Ideal

Idag visade en kollega mig en bild på en kvinna och frågade sedan "Skulle du inte vilja se ut såhär?". Kvinnan på bilden var (extremt) vältränad, brunbränd och stod i sin lilla bikini på en strand mitt i gassande solsken. Jag svarade nej. Hade det varit för 1,5-2 år sedan hade jag sagt ja. Men för 1,5-2 år sedan hade jag inte en dotter. En dotter som ska växa upp i en värld där man som kvinna ska vara SNYGG. Inte smart. Inte klurig. Inte rolig. Utan snygg. Vara vältränad. Vara solbränd. Ha råd att åka på solsemester och sedan lägga ut bilder på Facebook eller Instagram för att visa på hur man har lyckats i livet. Jag blir så less.

Jag har själv varit där. Jag dömer ingen. Visst vill jag också gå ned i vikt, bli starkare och må bättre. Men inte för att bli snygg, för att bli någon som andra vill se ut som. Jag kan ju inte se ut som någon annan än mig själv. Detta har T försökt säga till mig i flera år, men det var inte förrän Lillan kom som jag verkligen tänkte till. För vems skull tränar jag? Det skulle i så fall vara för mig själv eller för Lillan. Jag behöver till exempel träna upp ryggen eftersom jag känner nu att den inte riktigt klarar av att Lillan vill sitta i famnen så mycket. Jag behöver träna upp konditionen så att jag orkar dra Lillan uppför pulkabacken utan att bli helt utmattad. För vems skull måste jag träna för att må bra? Jo, för min familjs, såklart!

Det är bra att ha målbilder, men de måste vara realistiska. Alla kan inte vara storlek 0. Alla kan inte träna 40 h i veckan. Jag måste bli bättre på att inse detta och försöker intala mig själv varje dag, för att jag ska kunna lära Lillan samma sak:

Jag är bra som jag är.

Om alla pappor tog efter detta....

Betyg betyg betyg

Något av det svåraste men också något av det roligaste med läraryrket är att sätta betyg. Eftersom vi var bortresta den senaste veckan så har den här terminens betyg stressat mig men då jag "bara" har tre grupper som ska betygsättas, varav två är grupper jag delar med kollegor, har jag helt fokuserat på detta de här två dagarna jag jobbat och idag blev jag klar med terminens slutbetyg.

Glädjande nog har jag haft riktigt duktiga grupper den här terminen så jag har inte satt många F! Dessutom verkade alla "nöjda" med sina betyg så jag slapp missnöjdhetsdiskussioner! Jag firade att jag klarat av betygsättningen med att ta ölen som ni ser på bilden. Because I'm worth it!

Nästa vecka jobbar jag tre dagar och sedan får jag julledigt!

En vecka i Minnesota

15 år sedan jag var här sist. Den stora anledningen till att vi åkte över var min "lillasysters" bröllop. Och vilket bröllop! Att få vara del av den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma!

Det har varit fantastiskt att få träffa hela min extra-familj igen, att de fått träffa Tor, att få träffa min lillasysters man och hela hans familj, och att få höra att de (min extra-familj) faktiskt saknat mig! :-)

Idag lämnar vi ett kallt Minneapolis (-21!) men jag lovar att det inte kommer att ta 15 år till innan vi ses igen....

Man säger att ett år går så fort

Lillan har hunnit fylla året. "Alla" säger att det har gått så fort. Jag känner inte likadant. Innan hon kom gick tiden sååå sakta, och det känns nu som att svära i kyrkan, men det var ganska tråkigt att bara vänta. När hon sedan kom, med allt vad det innebar av amning som inte funkade och icke-existerande dygnsvila, så gick dagarna långsamt och snabbt på samma gång. Jag längtade mest tillbaka till jobbet där man i alla fall kunde få gå på toa ifred. Dessutom mådde jag inte bra, varken fysiskt eller psykiskt, vilket också bidrog till att jag inte upplevde att tiden gick fort.

Dock, från och med att jag började jobba i augusti har tiden gått desto fortare. Eftersom jag är på jobbet hinner jag inte se alla små egenheter som växer fram hos Lillan förrän jag träffar henne på kvällarna och helgerna. Det är då jag har sett att rackarns, vad snabbt hon har blivit stor (även om hon fortfarande är liten)!

Jag tror att jag är gladare av att få vara Annie -lärare (på jobbet) och Annie- mamma när jag kommer hem. Jag skulle inte klara av att vara "bara" mamma.

På tal om jobbet, jag måste bara få skryta lite. Senaste veckan har jag fått frågan om jag verkligen är från Sverige, eller om jag kommer från något engelskspråkigt land, två gånger! Det kan bero på att jag är hård på att prata BARA engelska med mina elever i engelskakurserna, men kanske också på grund av min dialekt när jag snackar engelska (och kanske också för att jag inte är blond och blåögd);) Denna dialekt ska bli ännu bättre då vi över pölen nästa vecka! Crazy!

USA-val

Egentligen skulle jag vilja sitta uppe och kolla SVT:s valvaka, men man måste ju orka jobba...

Det blir ju intressant att lyssna på nyheterna i bilen till jobbet imorgon.

Kommer det att bli kaos á la år 2000? 

Halva hösten!

Imorgon jobbar jag sista dagen innan en veckas höstlov. Höstlovet markerar att halva terminen har gått (i princip) och att vi nu går in på upploppet mot jul! Det märks att fler av eleverna också insett detta, då jag har flera elever i mina kurser som bestämmer sig för att hoppa av eftersom de känner att de inte kommer att klara kursen. Det är också såhär innan lovet som jag brukar ha en prognos för vilka som kommer att klara sig och vilka som inte kommer att göra det. De så kallade F-varningarna har redan delats ut...! Jag har, den här veckan, i samråd med en kollega även beslutat att "levla upp" en elev i engelskan och det är alltid jättekul när man ser att eleven ser att man tror på henne/honom. Idag hade denne elevs grupp (den högre nivån) prov och eleven klarade av provet galant, så jag fick bekräftelse på att jag tänkt rätt i och med upp-levlingen :)

För ett år sedan jobbade jag min sista dag fredagen innan lovet och gick hem på föräldraledighet i väntan på ongen som låg i magen. Det visade sig att det skulle dröja ytterligare en månad innan ongen behagade komma ut. En väldigt lugn månad. Innan stormen ;)

Dansa mamma!

Marit Bergman släppte ett album på svenska tidigare i år och en av låtarna på skivan är "Dansa mamma". Nu har videon kommit och ni kanske känner igen någon som är med ;)

Kollegor och elever

Tillbaka på jobbet. Mina kollegor (och min chef) är fantastiska. Jag har under de senaste dagarna pratat mycket med mina närmaste på jobbet och allt känns mycket lugnare. Det dåliga samvetet blir jag visst aldrig av med, men med kollegornas stöd kan jag iallafall fokusera på det viktiga.

Idag insåg jag också att det viktiga som jag gör på jobbet, att undervisa och lära elever, gör jag bra. Jag förklarade ett visst moment i svenska språket för ett gäng andraspråkselever och flera av dem utbrister "Aha!", medan en elev blir helt exalterad, överröstar de andra och säger "Jag har frågat alla mina lärare om detta och ingen har förklarat det så bra som du!". Jag skojade med gruppen och sa "Nämen då har väl jag gjort mitt för idag då" och började gå ut genom dörren ;)

Mina kollegor kan säga hur många gånger som helst att jag är en bra lärare, men det inte förrän man hör det från sina elever som man vet att det faktiskt (förhoppningsvis ;)) är så. 

Stress? Hej IBS!

Senaste veckorna har varit fyllda av elevers inlämningsuppgifter och prov och rättningshögarna har bara vuxit. Jag trodde att jag hade ganska bra koll och kontroll men i går morse sa magen ifrån.
Så igår och idag har det varit vila, "snäll" mat och diverse medikamenter. Katten är snäll och ligger och värmer mig.

Helt slut!

Den här värmen tar kål på mig. Och inte bara på mig. Vi har så dålig ventilation på jobbet att jag måste skicka hem eleverna eftersom det inte går att hålla en hel lektion. I mitt arbetsrum finns ingen luft och huvudvärken kommer som ett brev på posten. Jag har bara en lektion imorgon och jag kan sluta tidigt, så det blir nog till att LEIF:a. Ska bara rätta prov först....

Nytt!

Nackdelen med att börja jobba igen är att man inte kan komma undan med att sunka runt i pyjamas hela dagen. Så idag blev det både shopping av jobbkläder och bokning av klipptid! Nästa vecka blir det jakt på nya skor...

Smälthjärna

Första veckan med eleverna blev jag *surprise surprise* sjuk. Tack kära kollegor som går till jobbet fastän ni är sjuka. Jag åker ju på allt! Det är ju bra tur att eleverna är förstående iaf.

Senaste veckan har det varit sjuuuukt varmt om ni undrar. Trots traditionell gammal stenskola kom värmen och knockade både elever och lärare. Jag har nog aldrig känt mig så ofokuserad, virrig och trött under lektionspass. Återigen, tur att eleverna är förstående. Jag bröt lektionerna tidigare också, med chefens goda minne. ALLA som jag pratat med, såväl administratörer som städare, har mått dåligt i värmen på skolan. Ventilationen verkar inte ens vara igång och vi har anmält detta som arbetsmiljöproblem flera gånger, men ingenting händer. Strejka?

Annars så är jag nöjd med livet just nu. Jag har jättetrevliga grupper, jag har mer engelska än svenska som andraspråk (vilket varit mitt mål hela tiden) och jag trivs väldigt bra på jobbet generellt. Att sedan komma hem till glad man och glad bebis efter jobbet är liksom pricken över i :) Dessutom är min man ett riktigt praktexemplar till hemmaman. De senaste dagarna har han haft middagen klar när jag kommer in genom dörren!

Nu hoppas jag att det ska bli något kyligare så att jag kan få tillbaka min smälta hjärna i någorlunda normalt tillstånd...

Jobb igen!

Swooosh, så var sommaren över, terminen drog igång och solen gick i moln.

T är hemma med Lillan och jag drar in stålarna ;) Än så länge trivs vi alla tre.

Sommaren innehöll bilåkande, släktträffar och lite bad. Vi är nöjda!

Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen, men jag ska försöka bli bättre...

Sjuk start

Så fick då T äntligen semester, men då tyckte min kropp att det var läge att kasta på lite eksem i ögonen samt infekterade eksem på benen, så den där härliga ledigheten tillsammans började ju lite halvdant. Nu går jag på antibiotika, ögonsalva, kortisonsalva och en massa annat klet. Superkul :P

T har verkligen haft fullt upp med en halvsjuk fru och en vild, icke-sovande bebis! Han kommer nog längta till semester efter semestern....

Sista veckan...

Det här är sista veckan innan T går på semester och jag inte längre är själv med minigrisen på dagarna. Det är verkligen på tiden. Mitt tålamod håller på att ta slut.

Jag trodde iofs inte att jag skulle äääälska att vara hemma med ett litet barn men såhär sliten trodde jag inte att jag skulle vara vid den här tiden. L kan vara hur rolig och gullig som helst, men gnällstunderna/gnälldagarna som varit senaste tiden gör mig tokig. Jag skulle bara vilja kunna resonera med henne!!!

Dessutom har jag åkt på en sommarförkylning som liksom aldrig vill gå över så jag är lättretad, irriterad och allmänt otrevlig ändå.

Som bäddat för härliga sommardagar.....eller inte....

Sommar!

Utan att jag riktigt hängde med så kom sommaren med buller och bång! Jag har ju längtat som en tok eftersom jag längtat så efter att få börja jobba igen ;-)

Vi åkte ut till landet igår. Bilen blev fullpackad med bebis (med tillhörande grejer), katt (med tillhörande grejer) och så T och jag då förstås.

I morse när jag gett L gröt och sedan lagt henne igen gick jag och katten ned till sjön för ett morgondopp (för mig, inte katten). Spegelblank sjö, helt tyst förutom fågelsången och ca 21 grader i vattnet. Det där med tidiga morgnar är helt enkelt inte lika jobbigt på landet och på sommaren :-)

Sommarvärme!

När T kommer hem för helgen hinner jag blogga...;)

Senaste dagarna har det ju varit rena rama sommaren här på våra breddgrader. Jag, som älskar att bada, är inte lika förtjust nu. Lillan får ju inte vara ute i solen och jag kan ju liksom inte ta med henne i vagnen ned till badet och bara "Nämen, jag hoppar i då, så sitter du här snällt och väntar". Så jag har känt det som att jag är i husarrest och längtar redan till nästa sommar då jag hoppas att hon kan bli lika tokig i svalkande bad som sin mor (och inte minst mormor)! :)

Tänk på mig, ni som kan njuta på riktigt (d.v.s. sola och bada) av finvädret!

Eftermiddagspromenaderna är min räddning...jag måste uuuuut!

Äntligen är veckan slut!

Usch, den här veckan har varit blä! Lillan har sovit dåligt, jag har sovit dåligt, Lillan har bråkat (främst med maten), jag har gått omkring och varit irriterad och längtat tillbaka till jobbet mer än någonsin....så jag är så glad att iaf fredagen blev bra! Syrran kom hit på eftermiddagen med sen lunch/tidig middag från KinaThai, T kom hem en timme tidigare från jobbet och vi tittade på senaste avsnittet av GoT (igen). När syrran åkt hem planerade vi för hur vi ska fira vår bröllopsdag i augusti. 5 år!!! Grattis till oss!

Skön avslutning på en vecka som helst kan glömmas bort...!

Värsta veckan

Jag är så glad att T:s arbetsvecka är slut och att han är hemma med oss hela helgen och att vi får besök. Veckan har varit den värsta någonsin. Jag har varit trött, irriterad, illamående, orkeslös, svimfärdig, gråtfärdig, ja, färdig, helt enkelt. Och då att vara tjo-och-tjim-morsa funkade liksom inte. L har dessutom börjat testa sina olika röstlägen, så släng på lite huvudvärk och öronvärk också.
Veckan kommer inte att bli ihågkommen som någon innehållsrik vecka. Det den har handlat om är mat och sömn. Jag hoppas verkligen att kommande veckor blir roligare.

Livet och döden

Äta, leka med Lillan, sova...och så vidare. Livet rullar på. Men så händer något som gör att man stannar upp. Någon dör. Tankarna börjar snurra. Jag har svårt för döden, även om det inte är någon närstående som gått bort. Det är så definitivt. Man är borta liksom. Och jag blir påmind om att jag och mina nära inte kommer att leva för evigt...

"En liten flicka föds. En äldre man dör. Livet går vidare" är T's inställning till det hela.

Vi fick ett litet minne i alla fall.

Det här med mensskydd...

Det fanns ett stort plus med graviditeten och det var att slippa mensen. Eftersom jag slutat amma så har denna förbannelse kommit tillbaka. Regelbundet. Som ett brev på posten. Jaja, det är skönt att man vet att man är frisk men roligt är det inte.

Jag har skojat lite med T om att både jag och Lillan gör av med "blöjor", men det finns en gnutta allvar i detta påstående. För hur mycket sopor blir det inte?! Jag har alltid haft svårt för tamponger, och kört med bindor. Jag har tyckt att det har varit bekvämast, men skönt är det ju inte.

Jag har därför börjat fundera lite på det här med menskopp (kolla här för mer info), men är fortfarande inte helt övertygad. Finns det någon därute som ÄR övertygad om denna lilla plastgrej? (visst,det finns massor av recensioner på nätet, men 1.) de kan vara nättroll, 2.) jag vill ha förstahandsinfo). Jag vill veta om fördelar, nackdelar och hur den funkar rent praktiskt.

Onödiga kommentarer såsom "det är äckligt med mens" undanbedes.

Så...menskopp; plus, minus, hur funkar det? SHOOT!

Vårens baksidor

Näsan rinner. Himla pollen!

Idag plockade vi den första fästingen från Salvia. Himla äckliga fästinghelvete!

Vår, du efterlängtade!

Friskförklarad

Eftersom jag redan varit öppen med mina fysiska problem, kan jag lika gärna vara öppen med mina psykiska.

När Lillan kom till oss hade jag ingen aning om vad som väntade. Att det skulle bli jobbigt, visst. Men såååå jobbigt, nej. Jag hade väl någon bild av mig själv som SuperMom som skulle må så bra, kunna amma och bara älska livet som mamma. Jag hatade livet som mamma de första en-två månaderna. Amningen funkade inte. Lillan var bara ett skrikande knyte som aldrig blev nöjt. Hemma blev ett fängelse. Stackars T fick fatta beslut åt mig då jag inte kunde det själv, till exempel var det han som bestämde att jag skulle sluta amma.

På efterkontrollen på MVC fick jag fylla i ett papper med frågor om min psykiska hälsa. Jag fick höga poäng och en remiss till psykoterapeuten. Första mötet grät jag mig igenom. Sen hände något. Lillan växte på sig, började interagera och vid matningarna, med flaska, såg jag äntligen min dotter som min dotter och inte det skrikande knytet. Jag började åka hemifrån med L och träffa kompisar, gå promenader och fika. Andra mötet med psykoterapeuten grät jag bara hälften av tiden. Hemma började Lillan jollra, skratta, bli riktigt bebistjock och jag ville bara ge henne allt (vilket ledde till att jag på min och syrrans shoppingdag köpte mer till Lillan än till mig)!

Igår var jag på ett tredje samtal med psykoterapeuten och grät inte alls. Efter en kvart förklarade hon mig friskförklarad från min "lätta förlossningsdepression". Jag hade ju det på känn, för den senaste månaden har Lillan och jag verkligen lärt känna varandra och mammalivet har känts helt ok. Visst har vi dåliga dagar, men de vägs upp av allt det som är bra och fungerar.

Återigen vill jag uppmana mina läsare, med eller utan barn, att söka och ta emot hjälp om man inte mår bra. Var ärliga mot er själva. Det mår alla bättre av.

Efterdyningar

Jag vet inte om det här blir för personligt men jag måste få det ur mig på något sätt. Jag vet inte heller hur många av er som läser det här som planerar att bli gravida eller har barn.

Jag fick Lillan för snart 4 månader sedan. Min graviditet var en dröm jämfört med många andra, bara lite tröttare och mer halsbränna än vanligt. Dock tyckte jag förlossningen var fruktansvärd och jag får ångest bara av att tänka på amningen. Där trodde jag att "problemen" skulle ta slut, men nähädå. I februari åkte jag in på akuten för hemska magsmärtor. De hittade ingenting men trodde att det kunde vara gallsten. Jag blev ordinerad smärtstillande och smärtorna gick över efter en vecka. 

Förra veckan fick jag ont i magen igen plus att jag fick svamp i underlivet (kände igen symptomen då jag haft det x antal gånger tidigare). Magvärken kom och gick och jag tog medicin för svampen. Värken blev bara värre och klådan i underlivet övergick i ren smärtvärk. Ringde Vårdcentralen som rekommenderade gynekologbesök akut och de hade dåligt med tider. Ringde min "gamla" mottagning Specialistläkarna och fick tid dagen efter! Diagnos: cysta på äggstocken som tömt sig så att jag fått vätska i buken plus inflammation "därnere" plus svamp. Antibiotika och annat gott skrevs ut.

Inte nog med att småbarnslivet är tufft som det är med skrik, bajs och sömnbrist. Kroppen ska minsann jävlas också.

Det jag fortsättningsvis vill säga med detta är att om du fått barn (eller planerar att få barn), och om du inte mår bra efteråt, gå inte och må dåligt utan sök vård så fort du kan! Det finns bra folk som kan och vill hjälpa dig.

Nageltrång

Häromdagen fick jag nageltrång och då googlade jag runt i jakt på huskurer. Idag har det faktiskt blivit mycket bättre så jag vill dela med mig av mina bästa tips.
OBS! Mitt nageltrång hade inte hunnit "gå så långt". Om tån blir infekterad och full med var och blod ska man självklart vända sig till sjukvården.

• Ta en tops fylld med barnolja och stryk längst med kanten där "trånget" är, samt försök att komma med topsen bakom nageln där det är trångt.
• Bänd nageln försiktigt ur det trånga med topsen. 
• Fila med en nagelfil på den delen av nageln som skär in i huden. Det är lite pilligt, så man kan trycka fram nageln med hjälp av en pincett eller topsen.
• Använd pincetten för att "plocka av" nagelbitar som filats loss.
• Smörj återigen med en tops fylld med barnolja längst trånget. Jag smorde rikligt. Man får passa sig så man inte halkar :)
• Gå barfota eller låna mannens strumpor så att inget klämmer åt på tån.

Nu hoppas jag förstås att ni läsare är så mycket smartare än jag (typ klipper tånaglarna rakt och går i lagom stora skor) så att ni inte får nageltrång, men nu vet ni vad man kan göra om man ändå får det.

Inget nageltrång på sommaren, inte!

Att komma hem

Under mina 33 levnadsår har jag bott 1 år i USA och drygt 1 månad i Spanien. 31 år och 11 månader i Sverige och i Linköping. Av dessa 31 år och 11 månader har jag bott i villa med familjen, ensam i min lilla etta och tillsammans med T i en trea. När vi äntligen hittade vårt (dröm-)hus har cirkeln liksom slutits.

Jag är så glad över att ha flyttat tillbaka till området där jag växte upp. Här har jag alltid känt mig trygg och trygghet är precis vad jag vill att Lillan ska känna. När jag bodde själv i ettan och när vi bodde i trean kände jag mig aldrig riktigt trygg. Visst gick jag hem själv mörka kvällar, men alltid redo med telefonen i ena handen och nycklarna som ett knogjärn i den andra. Det var alltid någon som visste att jag var på väg och den eller de fick alltid ett sms när jag kommit fram safe and sound. Nog kan det hända saker även i ett villaområde som vårt, men här känns det som att alla ser varandra. Man säger hej när man möts, man kanske stannar till och småpratar lite med grannen och man håller lite koll på obekanta bilar. I det här området kan jag se Lillan växa upp. Här kommer jag våga låta henne springa ute i trädgården, leka på gatan (hoppa hage ftw!) och kanske till och med gå själv till mormor och morfar en vacker dag.

Jag tänker på detta nästan varje gång jag kommer hem till vårt område och vårt hus- vilken oerhörd lycka det är att bara få komma hem. 

In vino veritas

Ikväll drack jag vin för första gången på över ett år. Det var gott och passade bra till maten. Tanken slog mig dock att det hade funkat lika bra med alkoholfri öl eller kanske till och med vatten.

Jag tror minsann jag har kommit över mina värsta dryckesår ;-)

Mammaledighet?

Det har varit och kommer nog fortsättningsvis bli dåligt med uppdateringar på bloggen, trots att jag är "mammaledig".

MammaLEDIG. Ett väldigt konstigt ord. Man är ju allt annat än ledig. Ge Lillan mat, rapa, byta, försöka komma på sätt att prata med henne (jag är sjukt dålig på att prata om ingenting), komma på alla barnsånger jag kan, vyssja, söva, försöka sova själv fastän man är beredd på att gå upp vid första bästa skriket...repeat! Är det att vara ledig? Jag är mer ledig på jobbet, skulle jag säga. Mitt i alltihop ska man själv försöka hinna äta, gå på toa och kanske ta en dusch. Jag tycker faktiskt att det är tråkigt att vara mammaledig. Jag blir inte intellektuellt utmanad och saknar jobbet varje dag. There, I said it!

En annan sak som folk säkert har åsikter om; jag slutade amma efter en månad. Något mer ångestframkallande har jag aldrig upplevt. Det gjorde ont, Lillan blev inte nöjd, skrek, jag grät...det var allt annat än mysigt. Nu får hon ersättning på flaska och är nöjd varje matning. Dessutom kan T mata henne också. Känn på den jämställdheten!

Så är livet just nu. Jag vill tacka alla som stöttat och stöttar mig. Ni vet vilka ni är! ♥

Årets 2015

I år blir det ingen lång lista såsom jag har gjort tidigare år. Jag har alldeles för dåligt minne (kanske på grund av sömnbrist). Så jag sammanfattar året i punktform istället.

• T och jag är verkligen rätt. Jag vet att vi kommer att bli gamla tillsammans. Han är mannen för mig. Min klippa. Min bästa vän.

• Jag älskar vårt hus mer och mer för varje dag. Det är verkligen det perfekta huset för oss.
• Salvia verkar trivas i huset lika bra som sin husse och matte. Hon är en aldrig sinande källa till glädje för oss med sina bus, tricks och sin vilja att ligga nära i sängen. 

• Även om vårterminen 2015 var tuff, med alldeles för höga krav på mig själv samt från eleverna + diverse andra obehagligheter, älskar jag mitt jobb där jag är nu. Många av mina kollegor har blivit riktigt nära vänner och jag har förstått att jag är uppskattad på min arbetsplats. 
• Under året reste vi, återigen, mest i Sverige, men det blev även en mycket lyckad kryssning till Polen. Sommaren 2015 var inte varm, men T och jag hittade på roliga saker ändå och jag kände verkligen att jag hade varit ledig när höstterminen började igen.

• Jag har varit dålig på att träffa mina vänner under året, det vet jag (jag har ju dragit mig undan). Samtidigt vet jag att även om jag inte träffar dem så ofta, så finns de ändå där. Och jag ska försöka bli bättre på att höra av mig...
• 2015 har annars kretsat kring graviditeten. Jag hade en väldigt bra graviditet, utan alltför mycket illamående eller foglossning. Dessutom lyckades jag med bylsiga kläder dölja magen ganska länge. Jag gick hem på föräldraledighet efter novemberlovet och det var några långa, men vilsamma, veckor innan det var dags för ongen att komma ut.

• Tv har vi tittat på, filmer har vi sett och böcker har jag läst. Jag har tyvärr inte skrivit upp böckerna jag läst eller filmerna vi sett. I tv-väg kör vi på i gamla hjulspår med Rapport, På Spåret, Game of Thrones osv. T gillade The Americans men jag fastnade aldrig riktigt för den.
• Det politiska läget i Sverige under året har varit skrattretande. Ingen som kan fatta riktiga beslut och åsikter som böljar fram och tillbaka. Jag har tröttnat ibland, trots att jag är nyhetsnarkoman och vill hänga med. 

Nu ser jag fram emot ett fantastiskt 2016!