Första barnet slutar föris för gott nu i juni och börjar skolan i höst. I min enfald trodde jag att T skulle förstå att pedagogerna bör avtackas och att en insamling för detta kanske skulle ha initierats. Jag började fundera på presenter och insamlingar i februari men valde i år att helt backa undan från att lyfta frågan med föräldragruppen då det alltid varit mammor som fixat presentinsamlingar. 2021 är det väl ändå tid för papporna? De vill väl också tacka förskolans fantastiska personal? Inte ett dugg. Sedan initierade, ja ni gissade rätt, en mamma insamling till pedagogerna. Så nu kan T bara swisha.
Kolla in en rolig illustration av ovanstående situation här: https://hejhejvardag.motherhood.se/samhalle/mammors-fel-as-usual/
Jag förstår att det är "jobbigt" att tänka långt i framtiden. Det tar mycket energi och jag är dagligen helt slut i huvudet efter att ha tänkt på saker som händer imorgon, nästa vecka eller nästa månad. Men om vi kunde dela på detta planerande projektlederi, skulle inte det gynna alla? Varför är det så ingrott i oss att mammor ska sköta ALLT som har med barnen att göra?
För övrigt går mitt ständigt pågående jämställdhetsprojekt sådär. Eftersom jag pluggar utan CSN och inte har någon egen inkomst känner jag att jag måste göra mer hemma, som den hemmalyxfru jag är. Har jag sagt att jag söker jobb igen?
