onsdag, mars 20, 2019

Så irriterad

Jag är verkligen ingen bebismamma. Jag har inte tålamodet eller lugnet eller orken. De här månaderna som jag ska vara hemma vill jag bara ska gå fortare än fortast så jag får börja jobba igen, få struktur på livet och att C ska vara större. Jag längtar till att hon kan äta med oss vid matbordet istället för detta eviga matande i soffan med flaska på flaska på flaska. Jag längtar till att hon kan ta sig fram själv, så att jag inte måste bära hela hela tiden. Jag är trött på vyssjandet, ätandet som tar flera timmar, gnällandet, bajsandet....

Var glad att du fått barn, kanske ni tänker. Varsågod att ta hand om C. Any day, säger jag!

En barnflicka kanske inte vore så dumt?

onsdag, mars 13, 2019

Kejsarsnitt is the shit (för mig)!

Jag lovade ju i tidigare inlägg att skriva mer om kejsarsnittet och nu har jag äntligen fått en stund vid datorn så att jag kan skriva av mig. Det här inlägget kommer att handla om en operation (duh!) så känsliga läsare varnas :P Och det kommer att bli långt, så håll ut.

Då min första förlossning var en av de värsta sakerna jag upplevt i hela mitt liv (läs: slakt), sa jag redan tidigt i graviditeten till min barnmorska M att jag vägrade förlösas på samma sätt igen. Jag ville ha, som det så fint heter, elektivt kejsarsnitt. Dock är detta inte så elektivt för först ska man gå och prata med det s.k. Aurora-teamet på US Linköping, som i sin tur bestämmer om man är så pass förlossningsrädd att ett kejsarsnitt är aktuellt. Läkaren vi pratade med försökte (så som jag upplevde det) övertala mig om att föda vaginalt, men efter tre samtal med henne, två samtal med psykolog, upprepade samtal med barnmorska M och mycket ångest och oro, skickades operationsbeställningen till Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där alla planerade kejsarsnitt i Region Östergötland görs. I graviditetsvecka 36 fick vi datum för snittet och jag kunde andas ut och njuta av graviditetens sista veckor. Tack för stödet barnmorska M, som följt mig genom allt.

På morgonen för snittet var jag tvungen att fasta så jag drack ett glas saft före kl.07. Mamma och pappa kom och tog hand om L. Jag och T packade in våra väskor och babyskyddet i bilen och åkte till Vrinnevisjukhuset. Vi fick komma in i ett rum direkt, trots att vi var tidiga. Det som jag uppskattade med Vrinnevisjukhuset var att de som ska snittas går in på BB-avdelningen istället för Förlossningsavdelningen. Jag hade inte fixat att gå in där. Vi blev mottagna av jättegullig personal, jag fick de vackra sjukhus/operationskläderna och sedan var det mest väntan. Det var fyra kejsarsnitt planerade för dagen och vi var sist ut. T åt lite matsäck (läs: godis) som vi hade med oss, och jag försökte sova. Inte förrän runt lunch var det vår tur att komma in till operation. Jag fick en infart i armen och sedan gick vi bort mot op-avdelningen.

Operationsbarnmorskan tog emot oss och berättade hur det skulle gå till inne i operationssalen, att T och narkossköterskan fick sköta spellistan och hur många personer som skulle vara där inne. Ett stort gäng visade det sig. Alla presenterade sig men jag kommer bäst ihåg narkossköterskan S som stod vid min sida hela tiden (som jag kommer ihåg det iaf). Jag fick på mig en snygg op-mössa, minst tre olika slangar och blodtrycksmanschett. Narkosläkaren satte nålen i ryggen på mig och sprutade in bedövningsmedlet. Jag kände hur det gick ut genom ryggen ned i vänster ben. Helt sjuk känsla. Nästan direkt fick jag lägga mig ned på det tippbara operationsbordet och jag fick på mig en syrgasmask. De spände upp ett skynke ungefär i brösthöjd så att jag inte skulle kunna se något. Bedövningen började verka mer och mer och de klädde av mig på nederdelen. En av operationsläkarna (de var två) tvättade magen och nedåt med sprit, och frågade samtidigt "Känns det kallt? Känns det här? Känns det här?". Hon svepte över olika ställen, mestadels på magen, för att se om bedövningen tagit. Någon rakade mig under tiden. Det är en absurd känsla att veta om att någon gör något med en men man känner det inte! När de märkte att bedövningen tagit ungefär fem centimeter över naveln satte de igång. De berättade hela tiden vad som hände, vilket jag också efterfrågat i förlossningsbrevet. Efter en liten stunds opererande mådde jag illa på grund av blodtrycksfall (fick jag veta), så jag fick blodtryckshöjande i infarten och mådde mycket bättre. Strax efter säger en av läkarna "Nu får ni snart träffa ert barn". Någon sade "Applicera tryck" och 12:06 kom vår bebis ut och skrek. Jag frågade vad det blev, någon svarade "Det får ni strax se" så operationsbarnmorskan torkade av bebisen lite och kom sedan runt skynket och visade upp en liten skrikande flickbebis! Vi fick pussa och gosa lite med henne, medan de började sy ihop. T gick iväg tillsammans med barnmorskan för att klippa navelsträngen och torka tösen lite mer, men kom ganska snart tillbaka. När jag var klar och ihopsydd åkte (jag, T gick) tillbaka till salen. Barnmorskan sa att detta var det smidigaste snittet hon varit med om, det hade gått på ca. 20 minuter.

Tillbaka i salen fick jag verkligen känna på hur det känns att vara handikappad! Jag kunde ju inte röra benen och T fick inte säga något roligt för då gjorde det fruktansvärt ont i magen och snittet. Jag vilade i sängen med flickebarnet på mig, drack mycket saft och vatten (blev tillsagd att göra det) och fick äntligen äta mat! Hela tiden provade jag att röra på tårna och vid 16-tiden började bedövningen släppa i högerbenet.

Vi hade ju delat sal med tre andra par, men på kvällen hade de fått egna rum och vi fick vara kvar i stora salen. Då det var fredag fick vi ha den stora salen för oss själva hela helgen.  När bedövningen släppt fick jag hjälp av en barnmorska och en undersköterska att resa mig upp, det gick lite stappligt men jag kom upp och gick några steg i alla fall. Jag var tvungen att gå på toa (pga det stora intaget av vätska) och de tog bort katetern. Om det är något som jag tycker var otäckt med denna operation så är det just katetern. De satte katetern efter att bedövningen börjat verka före operationen men när de tog bort den så KÄNDES det. Det är verkligen oskönt. T och jag åt middag på rummet, gullade med dottern och bestämde oss för att kalla henne Charlotte. Jag tog mina smärtstillande tabletter så ofta som jag kunde och det var bra med det stora rummet för återhämtningen. Jag hade ju massor av plats att öva på att gå på :)

Det var min "förlossningsberättelse". Vi var kvar på sjukhuset till måndagen efteråt. Det var lagom dos sjukhus och jag mådde helt ok, och det var så skönt att komma hem till den stolta storasystern!

För att sammanfatta, jag är så glad över att min andra förlossningsupplevelse blev bättre än det första. Att föda barn med kejsarsnitt ska inte tas för givet, men alla som, liksom jag, är förlossningsrädda måste bli lyssnade på. Att föda barn, vaginalt eller med kejsarsnitt, är en gigantisk upplevelse. Förminska den inte för att "kvinnor har gjort det i tusentals år".

P.S. Är det någon som vill se en bild på ärret här på bloggen? Jag gillar mitt ärr! :) D.S. 

tisdag, februari 19, 2019

Ingen bebismamma

Nej, bebisar är inget för mig. Jag hade precis vant mig vid småbarnslivet när C som till oss och jag känner att jag bara längtar tills hon är större. Nu är det bara mata, byta, söva på repeat ... Så tråkigt. T är så mycket bättre på bebislivet.

Jag har slutat amma. Pallade inte och dessutom gav jag inte C tillräckligt så det var alltid amma plus ersättning, vilket innebar att matningen kunde ta flera timmar. Mitt stora sömnbehov (vem har sagt att mammor inte behöver lika mycket sömn som vanligt? Det stämmer inte på mig) i kombination med maratonmatningar gjorde att jag fattade beslutet nästan helt själv.

Jag känner mig som en sämre mamma eftersom jag dels gjorde snittet (fantastisk upplevelse, jobbar på blogginlägg om varför) och sedan inte ammar, men jag är/var på väg in i depression igen så nu blir det psykologhjälp igen. Att jag sedan inte mår helt 100 såhär i förkylningstider gör väl sitt till också.

Besök av vänner får vänta. Jag ska försöka bli (eller ska man säga hitta?) mig själv först.

fredag, januari 18, 2019

Bebis 2

Bebis 2. Så hette vår Spotify-spellista som vi satte ihop till förlossningen. Ett av "villkoren" som vi skrev in i det så kallade förlossningsbrevet var att, om det var möjligt, få ha egenvald musik under förlossningen, det vill säga kejsarsnittsoperationen. Detta krav skulle även, i möjligaste mån, uppnås vid en eventuell "vanlig" förlossning också, om bebisen skulle få för sig att titta ut före det planerade kejsarsnittsdatumet. Men, som ni redan vet, så blev det planerat kejsarsnitt.

Jag var nästan mest nervös över att vårt önskemål om egen musik inte skulle gå att få igenom, men bland det första operationsbarnmorskan sa till oss var att det var helt ok och att det fanns högtalare i op-salen.

Narkossköterskan S var den som tog ansvaret för att musiken sattes på, så hon och T kopplade in min telefon i högtalarna. Den första låten som spelades under förberedelserna var Tove Styrke White light moment. Sedan följde Adele Make you feel my love, First Aid Kit Fireworks, Christian Kjellvander Words in the Wires och Marit Bergman Dansa mamma!

När det så var dags för bebisen att komma ut, slumpade det sig så att Kent Utan dina andetag spelades. Jag får gåshud när jag skriver om det nu, och jag fick rysningar i de kroppsdelar som inte var bedövade under operationen. Vi hörde bebisens första skrik och vi hörde:

....bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu Jag skulle ge dej allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

För många är ju denna låt en sång som sjungs på bröllop, men för mig kommer den för evigt att vara förknippad med första gången vi träffade lilla C. 

torsdag, januari 10, 2019

Dubbla mirakel

Idag var det beräknade förlossningsdatumet för vårt andra barn. Imorgon har hon funnits i våra liv i en vecka, fastän det känns som att hon har funnits hos oss för alltid. Vår andra dotter C blev förlöst med kejsarsnitt den 4/1 (jag kommer att skriva ett eller flera inlägg om detta då det var bland det bästa jag gjort) och ligger just nu och snusar i sitt babynest här bredvid mig.
Så nu är vi föräldrar till två mirakel.

lördag, december 29, 2018

Segt här

Jag är inte jättebra på att blogga här och ber om ursäkt för det (om det nu är någon som fortfarande läser). Under hösten har jag haft en del uppslag till saker att skriva om men det har liksom inte blivit av.

Och jag kan ju säga redan nu att det nog inte kommer bli mer skrivet framöver. Inom en snar framtid kommer vi ju nämligen vara en familj med inte bara ett, utan två barn! Ja, jag är skräckslagen och undrar vad vi gett oss in på men L är superpeppad på en lillasyster (mest, hon kan nog acceptera en lillebror också) som hon redan namngett. Det är full dans i magen och mina revben får sig en känga eller två varje dag (timme!) så jag antar att den lill* blir lika, om inte mer, livlig som sin storasyster.

Nu ska jag och magen vila framför brasan innan det är dags att bära upp spjälsängen.

fredag, september 14, 2018

Upp och ner om magen

När man är gravid får man tydligen räkna med att folk (oftast damer 60+) kommenterar ens mage. När jag hade jobbat någon vecka kom en av tanterna på jobbet, som jag aldrig pratar med annars, fram och frågade "När är det dags?". jag svarade att det inte är än på ett tag (var typ i v.18) och då fortsatte ärketanten "Är det två?". Tack dumma tantskalle, är det inte dags för pension snart?

Idag kommenterade två andra kollegor min mage. MEN på ett positivt sätt (jag tycker väl fortfarande inte att det är ok att kommentera andras kroppar bara sådär men hellre positivt än tantigt). Kollega M sa "Nu börjar det iaf synas lite". Med betoning på lite. Tack snälla Kollega M. Kollega K sa "Ska inte den där magen börja växa snart?". Tack snälla Kollega K. Snacka om annan vinkel! Jag känner mig stor och tung som en valross och då är det nyttigt att få höra att såååå stor är jag inte.

Annars har jag halsbränna from hell. Äter jag inget får jag halsbränna, äter jag för mycket får jag halsbränna. Tack för det MiniHopp.