas ut.

Byxjakt

Såhär ett halvår efter min andra förlossning har jag börjat tröttna på mina gravidjeans och insett att byxgarderoben från före graviditeten inte längre är aktuell (med några få undantag). Idag fick jag en stund för mig själv på stan och Tornby för att förnya byxinnehavet.

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Okej, jag är inte 28" eller storlek 36 längre men när jag gått igenom alla de stora klädkedjornas byx/jeansutbud och provat minst tjugo par varav jag kunde ha/såg normal ut i kanske tre par, då undrar jag hur idealmänniskan för klädkedjornas byxor ser ut.  På en av de stora kedjorna fick jag gå upp i storlek 46 för att överhuvudtaget få igen dragkedjan, men då såg de "slimma" jeansen inte särdeles slimma ut över låren. På en annan klädkedja fann jag i alla fall en frände som stod bredvid mig och letade byxor, "Här får man minsann inte vara kvinna" sa hon och då kunde jag inte låta bli att instämma och tillsammans beklagade vi oss över hur det inte går att hitta storlekar till normalstora (för det är jag ändå och det var hon med) kvinnor med höfter och rumpa. Jag kom efter mycket provande hem med tre par jeans och ett par shorts.

Nästa gång kanske jag beställer på nätet istället för att plåga mig igenom svettiga provrum.

Formellt språk...eller? Part II

Saxat från en och samma annons:
1) "Du förstår sin roll, men ser till hela verksamhetens bästa i agerande och beslut.
2)"Väger samman komplex information och olika typer av hänsynstaganden och visar omdöme vid uttalanden, agerande och beslut. Arbetar mot mål och fokuserar på resultat. Styrs av mål- och resultattänkande i prioriteringar, planering och agerande. Förändrar sin inriktning när målen ändrar sig. Leder, motiverar och förser andra med befogenheter som krävs för att effektivt nå gemensamma mål. Samordnar grupper och blir en referenspunkt för andra. Skapar engagemang och delaktighet. Förstår och tillämpar affärsmässiga principer. "

Mina kommentarer:
1) Ett sådant här fel på reflexiva possessiva pronomen får inte ens förekomma när mina elever skriver formella texter.
2) Vem? Vem? Vem? Vem? Vem? Vem? Vem? Gör en punktlista eller skriv om meningarna så att de får sina subjekt!

Att inte korrekturläsa sin annons innan man lägger ut den för publicering gör mig galen!

Jämställdhetsexperiment

Jag har, under senaste året, försökt analysera vårt äktenskap och om vi är så jämställda som jag vill tro. Det har hänt en del grejer under detta år som jag analyserat lite extra.

Exempel 1: I höstas var vi bortbjudna till T:s kompis som fått barn. Jag provade devisen T:s kompis alltså presentköp = hans ansvar. Det slutade med att vi tog gosedjuret som vårt kommande barn skulle få för det hade vi ju hemma dagen innan vi skulle åka till kompisen. Jag hade gärna köpt present om han hade bett mig i god tid och sagt vad jag skulle köpa. Nu måste vi köpa nytt gosedjur till C.

Exempel 2: Också i höstas. Vi skulle få besök av en nära släkting till honom. Jag hade tänkt dammsuga, moppa etc. ett par timmar, efter jobb och hämtning av barn. När jag dammsuger köket och barnet kallar på uppmärksamhet inser jag att det inte är mitt ansvar att städa för att hans släkting kommer. Hade han bett mig städa? Nej. Hade han tagit initiativ till att städa tillsammans under veckan? Nej. Jag tog ett kort på den dammiga trappan och skickade en bild där jag skrev att jag skiter i resten. Han skrev "Ok!" och sen var det inte mer med den saken. Plockade jag fram lakan och handdukar till gästen? Nej! Hans gäst = hans ansvar.

Exempel 2.1 (hör ihop med exempel 2): Morgonen då gästen ska åka hem. Vi sitter och planerar vad som ska handlas (efter att gästen blivit skjutsad till tåget) och vad vi ska äta under veckan. Vi pratar matlådemat och bestämmer vad vi ska göra för storkok. Gästen frågar då vad det blir till middag ikväll. Då det är mannens gäst har jag inte koll på tågtider och således inte heller hur mycket mat som behövs under dagen, så jag tittar på mannen som blir helt blank. Då jag vet att vi har "nödingredienser" i skafferi och frys föreslår jag en maträtt baserat på detta. Mannen verkar tacksam över mitt initiativ. Det fina i kråksången var att jag hade kompisdate på stan hela eftermiddagen så jag hade egentligen inte behövt bry mig...

Exempel 3: hans släktingar kommer imorgon. Jag har plockat undan påsarna i hallen och plockat lite i köket. T och L har handlat. Dammsuga? Näh. Moppa? Näh. Vi badar C i gästbadrummet imorgon så blir det "städat". Vi köper hämtmat.

Slutsats av detta: Jag blir en bättre mamma när jag är med mina barn och inte när jag städar. Jag har hört mormor berätta om hur hon fått vara hushållerska när morfars släktingar kommit på besök. Hur hon fick laga mat, städa och diska samtidigt som hon skulle ta hand om sina barn, så släktingarna fick ta det lugnt. Jag har sett min mamma gå i spinn och städa hela huset för att vi skulle få gäster en kväll. Stressad mamma, sura barn. Gästerna hann ju inte ens se hela huset!
Jag vill vara en bra mamma och jämställd förebild för mina barn. Jag vill inte att de ska lära sig att man måste städa för att det kommer gäster. Det är ju faktiskt bättre att städa efteråt, när gästerna åkt hem.

Är det svårt att inte vara duktig flicka/duktig fru med skinande rent hem? Ja! Är det svårt att inte inta någon slags projektledarroll för hemmet? Ja! Men om det är det som krävs för att mannen ska kunna visa att han också tar ansvar för hemmet och allas välbefinnande, so be it.

Formellt språk...eller?

Jag är återigen i jobbsökartagen men börjar att bli rätt less på dåligt skrivna annonser och grammatiskt felaktiga mottagningsbekräftelser. Det formella språket, som jag hoppas fortfarande gäller i just jobbsökarbranschen, har blivit mer som talspråk.

Här följer några exempel:
* Jag sökte jobb på en statlig myndighet. I annonsen fanns det flera meningar som saknade subjekt, "arbetar bra med andra","kan arbeta fokuserat" osv. Jag vill bara skrika VEM?
* Idag fick jag ett utvärderingsmail om en tjänst jag sökt på kommunen. Jag har inte hört ett pip om denna tjänst men jag ska ändå utvärdera processen (var finns logiken i det?). Även här tycker de som skickar mailet att vi ska strunta i sådana  petitesser som subjekt, "Skulle verkligen uppskatta att...". VEM? Jag uppskattar det då inte, det är ett som är sant.
* Utöver ovanstående exempel har jag sett annonser innehållande stavfel, syftningsfel och fel ordföljd. Dessa skulle kunna vara rena slarvfel men det kollar man väl som arbetsgivare upp innan man lägger upp annonsen?

Frågan är om det bara är jag som reagerat på detta. Det har iaf gett mig en idé att söka jobb som språkvårdare. Eller kanske annonsskrivare? 😊

Fenomenet Game of Thrones

På söndag visas det allra sista avsnittet av den allra sista säsongen av tv-serien Game of Thrones. T och jag har följt serien från allra första början. Jag kommer fortfarande ihåg hur han sa att vi skulle se första avsnittet av en ny, mycket omtalad, serie. Och detta var 2011!  Dessutom får jag fortfarande samma känsla när jag ser första avsnittet av första säsongen igen...och igen...och igen. En blandning av spänning, förväntan och skräck. Den lilla flickan med de blå ögonen i skogen skrämmer mig fortfarande lika mycket som första gången jag såg det.

Sedan har vi, som sagt, följt serien och sett de nya säsongerna allt eftersom de har kommit ut. Under tiden som vi väntat har jag sett om de tidigare säsongerna.

Nu är det alltså den sista säsongen som går. Och jag förstår kritiken som jag läser om och ser på Instagram. Jag tycker också att sista säsongen har känts stressad och pressad, liksom "vi ska få in så j-la mycket vi bara kan". De första tre säsongerna hade ett annat tempo, mer av ränksmiderier och överraskningens charm. Sedan kom några, i mitt tycke, mellansäsonger för att sedan ge plats åt säsong 6 med Battle of the Bastards. Ett avsnitt som jag kan se om många gånger och fortfarande vara rädd för att Jon Snow ska dö under människohögen! Säsong 7 verkade lovande inför den sista säsongen, men det blev inte riktigt så. Jag vet inte vad det är som stör mig men allt har bara blivit för mycket, fast ändå för lite. Produktionen är fantastisk, men storyn känns inte riktigt helt hundra. Vill man se hur mycket arbete som ligger bakom så finns HBO:s "The Game Revealed" att kolla på.

När vi började titta på GoT hade jag inte läst böckerna som ligger till grund för tv-serien. Det har jag nu, tre gånger till och med. Och det är kanske just det som stör. I en bok får man med så mycket mer som inte ryms i en tv-serie. Sen har serien hunnit ikapp bokserien också, så manusförfattarna har väl liksom fått styra en hel del själva, trots R.R Martins inblandning.

Jag har en teori om hur serien kommer att sluta, men den avslöjar jag inte förrän sista avsnittet har sänts och jag har sett det :)

Father, Smith, Warrior, Mother, Maiden, Crone, Stranger...

I am his and he is mine.

Bild från en annan händelse 2011

Foto: David Zanden

Att ta ett steg tillbaka

I morse var T hemma lite längre eftersom han skulle börja jobba lite senare. Han matade C, som vanligt, och jag väckte L. Vanliga morgnar brukar han vara på väg till jobbet när L äter frukost så i bästa fall hinner jag slänga i mig frukosten. I morse sa han åt mig att äta frukost och så tog han hand om L. Ovant! C låg lugnt i babygymmet och jag åt frukost, men så kom jag på att L skulle ha utflyktsdag så då gick jag upp för att se till att hon fick "rätt" kläder. Ställde mig vid garderoben och började leta, men då kom T och sa "Du, jag kan faktiskt ta det här".

Jag följer många feministiska konton på Instagram där jag läser om män som förväntar sig att kvinnan tar allt ansvar för barnen och någonstans inom mig är det programmerat att jag ska ta hela barnansvaret. Jag behöver programmera om mig. Vi är två föräldrar. Om jag inte tar ett steg tillbaka och låter T vara förälder, vem ska då göra det?

Den fjärde trimestern

Jag önskar att jag hade läst på lite mer om den så kallade fjärde trimestern inför både L och C:s ankomst. Det hade troligtvis hjälpt mig mycket från att inte gå ned mig i mina känslor av otillräcklighet och ibland värdelöshet. Nu blev det så att jag hörde om detta "fenomen" strax efter att C kommit, men då tog jag inte riktigt till mig av det jag läste.

Baking babies (superbra blogg!) skriver jättebra här och här om vad den fjärde trimestern innebär och vad man kan tänka på men jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter och kanske kan det hjälpa någon av mina vänner att må bättre postpartum.

Det första problemet, amningen, har jag redan skrivit lite om. En tråkig sak som kom i samband med amningen var att C fick torsk och jag fick svamp i brösten, så då blev det att behandla med kladdig medicin i tre-fyra veckor. C åt långsamt och fick inte tillräckligt, så efter amningen skulle hon ha flaska med ersättning och så den där medicinen på det då (5 gånger om dagen), så varje måltid för henne tog 1-2 timmar. Och då var det dags att börja om på nytt. Var och en gör det som är bäst för sig själv och för sitt barn, för mig och oss har flaskmatningen varit räddningen! Dock ska man se till att inte få mjölkstockning när man slutar amma. Det fick jag med L och det fick jag nu med C. Det gör ONT! i brösten. Jag köpte stora amningstoppar och mjuka bh-ar som inte klämde någonstans, och efter ett par veckor kändes boobsen ok igen.

Det andra problemet var förstoppningen. Jag har haft mycket magproblem men så ont i magen har jag nog aldrig haft. Mamma köpte hem havrekli och linfrön som jag åt i filen på morgonen, plus att jag tog en Lactulos-hutt varje dag. När det var som värst fick jag ta till laxermedel. När jag har ont i magen fungerar jag inte, och eftersom jag var öm efter kejsarsnittet var det liksom dubbel smärta. Kul att ta hand om bebis då. Eller inte.

På tal om magen så fick jag både bristningar och en linea negra med C. Dessa är fortfarande kvar, men bleknar långsamt bort. L var lite imponerad av att jag har lila hud på magen. Jag kommer inte noja över bristningar på stranden i sommar utan, liksom med kejsarsnittärret, tänker bära dem med stolthet. Hoppas bara att bikinin passar ;)

Sömnbristen då. Ja, det är den som gjort mig deprimerad. Jag funkar verkligen inte om jag inte får sova. T har varit en klippa och gått upp tidigt som sent, men det var ju inte förrän jag slutade amma som vi fick rutin på sömnen.

Och som vanligt när jag är stressad/halvsjuk/sover dåligt så kommer munsår som ett spammail för hundrade gången (ni förstår kanske varför jag inte skriver ”som ett brev på posten”). Alltså inga pussar på bebisen, mannen eller L. Det är alltid lika jobbigt.

I fjärde trimestern kommer också avslaget. Jag ser det dock inte som ett problem utan kroppen säger ju liksom hejdå till graviditeten. Dessutom hade jag bara avslag i fyra veckor, så det var mer som en längre mens.  

C är lite mer än tre månader när jag skriver detta, så den fjärde trimestern är över för min del. Hade jag, som sagt, läst lite mer om den då hade jag kanske varit lite snällare mot mig själv. Men jag har i alla fall överlevt.

Så irriterad

Jag är verkligen ingen bebismamma. Jag har inte tålamodet eller lugnet eller orken. De här månaderna som jag ska vara hemma vill jag bara ska gå fortare än fortast så jag får börja jobba igen, få struktur på livet och att C ska vara större. Jag längtar till att hon kan äta med oss vid matbordet istället för detta eviga matande i soffan med flaska på flaska på flaska. Jag längtar till att hon kan ta sig fram själv, så att jag inte måste bära hela hela tiden. Jag är trött på vyssjandet, ätandet som tar flera timmar, gnällandet, bajsandet....

Var glad att du fått barn, kanske ni tänker. Varsågod att ta hand om C. Any day, säger jag!

En barnflicka kanske inte vore så dumt?

Kejsarsnitt is the shit (för mig)!

Jag lovade ju i tidigare inlägg att skriva mer om kejsarsnittet och nu har jag äntligen fått en stund vid datorn så att jag kan skriva av mig. Det här inlägget kommer att handla om en operation (duh!) så känsliga läsare varnas :P Och det kommer att bli långt, så håll ut.

Då min första förlossning var en av de värsta sakerna jag upplevt i hela mitt liv (läs: slakt), sa jag redan tidigt i graviditeten till min barnmorska M att jag vägrade förlösas på samma sätt igen. Jag ville ha, som det så fint heter, elektivt kejsarsnitt. Dock är detta inte så elektivt för först ska man gå och prata med det s.k. Aurora-teamet på US Linköping, som i sin tur bestämmer om man är så pass förlossningsrädd att ett kejsarsnitt är aktuellt. Läkaren vi pratade med försökte (så som jag upplevde det) övertala mig om att föda vaginalt, men efter tre samtal med henne, två samtal med psykolog, upprepade samtal med barnmorska M och mycket ångest och oro, skickades operationsbeställningen till Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där alla planerade kejsarsnitt i Region Östergötland görs. I graviditetsvecka 36 fick vi datum för snittet och jag kunde andas ut och njuta av graviditetens sista veckor. Tack för stödet barnmorska M, som följt mig genom allt.

På morgonen för snittet var jag tvungen att fasta så jag drack ett glas saft före kl.07. Mamma och pappa kom och tog hand om L. Jag och T packade in våra väskor och babyskyddet i bilen och åkte till Vrinnevisjukhuset. Vi fick komma in i ett rum direkt, trots att vi var tidiga. Det som jag uppskattade med Vrinnevisjukhuset var att de som ska snittas går in på BB-avdelningen istället för Förlossningsavdelningen. Jag hade inte fixat att gå in där. Vi blev mottagna av jättegullig personal, jag fick de vackra sjukhus/operationskläderna och sedan var det mest väntan. Det var fyra kejsarsnitt planerade för dagen och vi var sist ut. T åt lite matsäck (läs: godis) som vi hade med oss, och jag försökte sova. Inte förrän runt lunch var det vår tur att komma in till operation. Jag fick en infart i armen och sedan gick vi bort mot op-avdelningen.

Operationsbarnmorskan tog emot oss och berättade hur det skulle gå till inne i operationssalen, att T och narkossköterskan fick sköta spellistan och hur många personer som skulle vara där inne. Ett stort gäng visade det sig. Alla presenterade sig men jag kommer bäst ihåg narkossköterskan S som stod vid min sida hela tiden (som jag kommer ihåg det iaf). Jag fick på mig en snygg op-mössa, minst tre olika slangar och blodtrycksmanschett. Narkosläkaren satte nålen i ryggen på mig och sprutade in bedövningsmedlet. Jag kände hur det gick ut genom ryggen ned i vänster ben. Helt sjuk känsla. Nästan direkt fick jag lägga mig ned på det tippbara operationsbordet och jag fick på mig en syrgasmask. De spände upp ett skynke ungefär i brösthöjd så att jag inte skulle kunna se något. Bedövningen började verka mer och mer och de klädde av mig på nederdelen. En av operationsläkarna (de var två) tvättade magen och nedåt med sprit, och frågade samtidigt "Känns det kallt? Känns det här? Känns det här?". Hon svepte över olika ställen, mestadels på magen, för att se om bedövningen tagit. Någon rakade mig under tiden. Det är en absurd känsla att veta om att någon gör något med en men man känner det inte! När de märkte att bedövningen tagit ungefär fem centimeter över naveln satte de igång. De berättade hela tiden vad som hände, vilket jag också efterfrågat i förlossningsbrevet. Efter en liten stunds opererande mådde jag illa på grund av blodtrycksfall (fick jag veta), så jag fick blodtryckshöjande i infarten och mådde mycket bättre. Strax efter säger en av läkarna "Nu får ni snart träffa ert barn". Någon sade "Applicera tryck" och 12:06 kom vår bebis ut och skrek. Jag frågade vad det blev, någon svarade "Det får ni strax se" så operationsbarnmorskan torkade av bebisen lite och kom sedan runt skynket och visade upp en liten skrikande flickbebis! Vi fick pussa och gosa lite med henne, medan de började sy ihop. T gick iväg tillsammans med barnmorskan för att klippa navelsträngen och torka tösen lite mer, men kom ganska snart tillbaka. När jag var klar och ihopsydd åkte (jag, T gick) tillbaka till salen. Barnmorskan sa att detta var det smidigaste snittet hon varit med om, det hade gått på ca. 20 minuter.

Tillbaka i salen fick jag verkligen känna på hur det känns att vara handikappad! Jag kunde ju inte röra benen och T fick inte säga något roligt för då gjorde det fruktansvärt ont i magen och snittet. Jag vilade i sängen med flickebarnet på mig, drack mycket saft och vatten (blev tillsagd att göra det) och fick äntligen äta mat! Hela tiden provade jag att röra på tårna och vid 16-tiden började bedövningen släppa i högerbenet.

Vi hade ju delat sal med tre andra par, men på kvällen hade de fått egna rum och vi fick vara kvar i stora salen. Då det var fredag fick vi ha den stora salen för oss själva hela helgen.  När bedövningen släppt fick jag hjälp av en barnmorska och en undersköterska att resa mig upp, det gick lite stappligt men jag kom upp och gick några steg i alla fall. Jag var tvungen att gå på toa (pga det stora intaget av vätska) och de tog bort katetern. Om det är något som jag tycker var otäckt med denna operation så är det just katetern. De satte katetern efter att bedövningen börjat verka före operationen men när de tog bort den så KÄNDES det. Det är verkligen oskönt. T och jag åt middag på rummet, gullade med dottern och bestämde oss för att kalla henne Charlotte. Jag tog mina smärtstillande tabletter så ofta som jag kunde och det var bra med det stora rummet för återhämtningen. Jag hade ju massor av plats att öva på att gå på :)

Det var min "förlossningsberättelse". Vi var kvar på sjukhuset till måndagen efteråt. Det var lagom dos sjukhus och jag mådde helt ok, och det var så skönt att komma hem till den stolta storasystern!

För att sammanfatta, jag är så glad över att min andra förlossningsupplevelse blev bättre än det första. Att föda barn med kejsarsnitt ska inte tas för givet, men alla som, liksom jag, är förlossningsrädda måste bli lyssnade på. Att föda barn, vaginalt eller med kejsarsnitt, är en gigantisk upplevelse. Förminska den inte för att "kvinnor har gjort det i tusentals år".

P.S. Är det någon som vill se en bild på ärret här på bloggen? Jag gillar mitt ärr! :) D.S. 

Ingen bebismamma

Nej, bebisar är inget för mig. Jag hade precis vant mig vid småbarnslivet när C som till oss och jag känner att jag bara längtar tills hon är större. Nu är det bara mata, byta, söva på repeat ... Så tråkigt. T är så mycket bättre på bebislivet.

Jag har slutat amma. Pallade inte och dessutom gav jag inte C tillräckligt så det var alltid amma plus ersättning, vilket innebar att matningen kunde ta flera timmar. Mitt stora sömnbehov (vem har sagt att mammor inte behöver lika mycket sömn som vanligt? Det stämmer inte på mig) i kombination med maratonmatningar gjorde att jag fattade beslutet nästan helt själv.

Jag känner mig som en sämre mamma eftersom jag dels gjorde snittet (fantastisk upplevelse, jobbar på blogginlägg om varför) och sedan inte ammar, men jag är/var på väg in i depression igen så nu blir det psykologhjälp igen. Att jag sedan inte mår helt 100 såhär i förkylningstider gör väl sitt till också.

Besök av vänner får vänta. Jag ska försöka bli (eller ska man säga hitta?) mig själv först.

Bebis 2

Bebis 2. Så hette vår Spotify-spellista som vi satte ihop till förlossningen. Ett av "villkoren" som vi skrev in i det så kallade förlossningsbrevet var att, om det var möjligt, få ha egenvald musik under förlossningen, det vill säga kejsarsnittsoperationen. Detta krav skulle även, i möjligaste mån, uppnås vid en eventuell "vanlig" förlossning också, om bebisen skulle få för sig att titta ut före det planerade kejsarsnittsdatumet. Men, som ni redan vet, så blev det planerat kejsarsnitt.

Jag var nästan mest nervös över att vårt önskemål om egen musik inte skulle gå att få igenom, men bland det första operationsbarnmorskan sa till oss var att det var helt ok och att det fanns högtalare i op-salen.

Narkossköterskan S var den som tog ansvaret för att musiken sattes på, så hon och T kopplade in min telefon i högtalarna. Den första låten som spelades under förberedelserna var Tove Styrke White light moment. Sedan följde Adele Make you feel my love, First Aid Kit Fireworks, Christian Kjellvander Words in the Wires och Marit Bergman Dansa mamma!

När det så var dags för bebisen att komma ut, slumpade det sig så att Kent Utan dina andetag spelades. Jag får gåshud när jag skriver om det nu, och jag fick rysningar i de kroppsdelar som inte var bedövade under operationen. Vi hörde bebisens första skrik och vi hörde:

....bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu Jag skulle ge dej allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

För många är ju denna låt en sång som sjungs på bröllop, men för mig kommer den för evigt att vara förknippad med första gången vi träffade lilla C. 

Dubbla mirakel

Idag var det beräknade förlossningsdatumet för vårt andra barn. Imorgon har hon funnits i våra liv i en vecka, fastän det känns som att hon har funnits hos oss för alltid. Vår andra dotter C blev förlöst med kejsarsnitt den 4/1 (jag kommer att skriva ett eller flera inlägg om detta då det var bland det bästa jag gjort) och ligger just nu och snusar i sitt babynest här bredvid mig.

Så nu är vi föräldrar till två mirakel.

Segt här

Jag är inte jättebra på att blogga här och ber om ursäkt för det (om det nu är någon som fortfarande läser). Under hösten har jag haft en del uppslag till saker att skriva om men det har liksom inte blivit av.

Och jag kan ju säga redan nu att det nog inte kommer bli mer skrivet framöver. Inom en snar framtid kommer vi ju nämligen vara en familj med inte bara ett, utan två barn! Ja, jag är skräckslagen och undrar vad vi gett oss in på men L är superpeppad på en lillasyster (mest, hon kan nog acceptera en lillebror också) som hon redan namngett. Det är full dans i magen och mina revben får sig en känga eller två varje dag (timme!) så jag antar att den lill* blir lika, om inte mer, livlig som sin storasyster.

Nu ska jag och magen vila framför brasan innan det är dags att bära upp spjälsängen.

Upp och ner om magen

När man är gravid får man tydligen räkna med att folk (oftast damer 60+) kommenterar ens mage. När jag hade jobbat någon vecka kom en av tanterna på jobbet, som jag aldrig pratar med annars, fram och frågade "När är det dags?". jag svarade att det inte är än på ett tag (var typ i v.18) och då fortsatte ärketanten "Är det två?". Tack dumma tantskalle, är det inte dags för pension snart?

Idag kommenterade två andra kollegor min mage. MEN på ett positivt sätt (jag tycker väl fortfarande inte att det är ok att kommentera andras kroppar bara sådär men hellre positivt än tantigt). Kollega M sa "Nu börjar det iaf synas lite". Med betoning på lite. Tack snälla Kollega M. Kollega K sa "Ska inte den där magen börja växa snart?". Tack snälla Kollega K. Snacka om annan vinkel! Jag känner mig stor och tung som en valross och då är det nyttigt att få höra att såååå stor är jag inte.

Annars har jag halsbränna from hell. Äter jag inget får jag halsbränna, äter jag för mycket får jag halsbränna. Tack för det MiniHopp.

Den osminkade sanningen

Jag har utmanat mig själv denna sommaren genom att inte sminka mig så fort jag ska gå ut. Tidigare har min "gå-ut-och-träffa-folk"-rutin bestått av ögonskuggor, concealer (+ ibland täckstift), kajal och mascara. Denna rutin har tagit ca.10 min.

Eftersom jag mer eller mindre bott bakom mina solglasögon denna sommar har jag inte känt att jag behövt sminka mig. Men också, och kanske främst, har jag inte velat att L skulle se att "mamma måste sminka sig innan hon går till Ica/till stranden osv.". Så, osminkad sommar. Och det har varit så skönt!

Denna avvänjning har varit nyttig för mig. Idag när jag gick tillbaka till jobbet tog jag "bara" kajal och mascara...och jag kände mig sminkad! :)

Bakom fasaden

Äntligen semester!

Skrev jag för 6 veckor sedan. På måndag börjar ny jobbvecka, höststart, läsårsstart, tillbaka till gruvan...you name it. Bloggappen ville inte vara med så det blev inga uppdateringar under semestern.

Vi har haft det fantastiskt bra i denna rekordvarma sommar, men jag har också oroats över skogsbränderna som härjat i mitt kära Hälsingland. Vi har hunnit att fara över halva Sverige, turistat i Kroatien, haft besök från Schweiz, byggt sandslott och klappat kattungar. Denna värme har dock varit mig övermäktig då vårt senaste IVF-försök gick vägen och jag alltså har varit gravid (tack och lov att jag inte varit höggravid) denna varmaste sommar på 250 år.

Jag har lite ångest, men inte lika mycket som förra året, för att gå tillbaka till jobbet, men samtidigt vet jag ju att jag kommer att vara föräldraledig under våren, och detta gör att det inte känns lika jobbigt. Det ska, hur som helst, bli fantastiskt kul att träffa kollegorna igen! :)

Ett av våra paradis

Vårhår

Jag var hos Lina i eftermiddags och fixade vårhåret! Guldblonda slingor med rödkopparbrun botten. Jag är så nöjd! 😍

Pensionär

Man vet att man börjar bli gammal om man tycker att det är kul och intressant att se över sin intjänade pension på Pensionsmyndigheten.

Tänk att jag har förvärvsarbetat i 15 år!

Gamling...:)

Sjukt 2018

2018 är verkligen inte mitt, eller min familjs, år. Influensa, förkylning, ögoninflammation, förkylning, magsjuka, förkylning....Dessutom en ivf-behandling som inte gick som vi hoppats.

Spola framåt till 2019?

Murphy's lag

Här kommer all jävelskap på en och samma gång.

Never ending...

Förra veckan dog min favoritlärare.
Igår fick jag veta att en kollega har cancer.
Idag fick jag veta att min faster fått en stroke.
Vågar inte tänka på vad som händer imorgon.

För mycket på för kort tid.

Back from the dead...

Bästa sättet att inte äta för mycket under julledigheten? Bli magsjuk!

L började i fredags natt. Camping i badrummet. Vi trodde vi var säkra. Så kom julafton. Svärmor avvek från julmiddagen och kom inte tillbaka. Julaftonsnatten campade jag själv på toan. Juldagen spenderades i sängen med feber, frossa och muskelvärk. L började återfå sin normala energinivå och tyckte att mamma var tråkig. Vi fick rapport om att släktingarna som var här på julafton också insjuknat.

Idag, annandagen, är vi alla på fötter. Bara något mattare. Och kanske lite smalare.

Att fulgråta i bilen

Början av december innebär Musikhjälpen i min favoritradiokanal P3. I år är temat "Barn är inte till salu". Fruktansvärt! På väg till jobbet i morse kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Dessutom spelades The Arks "It takes a fool to remain sane". Då fulgrät jag.

Vissa dagar är bättre än andra

Idag fick jag höra från kollegor att en före detta elev till mig sagt att jag var sträng. Det gör mig glad. Hellre sträng än snäll.

Dessutom bad en kollega, som jag tycker är en fantastiskt bra lärare, om hjälp med sambedömning från lilla mig. Detta gjorde mig både stolt och glad.

Som en saga

Ett litet mirakel. Det är vad hon är.

Även om vissa dagar är tyngre än andra, så kommer hon alltid att vara vårt lilla underverk.

#metoo

Me too-"kampanjen" har formligen exploderat under de senaste dagarna. Första gången jag såg hashtagen var i söndags och sedan dess har jag följt utvecklingen. Och blivit rädd. I mitt Facebook-flöde har, i princip, alla mina tjejkompisar satt "Me too" som status eller vittnat om sexuella trakasserier/övergrepp. Likadant på Instagram. Jag har också gjort det.

Jag blir så illa berörd av detta att jag inte ens vet vad jag ska skriva....

Min kropp. Mina beslut. Kan man ju tro.

Digital räddning

En av mina idoler inom skolvärlden är Patricia Diaz. Jag har testat en del av alla digitala verktyg som hon använder, men då vi har väldigt korta kurser på Komvux blir det ibland svårt att hinna med allt det nyttiga (och roliga) som finns.

Men dagens lektionspass räddades av att jag hade vetskapen om det digitala verktyget (egentligen bara en himla rolig hemsida med en god pedagogisk tanke) Lyricstraining. Då våra CD-skivor till läromedlet vägrade samarbete, fick jag använda min så-ända-in-i-kaklet-flexibilitet och planera om lektionen. Och använda Lyricstraining.

Lyricstraining har jag lagt upp som en länk för mina elever att använda om de 1) gillar musik, 2) behöver öva på att lyssna och skriva engelska. Idag var de även tvungna att kunna bokstavera. Idén med Lt är att man får lyssna på en låt, ett antal ord är borttagna och man ska själv fylla i orden för att låten ska fortsätta. På lektionen spelade jag dum där jag stod vid datorn så om de sa vilket ord jag skulle skriva så frågade jag dem hur det skulle stavas (stavfel gör att låten inte fortsätter). Så vi övade en hel massa förmågor på en gång!

Vilken låt vi valde? Se nedan :)

Let it go

OBS! Liten varning!
Man kan bli fast i Lt och så har en hel halvtimme gått...inget för stressade småbarnsföräldrar alltså :P

Kursa

Idag var jag och en av mina bästa kollegor, tillika biträdande LR-ombud, på LR:s grundkurs. Det var ett trevligt avbrott i denna regniga vardagen. Jag kände mig något stärkt av att höra att vi (faktiskt) kan motsätta oss en övergång från ferietjänst till semestertjänst, även om det kanske ändå leder till att arbetsgivaren "vinner"och kör över oss. Det vi då kan sätta emot är att avtalet blir utformat på så sätt att arbetsgivaren i slutänden får betala (mycket) för omställningen. Och i en kommun har det faktiskt lett till att de gick tillbaka till ferietjänst...

Dessutom söker jag ju samtidigt andra tjänster. INTE inom skolvärlden, utan annat som jag tycker verkar intressant. Detta var också ett argument som våra kursledare tyckte var viktigt att föra fram, hur många duktiga lärare kommer att försvinna i och med ett avtalsbyte? I denna lärarbrist borde de bestämmande kanske tänka till både en och två gånger.

Mycket jobb på hjärnan, men det var underbart att komma hem till en glad (men snorig) liten tjej som, precis för en liten stund sedan, sade "Godnatt mamma". 

Det eviga tvivlandet

Som jag tidigare sagt funderar jag på att söka nytt jobb. Terminen har kommit igång och jag är (om möjligt) än mer less än vad jag var innan eleverna började. Jag försöker hålla skenet uppe, men jag tvivlar. Tvivlar på att jag är en bra lärare. Tvivlar på att jag kan mitt ämne. Tvivlar på att jag gör rätt bedömningar. Tvivlar på att det är det här jag vill göra.

Det blev så tydligt för mig idag när jag hade medarbetarsamtal. Vår nye chef kunde läsa av mig direkt. Det blev det konstigaste medarbetarsamtalet jag någonsin varit på. Det blev mer som ett samtal med en studie-och-yrkesvägledare...

Och vad vill jag bli när jag blir stor?!

Arbetstid

Sommaren 2017 kom och gick. Blomstertid övergick i arbetstid. Föräldraledigheten övergår så sakteliga till jobb och hämtning och lämning på förskola (inskolning pågår) och försöka få ihop det så kallade livspusslet.

Jag har på tre dagar kommit in i de gamla banorna på jobbet och det känns som att jag redan jobbat flera månader. Vi har fått en ny chef som jag genast fått förtroende för, men tankarna om att söka mig vidare till andra jobb lever kvar. Jag känner mig liksom less redan innan jag träffat eleverna!

En annan sak som oroar mig är arbetstidsavtalet för oss lärare på Vux. Vi har nu fått rapporten från Skolinspektionen om att våra åtgärder för att vara så flexibla som möjligt är godkända, men min farhåga är att kommunen kommer att "köra på" med att förändra våra ferietjänster till semestertjänster ändå. Ferietjänst är ett sjysst avtal som passar bra med mina arbetssätt. Om jag ska behöva bli kontorsråtta och vara kreativ i ett alldeles för trångt arbetsrum 8-17 fem dagar i veckan vill jag inte vara lärare längre.

Jobbar man heltid med ferietjänst innebär det 35 h i veckan på arbetsplatsen. Det betyder 7 timmar om dagen, till exempel kl.8-15.30 (detta är den så kallade ramtiden och den kan man själv, ganska fritt, styra över också). Den här tiden ska innefatta lektionstid, mötestid, förberedelser och efterarbete samt utveckling av verksamheten. Elever, rektor och kollegor förväntar sig också att kunna få tag i dig om de vill diskutera något. Tyvärr finns det en del personer som utnyttjar ferietjänstens sjyssta villkor och "dealar" med chefen om att "jobba hemma". Detta missbrukas säkert på fler ställen, och jag har även märkt av det på min arbetsplats. Och det är detta som skrämmer mig. Om flera personer utnyttjar ferietjänstens fördelar för sin egen vinnings skull, kommer folk (och politikerna) att se det och vips infinner sig svartsjukan och våra avtal skrivs om så att vi får semestertjänst utan någon som helst förtroendetid och med stämpelklocka för att kontrollera att vi gör våra timmar.

Att vara less redan innan terminen dragit igång, att kollegor utnyttjar vårt sjyssta avtal och att kommunen har laglig rätt att ändra vårt avtal gör att jag söker andra jobb och funderar på vad jag vill göra. För tillfället snurrar tankar och funderingar om att läsa en programmeringskurs, men imorgon kan det vara något annat. Som facklig representant på min arbetsplats har jag lovat att i alla fall ta striden innan jag sticker...;)

Terminsslut

Jag är så trött. Det kan bero på pollenallergin, men jag tror att det har med jobbet att göra.

Så här i slutet av terminen går hjärnan på högvarv. Har jag tillräckligt med bedömningsunderlag för att kunna sätta betyg på alla elever? Tolkar jag kunskapskraven rätt eller är jag för hård? Vad hade jag kunnat göra för att fler elever skulle få godkänt? Har vi i arbetslagen samma inställning till vad som menas med "godtagbart resultat" (och alla andra svävande formuleringar)i våra styrdokument? Lägg där till ifrågasättandet från elever och elevers partners (som inte går mina kurser) och du har mitt lärarliv i ett nötskal.

Trots att jag flera gånger fått höra från både elever, kollegor och rektor att jag är rättvis och bra på det jag gör, tvivlar jag alltid såhär års. Allt medan syrenerna blommar.

Storleken har visst betydelse

Jag är inte jättebra på att uppdatera bloggen märker jag, och jag har funderat på att sluta blogga, men samtidigt så behöver jag detta utrymme för att skriva om saker som jag tänker på.

Så, vad tänker jag på nu då? Jo, att jag skulle vilja kunna sy. Sy mina egna kläder. Det skulle göra mina klädinköp så mycket mindre psykiskt stressande. Då skulle jag ju "bara" behöva köpa tyg, och inte själva plagget i sig, och sedan mäta, klippa till och sy ihop. Enligt mina egna mått. Inte efter en standardstorlek eller mall. Men jag kan inte sy. Och har dessvärre inte riktigt tiden till det heller. Alltså får jag stå ut med den psykiska stressen kring att handla kläder.

Jag har haft storlek small eller medium "hela livet", men efter att ha väntat barn och gått upp i vikt har jag liksom inte kommit "ned igen". Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu och jag har minst storlek L när jag provar kläder på de största klädkedjorna. Jag försöker (lyssna på min man och) intala mig själv att det bara är bokstäver men det är svårt att hålla modet uppe när man inte hittar snygga kläder eller inte tycker att kläderna sitter bra. Jag ser inte fram emot varmare väder kan jag ju erkänna. Hittills har jag ändå lyckats "dölja mig" i svepande koftor och oversize-t-shirts.

På Instagram följer jag många BodyPositive-konton för att hjärntvätta mig själv att jag duger som jag är, jag duger som jag är, jag duger som jag är, men de där storleksbeteckningarna ligger ändå där och gnager. De borrar sig in i min ryggrad och säger: "Låtsas vara kroppspositiv du, vi vet att du inte är det".

Börja träna då, tänker ni nog nu. Jo tack, jag ska bara jobba, sköta mitt fackliga engagemang, ta hand om barn, hus, trädgård, vårda mina relationer och gärna äta och sova någonstans däremellan också. Om någon kan vara min livstilscoach och fixa ett schema för hur det ska funka är jag all in!

Tillbaka 3 år. Varför var jag inte nöjd med den kroppen jag hade då? 

Hej 2017!

Oj, vad bloggen inte hänger med längre! Jag har gått över mer och mer till Instagram som "dagboksformat" och då blir det lite dåligt med uppdateringar här. Inte ens en Årets har jag fått till! Det kanske får bli en punkt på kommande veckas att-göra-lista.

För kommande vecka ska vara en jobbfri vecka. Jag har ju fortfarande "lärartjänst" det vill säga en så kallad ferietjänst, där jag jobbar 45 h i veckan och har t.ex. höstlov och sportlov. Då jag har vuxenelever får vi inte säga lov, eftersom lov innebär ledigt, och våra elever ska inte vara lediga på loven utan de ska ha självstudier. Detta med lärarnas lov verkar sticka i ögonen på "vanligt folk", trots att vi jobbar 45h-veckor för att få ha våra lov, så ferietjänsterna för vux-lärare är nu hotade. Många ferieanställda på mitt jobb har blivit väldigt upprörda över detta och diskussionerna har varit heta kring lunchbordet. Detta har lett till att jag och min kollega engagerat oss i facket och ska försöka strida för att vi ska få behålla ferietjänsterna :) Min rektor, som inte kommer att vara min rektor så länge till, verkar i alla fall stå på vår sida och det känns väldigt bra. Jag håller ögonen öppna efter andra jobb utifall det skulle bli så att vi lärare måste gå över till vanlig semesteranställning, för då kan jag lika gärna jobba som något annat.

Senaste veckan har varit helt ok. Jag hade lönesamtal i går torsdag och fick då veta att jag är prioriterad och att min lön kommer att höjas rejält eftersom jag bidrar med mycket till verksamheten. Det kändes väldigt skönt att höra! Och idag kom en elev och frågade om jag gav privatlektioner i svenska. Eleven ville ha en bra lärare till sin dotter! Den kommentaren gjorde min dag, kan jag ju säga! :) Synd att jag inte startat mitt eget utbildningsbolag...;)

Enough med jobbsnack....Jag ska försöka uppdatera bloggen lite oftare framöver men jag kan inte lova något! Förr eller senare kommer jag tillbaka hit. Det är ändå skönt att få skriva av sig mellan varven.

Ideal

Idag visade en kollega mig en bild på en kvinna och frågade sedan "Skulle du inte vilja se ut såhär?". Kvinnan på bilden var (extremt) vältränad, brunbränd och stod i sin lilla bikini på en strand mitt i gassande solsken. Jag svarade nej. Hade det varit för 1,5-2 år sedan hade jag sagt ja. Men för 1,5-2 år sedan hade jag inte en dotter. En dotter som ska växa upp i en värld där man som kvinna ska vara SNYGG. Inte smart. Inte klurig. Inte rolig. Utan snygg. Vara vältränad. Vara solbränd. Ha råd att åka på solsemester och sedan lägga ut bilder på Facebook eller Instagram för att visa på hur man har lyckats i livet. Jag blir så less.

Jag har själv varit där. Jag dömer ingen. Visst vill jag också gå ned i vikt, bli starkare och må bättre. Men inte för att bli snygg, för att bli någon som andra vill se ut som. Jag kan ju inte se ut som någon annan än mig själv. Detta har T försökt säga till mig i flera år, men det var inte förrän Lillan kom som jag verkligen tänkte till. För vems skull tränar jag? Det skulle i så fall vara för mig själv eller för Lillan. Jag behöver till exempel träna upp ryggen eftersom jag känner nu att den inte riktigt klarar av att Lillan vill sitta i famnen så mycket. Jag behöver träna upp konditionen så att jag orkar dra Lillan uppför pulkabacken utan att bli helt utmattad. För vems skull måste jag träna för att må bra? Jo, för min familjs, såklart!

Det är bra att ha målbilder, men de måste vara realistiska. Alla kan inte vara storlek 0. Alla kan inte träna 40 h i veckan. Jag måste bli bättre på att inse detta och försöker intala mig själv varje dag, för att jag ska kunna lära Lillan samma sak:

Jag är bra som jag är.

Om alla pappor tog efter detta....

Betyg betyg betyg

Något av det svåraste men också något av det roligaste med läraryrket är att sätta betyg. Eftersom vi var bortresta den senaste veckan så har den här terminens betyg stressat mig men då jag "bara" har tre grupper som ska betygsättas, varav två är grupper jag delar med kollegor, har jag helt fokuserat på detta de här två dagarna jag jobbat och idag blev jag klar med terminens slutbetyg.

Glädjande nog har jag haft riktigt duktiga grupper den här terminen så jag har inte satt många F! Dessutom verkade alla "nöjda" med sina betyg så jag slapp missnöjdhetsdiskussioner! Jag firade att jag klarat av betygsättningen med att ta ölen som ni ser på bilden. Because I'm worth it!

Nästa vecka jobbar jag tre dagar och sedan får jag julledigt!

En vecka i Minnesota

15 år sedan jag var här sist. Den stora anledningen till att vi åkte över var min "lillasysters" bröllop. Och vilket bröllop! Att få vara del av den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma!

Det har varit fantastiskt att få träffa hela min extra-familj igen, att de fått träffa Tor, att få träffa min lillasysters man och hela hans familj, och att få höra att de (min extra-familj) faktiskt saknat mig! :-)

Idag lämnar vi ett kallt Minneapolis (-21!) men jag lovar att det inte kommer att ta 15 år till innan vi ses igen....

Man säger att ett år går så fort

Lillan har hunnit fylla året. "Alla" säger att det har gått så fort. Jag känner inte likadant. Innan hon kom gick tiden sååå sakta, och det känns nu som att svära i kyrkan, men det var ganska tråkigt att bara vänta. När hon sedan kom, med allt vad det innebar av amning som inte funkade och icke-existerande dygnsvila, så gick dagarna långsamt och snabbt på samma gång. Jag längtade mest tillbaka till jobbet där man i alla fall kunde få gå på toa ifred. Dessutom mådde jag inte bra, varken fysiskt eller psykiskt, vilket också bidrog till att jag inte upplevde att tiden gick fort.

Dock, från och med att jag började jobba i augusti har tiden gått desto fortare. Eftersom jag är på jobbet hinner jag inte se alla små egenheter som växer fram hos Lillan förrän jag träffar henne på kvällarna och helgerna. Det är då jag har sett att rackarns, vad snabbt hon har blivit stor (även om hon fortfarande är liten)!

Jag tror att jag är gladare av att få vara Annie -lärare (på jobbet) och Annie- mamma när jag kommer hem. Jag skulle inte klara av att vara "bara" mamma.

På tal om jobbet, jag måste bara få skryta lite. Senaste veckan har jag fått frågan om jag verkligen är från Sverige, eller om jag kommer från något engelskspråkigt land, två gånger! Det kan bero på att jag är hård på att prata BARA engelska med mina elever i engelskakurserna, men kanske också på grund av min dialekt när jag snackar engelska (och kanske också för att jag inte är blond och blåögd);) Denna dialekt ska bli ännu bättre då vi över pölen nästa vecka! Crazy!

USA-val

Egentligen skulle jag vilja sitta uppe och kolla SVT:s valvaka, men man måste ju orka jobba...

Det blir ju intressant att lyssna på nyheterna i bilen till jobbet imorgon.

Kommer det att bli kaos á la år 2000? 

Halva hösten!

Imorgon jobbar jag sista dagen innan en veckas höstlov. Höstlovet markerar att halva terminen har gått (i princip) och att vi nu går in på upploppet mot jul! Det märks att fler av eleverna också insett detta, då jag har flera elever i mina kurser som bestämmer sig för att hoppa av eftersom de känner att de inte kommer att klara kursen. Det är också såhär innan lovet som jag brukar ha en prognos för vilka som kommer att klara sig och vilka som inte kommer att göra det. De så kallade F-varningarna har redan delats ut...! Jag har, den här veckan, i samråd med en kollega även beslutat att "levla upp" en elev i engelskan och det är alltid jättekul när man ser att eleven ser att man tror på henne/honom. Idag hade denne elevs grupp (den högre nivån) prov och eleven klarade av provet galant, så jag fick bekräftelse på att jag tänkt rätt i och med upp-levlingen :)

För ett år sedan jobbade jag min sista dag fredagen innan lovet och gick hem på föräldraledighet i väntan på ongen som låg i magen. Det visade sig att det skulle dröja ytterligare en månad innan ongen behagade komma ut. En väldigt lugn månad. Innan stormen ;)

Dansa mamma!

Marit Bergman släppte ett album på svenska tidigare i år och en av låtarna på skivan är "Dansa mamma". Nu har videon kommit och ni kanske känner igen någon som är med ;)

Kollegor och elever

Tillbaka på jobbet. Mina kollegor (och min chef) är fantastiska. Jag har under de senaste dagarna pratat mycket med mina närmaste på jobbet och allt känns mycket lugnare. Det dåliga samvetet blir jag visst aldrig av med, men med kollegornas stöd kan jag iallafall fokusera på det viktiga.

Idag insåg jag också att det viktiga som jag gör på jobbet, att undervisa och lära elever, gör jag bra. Jag förklarade ett visst moment i svenska språket för ett gäng andraspråkselever och flera av dem utbrister "Aha!", medan en elev blir helt exalterad, överröstar de andra och säger "Jag har frågat alla mina lärare om detta och ingen har förklarat det så bra som du!". Jag skojade med gruppen och sa "Nämen då har väl jag gjort mitt för idag då" och började gå ut genom dörren ;)

Mina kollegor kan säga hur många gånger som helst att jag är en bra lärare, men det inte förrän man hör det från sina elever som man vet att det faktiskt (förhoppningsvis ;)) är så. 

Stress? Hej IBS!

Senaste veckorna har varit fyllda av elevers inlämningsuppgifter och prov och rättningshögarna har bara vuxit. Jag trodde att jag hade ganska bra koll och kontroll men i går morse sa magen ifrån.
Så igår och idag har det varit vila, "snäll" mat och diverse medikamenter. Katten är snäll och ligger och värmer mig.

Helt slut!

Den här värmen tar kål på mig. Och inte bara på mig. Vi har så dålig ventilation på jobbet att jag måste skicka hem eleverna eftersom det inte går att hålla en hel lektion. I mitt arbetsrum finns ingen luft och huvudvärken kommer som ett brev på posten. Jag har bara en lektion imorgon och jag kan sluta tidigt, så det blir nog till att LEIF:a. Ska bara rätta prov först....

Nytt!

Nackdelen med att börja jobba igen är att man inte kan komma undan med att sunka runt i pyjamas hela dagen. Så idag blev det både shopping av jobbkläder och bokning av klipptid! Nästa vecka blir det jakt på nya skor...

Smälthjärna

Första veckan med eleverna blev jag *surprise surprise* sjuk. Tack kära kollegor som går till jobbet fastän ni är sjuka. Jag åker ju på allt! Det är ju bra tur att eleverna är förstående iaf.

Senaste veckan har det varit sjuuuukt varmt om ni undrar. Trots traditionell gammal stenskola kom värmen och knockade både elever och lärare. Jag har nog aldrig känt mig så ofokuserad, virrig och trött under lektionspass. Återigen, tur att eleverna är förstående. Jag bröt lektionerna tidigare också, med chefens goda minne. ALLA som jag pratat med, såväl administratörer som städare, har mått dåligt i värmen på skolan. Ventilationen verkar inte ens vara igång och vi har anmält detta som arbetsmiljöproblem flera gånger, men ingenting händer. Strejka?

Annars så är jag nöjd med livet just nu. Jag har jättetrevliga grupper, jag har mer engelska än svenska som andraspråk (vilket varit mitt mål hela tiden) och jag trivs väldigt bra på jobbet generellt. Att sedan komma hem till glad man och glad bebis efter jobbet är liksom pricken över i :) Dessutom är min man ett riktigt praktexemplar till hemmaman. De senaste dagarna har han haft middagen klar när jag kommer in genom dörren!

Nu hoppas jag att det ska bli något kyligare så att jag kan få tillbaka min smälta hjärna i någorlunda normalt tillstånd...

Jobb igen!

Swooosh, så var sommaren över, terminen drog igång och solen gick i moln.

T är hemma med Lillan och jag drar in stålarna ;) Än så länge trivs vi alla tre.

Sommaren innehöll bilåkande, släktträffar och lite bad. Vi är nöjda!

Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen, men jag ska försöka bli bättre...