2024 - året då jag tankar energi

Jag har pratat med många, vänner, kollegor (och kollegor som är vänner) och bekanta, om år 2023 och en stor majoritet av dessa har enats med mig i att 2023 var ett skitår som vi helst vill glömma. Visst hade det sina ljusa stunder men i övrigt, nej. Vi glömmer 2023 och blickar framåt istället.

Senaste veckan har jag tankat energi genom att träffa kompisar. Jag har gått kompispromenader, jag har kompislunchat och jag har kompisfikat. Och så har jag ju såklart skrivit en massa meddelanden med mina kompisar. Mina fina vänner, ni anar inte hur mycket det gör för mig och mitt välmående! 

På tal om välmående så måste jag säga, utan att jinxa för mycket, att jag är på ett bra ställe i livet nu. Jag trivs jättebra på jobbet, då jag har arbetsuppgifter som mer motsvarar det som jag trodde att jag skulle jobba med när jag sökte jobb på universitetet. Och jag känner mig uppskattad för det jag gör. Jag är på underbara campus Valla, där jag också går promenader och minns de glada studentdagarna, och jag tillhör ett team med drivna och roliga kollegor. Mitt jobb är bäst (typ). Jag trivs bra med familjelivet. Barnen är större och jag känner att vi kan skratta och skoja tillsammans, men också ha mer allvarliga samtal om större saker i livet. Jag gillar att hänga med min familj helt enkelt. Min familj är bäst. Jag trivs bra med T. Vi gör mycket tillsammans men kan också ge varandra utrymme att göra egna saker. Egentid är viktigt för oss båda. T är bäst. Jag trivs bra med mig själv. Antagligen för att jag lärt mig att lite mer skita i vad andra tycker om mig och göra saker för min egen skull. Jag är bäst. 

Nu håller vi tummarna för att det fortsätter såhär. 

Men lite trevligare väder, det vill säga sol och mer än 10 grader, hade varit trevligt...:)

P.S. Kul att blogga igen! :) Instagram har blivit min främsta SoMe-kanal, men det känns alltid skönt att komma tillbaka till bloggen mellan varven. D.S. 

Det var 2023 det

Två dagar återstår av 2023 och när jag läser de två (!) andra inläggen jag skrivit i år inser jag ju att bloggen är i dvala. Visst har jag, mellan varven, haft behov av att skriva av mig, men jag har gjort det med mig själv eller de närmaste, i privata kanaler som jag har kontroll över. Med det sagt vill jag inte "döda" bloggen. Det är ett tidsdokument och det är fortfarande mitt krypin, där jag bestämmer vad som förmedlas. Så ni som fortfarande kikar in här och läser - tack för det, fortsätt gärna göra det 😍

På tal om egna projekt har jag tack vare sjukskrivningen sagt upp mig som familjens projektledare. Det var iofs på gång innan sjukskrivningen men knuffen att faktiskt ta steget var sjukskrivningen. Jag har tillräckligt mycket som snurrar i huvudet ändå. Så att det blev ett julkort skickat men inget julbrev, det är för att ingen tagit sig an uppgiften. Dock tänkte jag få till en Årets...2023 för att sammanfatta året.

Om vi inte ses på denna sida om årsskiftet önskar jag er ett fint avslut på året och en finare början på nästa år! 🌟

Krasch! Bom! Bang! In i väggen jag sprang!

Jag hade ju en plan för hur detta år skulle bli. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. 

I början av februari kände jag att jag inte hade kontroll över någonting. Ni som känner mig vet att jag behöver ha kontroll för att må bra. Struktur, listor, planer...och känna att jag duger. Jag kände mig värdelös på jobbet, uppgifterna bara hopade sig, mitt blodsocker sköt i höjden (enligt ett hälsosamtal som jag blev erbjuden av regionen när jag fyllde 40), vab-dagarna gjorde inte saken bättre, jag vaknade flera gånger per natt av att jag "måste göra klart något" alternativt "jag har glömt något", jag blev irriterad på T/barnen och skrek och blev ledsen, magen strejkade (som den iofs alltid gör när jag sover dåligt), jag hade konstant huvudvärk, jag blev extremt ljudkänslig, jag blev yr...tills en dag när jag bara satt och stirrade på skärmen och inte kunde få för mig att göra någonting. Jag hade ett möte med chefen där jag bröt ihop och sjukskrev mig i två veckor, som man får, men det räckte inte. Företagshälsan blev inkopplad och sjukskrivningen var ett faktum. Och det kändes som ett gigantisk misslyckande. Här hade jag sökt 30-någonting tjänster på denna arbetsplats, flera av dem som kommunikatör vilket var drömmen, jag fick så ett jobb som kommunikatör där...och jag klarade inte av det. Big failure! Första veckorna av sjukskrivningen sov jag mest, jag var så trött. Gick kanske en sväng i trädgården, orkade inte mer. Det var verkligen som att ha sprungit in i en vägg och slagit huvudet riktigt hårt så att ingenting fanns kvar. Hade regelbundna möten med beteendevetare och läkare, som T skjutsade mig till, fick sömnmedicin utskrivet och sov, vilade, sov. 

I takt med att ljuset och värmen kom tillbaka kom också orken tillbaka. Snön smälte bort, jag började lyssna på Laleh:s Framåt, som blev något slags anthem för mig, jag orkade gå lite längre promenader, jag träffade vänner och jag sov bättre. Min chef hörde av sig och sa att jag inte behövde stressa tillbaka utan ta den tid det tar. Det hjälpte mycket också. 

I slutet av april började jag jobba igen, men bara på 25 % och med andra arbetsuppgifter, utan krav på prestation och leverans. I slutet av maj gick jag upp i 50% och det är jag kvar i. Jag jobbar förmiddagar och vilar på eftermiddagarna. Det behövs! Senaste veckorna har jag faktiskt presterat och levererat, utan (alltför mycket) stresspåslag. Det är hanterbart. Jag hade möte med läkaren igår och han sa att jag gjort en lång resa. Och det känner jag också. Jag tappar fortfarande ord, har svårt att koncentrera mig långa stunder, min stubin är kortare än vad den var innan "allt" men jag är på väg framåt. 

Jag var ju med om en liknande situation 2013 och det har jag skämtsamt kallat min 30-årskris. Det här får väl anses vara min 40-årskris.

Gott nytt och fyllda 40 år

Bloggen blir tyvärr smått bortglömd, men jag har inför detta inlägg insett att det är ganska bra. Sociala medier, i huvudsak Instagram, har tagit över min fritid mer och mer. Och det är rätt skrämmande.

I och med det nya året har jag hunnit fylla 4-0. 40 år. Då ska man vara vuxen. Jag känner mig inte vuxen. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag tvivlar fortfarande på att jag är bra på något. Vad kan jag? Vad vill jag? Vad (i helsike) gör jag? 

Några livslektioner har jag dock lärt mig under mina 40 år i livet (och de flesta har jag lärt mig som 35+ -åring). Här kommer de:

* relationerna i livet är det som spelar roll

* min egen, min familjs och mina vänners hälsa är bland det viktigaste att prioritera

* när det kommer till vänner är kvalitet viktigare än kvantitet

* ett telefonsamtal med en vän ger mig mer än att få likes på Insta/FB

* sömn är viktigare än uppdateringar på Instagram

* böcker är något som ger mitt liv mening

* jobbet är inte allt

* pengar är inte heller allt

* det är viktigare att lyssna än att prata

Dessutom har jag insett att jag mer än halva mitt liv har ägnat alltför mycket tankeverksamhet och oro åt mitt utseende och min vikt. Dessa år av onödiga ångestladdade tankar har ju gjort att jag missat en massa saker. Man kan skylla på patriarkatet, samhället i stort eller veckotidningarnas rubriker, men jag tänker inte peka ut någon syndabock. Min inställning för de kommande 40 åren (eller hur länge jag nu kommer leva...) ska vara att strunta i denna vikt-och-utseendefixering. Jag kan gå, springa, dansa, laga mat och äta. Min kropp har burit två friska barn. Den största "defekten" just nu är trasiga muskelfästen i högeraxeln. Mina tankar framöver ska inte handla om storlek på en klänning eller om jag kan ha en viss bikini eller ej, de ska handla om vad min kropp ska göra i det specifika plagget. Vara praktiskt. Om det så är storlek large eller small. Det kommer att komma dagar när jag känner mig sämst i världen, men det ska inte kopplas ihop med mitt utseende. Det är slut med det. Härmed gör jag slut med osunda ideal, vikthets och utseendefixering. För mig och mina barns skull. För framtiden. 

Det är mina tankar inför det nya året, 2023. Om vi får vara friska och slipper vabba hälften så mycket som vi gjort 2022 skulle jag vara mycket nöjd. 

Vilken galen jobbvecka!

Flera av er som följer mig, både här på bloggen och i andra sociala medier, har förstått att jag letar efter jobb, en anställning, en plats där jag känner att jag gör något viktigt.

Under våren har jag, parallellt med min egen verksamhet Språkinspektör Skude och korrekturläsning, sökt jobb på jobb på jobb på jobb. Enligt mitt Excel-ark med sökta tjänster har jag under våren sökt 52 olika tjänster, både efter annonser och spontanansökningar. 8 av dessa tjänster har jag varit på intervju för. Jag är väl optimistisk av naturen för varje intervju har ”känts bra”. Ingen av dessa ledde dock till något jobberbjudande. 

Hela familjen gick på semester/ledighet den 22 juni och jag taggade ned mitt jobbsökande, men hade en del öppningar från jobb som jag fortfarande inte hade hört något från.

Nu under ledighetens första veckor lossnade proppen.
Ett konsultföretag kontaktade mig för intervju, presenterade mig för sin kund och jag var på ytterligare intervju med kunden. Allt kändes bra.

Jag blev samma vecka kontaktad av ett annat företag och var där på intervju. Allt kändes jättebra och jag fick ett erbjudande. Dock var lönen för låg så jag försökte få upp den med ett par tusenlappar. Företaget tyckte att jag ifrågasatte för mycket och ville inte gå vidare med mig. Jag hade då hunnit tacka nej till erbjudandet från konsultföretaget men återupptog kontakten med dem och kunden var fortfarande intresserad av att jag skulle börja.

Men bara dagen efter ringde de från en arbetsplats som jag sökt till mååånga gånger och denna gång handlade det om en kommunikatörstjänst, något jag eftersträvat länge. Härifrån gick allt otroligt snabbt. Intervju dagen efter. Och denna intervju kändes som någonting extra, allt klickade. Dagen efter fick jag ett erbjudande. Om jag tackade ja?

Jag tackade ja!

Kråkmorsdalen

 Bokrecension av den senaste boken från min kusin!

Fakta
Författare: Erik Nilshammar
Antal sidor: 256
Utgiven: 2022 av Lava Förlag

Maj 1712. En man hittas hängd i en tall, ansiktet är sönderhackat och på marken hittas ett underligt träsmide. Kronolänsman Erik Forsbeck och hans suput till medhjälpare, Joen Larsson, tar sig an fallet, som de inte tror är något självmord, i skuggan av hotande krig, svält och böldpest.

Jag kommer på mig själv med att sitta och hålla andan när jag läser denna historiska deckare, då Erik lyckas hålla uppe spänningen och mystiken rakt igenom berättelsen. Att den sedan utspelar sig på platser i Hälsingland där jag själv spenderat många somrar gör läsupplevelsen så mycket större. Hela berättelsen känns trovärdig, från gamla stavningar på ortsnamn till hur karaktärerna pratar och tänker. Det märks att Erik har gjort ett stort researcharbete. Karaktärerna är mångfacetterade och jag, som är svag för starka kvinnor, uppskattar att även sådana får ta plats här.

Att det inte var någon drömtillvaro att leva i Hälsingland på 1700-talet har jag förstått sedan tidigare, men Erik lyckas fånga armodet och människors rädsla för det okända på ett autentiskt sätt.

Kråkmorsdalen är den första delen om Kronolänsman Forsbeck och jag ser fram emot kommande delar (kanske med något bättre korrekturläsning)!

Betyg och motivering till betyg: 9. Historien är spännande, sammanhanget är intressant och jag lär mig mycket om Hälsingland och Sverige på 1700-talet. Det blir tyvärr inte en 10:a eftersom det finns en hel del korrekturfel som gör att jag har svårt att koncentrera mig på själva storyn. Min syn på detta kan ni läsa mer om här.

(Betygsskala 1-10 där 1 är "borde inte ha getts ut", 5 är "godkänd" och 10 är "fantastisk")

Som ballonger som spräcks

För varje jobb jag söker är det som att en ny ballong blåses upp. En ballong av förhoppningar och förväntningar. Och för varje nej så spräcks en ballong. Just nu känns det som att jag inte har så många ballonger kvar...

Frilansandet tär på mig. Osäkerhet, känslan av att inte ha ett syfte, känslan av att inte tillhöra en plats eller ett sammanhang. Därför fortsätter jag söka. Och blir besviken. Gång på gång på gång.