Jag säger stopp

Jag har inte mått så bra senaste veckorna, men igår var jag tillbaka på jobbet igen trots huvudvärk, öronvärk och hosta. Alla arbetsuppgifter går på halvfart och det har känts ok, jag har ju ändå mitt eget kontor där jag kan sitta och vara sjuk ifred.

Dock fick jag en smärre överraskning idag då en av mellancheferna ville att jag skulle fixa till mellanchefernas presentation till ett möte imorgon. Min chef, som är the big boss, hade sagt åt mig att korta ned dagarna lite så att jag blir frisk, så jag blev lite ställd. Hur som helst, huvudet värkte som as framåt eftermiddagen och jag pallade inte längre så jag skickade ett mail om att jag inte skulle hinna med presentationen. Fick ett svar tillbaka om att det var ok.

Jag är så stolt över att jag inte stressade upp mig, tog på mig en uppgift som inte hade blivit väl utförd utan satte stopp för min egen skull. Go me! :)

1 månad på nya jobbet!

Idag har jag jobbat på nya jobbet i exakt en månad. För mig personligen har det varit otroligt nyttigt att se och verka i något annat. Visst är det mest skillnader mot förra jobbet men även en hel del likheter.

De största skillnaderna nya jobbet mot gamla jobbet:
* Arbetstiden: jag jobbar (i snitt) mina 40 timmar och kommer hem i tid. Om någon dag blir längre, försöker jag att se till att förkorta en annan. Jag hinner vara med familjen när jag kommer hem eftersom (se nästa punkt)...
* Hemarbete: = 0. Jag gör jobbet på jobbet.
* Arbetsuppgifter: mycket ensamarbete, men även skrivande tillsammans med andra i form av olika informations-och-nyhetstexter. Jobbar mycket i PowerPoint och det kan vara himla kreativt och roligt! Arbetsuppgifterna är väldigt splittrade, men det gör mest att dagarna går fort.
* Kontoret: i början var det lite ensamt, men allt eftersom man lärt känna folket i huset och har folk att prata med vid fika och lunch så är det riktigt gött att ha sitt eget kontor! Dessutom med en whiteboardtavla där jag kan strukturera mina dagar.
* Kollegorna: mansdominerat och något "grabbig" stämning, men det är inget som stört mig än så länge. Många som är ganska nya på bygget också, så det känns aldrig jobbigt att fråga. Och jag frågar om allt :)
* Jobbtelefon: en iPhone förvisso, men den fyller sitt syfte. När jag är på jobbet. Jag tar aldrig med den hem.
* Språket: koncernspråket är engelska, många pratar danska och resten pratar östgötska ;) Jag tycker att min östgötska har blivit bredare, men jag har mer användning av min "professionella" engelska, så det kanske blir +-0 där. Och jag börjar förstå danska mycket bättre!
* Fikat: fri tillgång till Yoghurtkyl, fruktbord och kaffe såklart. Så najs!

Det enda som jag saknar är mina närmaste kollegor. Vissa dagar vill jag bara ringa dem eller ta en AW. Jag har liksom inte hittat min "klick" än.

Löktricket

Alla fyra i familjen har hostat i omgångar i ungefär en månad nu. Det tär på både sömn och hals. Jag har provat diverse medikamenter, både huskurer och receptfritt från apotek, men inget har hjälpt lika bra som löktricket. Detta "trick" är väldigt simpelt.

Skär en halv gul lök grovt i skivor. Häll på kokande vatten precis så att löken inte täcks. Ställ under eller i närheten av sängen och sov, förhoppningsvis, lite bättre. Det är något med ångorna.

Det luktar lök i rummet ganska länge efteråt men det är bara att vädra ut. Jag har sovit som bäst med löken under sängen och fönstret lite öppet, då vädras lukten ut lite samtidigt 😊

Hoppas vi får vara friska resten av hösten!

Jag tänkte ringa mormor

Under de senaste veckorna har jag flera gånger tänkt ringa mormor. För att prata med henne om något som hänt. För att höra hur hon har det. För att.

Men det går inte. Hon somnade ju in för evigt på sjukhuset. Hon begravdes för mer än en vecka sedan, på fredagen den trettonde.

Men jag tänker fortfarande att jag ska ringa henne. Något djupt inom mig har inte fattat att hon inte kommer att svara om jag ringer. 

Superstädat!

Vi har haft vår städfirma här för första gången. Det var så skönt att komma hem till ett städat, riktigt städat, hus. Det var som att jag kunde andas lättare. Den här julklappen kommer lätt att vara en av de allra bästa! :)

Ett bra datum

6/8
* lämnade in avskedsansökan på jobbet. Ny erfarenhet.

* skrev på pappren för nya jobbet. Kändes bra.

* firade vår bröllopsdag...med varsitt glas tranbärsdryck. Vi får fira mer någon annan dag.

Dags för kneg (och deg)!

Imorgon börjar jag jobba igen efter ungefär 8 månaders föräldraledighet. Jag har inte varit och hälsat på på jobbet med bebis, jag har noll koll på var jag ska sitta och jag har blivit utsparkad ur datasystemet (eftersom jag glömt uppdatera lösenordet i tid).

Jag tog en lång promenad tidigare ikväll och funderade på hur det kommer att bli. Och jag kände ingen stress, ingen oro, ingen panik. För jag vet att jag bara kommer att vara tillbaka ett par månader. I oktober väntar nytt jobb (och förhoppningsvis ny frisyr). Jag är så stolt över mig själv över att jag vågade söka och väldigt tacksam för att ha fått möjligheten!

Under föräldraledigheten har jag inte tagit ut några dagar från Försäkringskassan, så det har varit lite knapert. Tur att man har sparade pengar och en livspartner! Även om det bara blir 60% jobb (vi ska varva föräldraledighet fram tills nya jobbet börjar) så kommer det ändå kännas bra att ha någon slags inkomst.

Brain melt

När man äter eller dricker något kallt får man brain freeze. Under de senaste supervarma dagarna, när hjärnan inte fungerar och man bara svettas och funderar på vart närmaste badvatten finns, har jag kommit på motsatsen; brain melt. Bra va'?

Vi spenderade några dagar i en tvårumslägenhet i Stockholm med bebis och trotsig 3-åring. Då blev det snarare brain meltdown. 

Någon slags semester

Vara i stugan med barnen medan T jobbar de sista dagarna före semestern. Barnen fattar grejen med sovmorgon. Ibland. På två barn krävs det ibland tre vuxna. Mamma är orättvis och dum. Lillasyster är så söt. Rimma rimma rimma. Varför bryter man benet? En halvdag ensam på stan gör susen för mammasjälen. Svärföräldrar och svåger på besök. Ibland krävs det fem vuxna på två barn. Kunna laga mat tillsammans, som vi gjorde förr. Besök på Kolmården med goda vänner. Mysiga stunder, modiga tjejer. Bilresa norrut. Hamburgerställen som vet vad barnfamiljer behöver. En lekplats, kaffe och glass. 6 timmars färd enligt Maps blir 12 timmar i verkligheten. Det eviga sommarljuset. Dofter som inte finns någon annanstans. Hård säng och ryggont. Spring och hopp i benen.  Släktingar och tunnbrödsbak. Tremänningar som jag barnvaktat barnvaktar nu mina barn. Det traditionsenliga besöket på djurparken. Lodjursungen är det sötaste som finns. Bil som varnar för vi vet inte vad. Oro för att inte komma hem, för att barnen ska bli hungriga, trötta, skrikiga. Telefonsamtal hit och dit. Fika på släktgården. Nostalgi och saknad. Skynda hem i ösregn. Bärgare på plats. Varför tar han vår bil? Vad bra att bärgarn kom. Dumma bärgarn. Väntan. Beslut. Hemresa i hyrbil. Långa köer på grund av olycka. Varför kommer ambulansen? Varför blir man sjuk? Nervositet. Missnöjd med tester. En viktig dag. Det gick nog bra. Nu kan jag andas ut.

Byxjakt

Såhär ett halvår efter min andra förlossning har jag börjat tröttna på mina gravidjeans och insett att byxgarderoben från före graviditeten inte längre är aktuell (med några få undantag). Idag fick jag en stund för mig själv på stan och Tornby för att förnya byxinnehavet.

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Okej, jag är inte 28" eller storlek 36 längre men när jag gått igenom alla de stora klädkedjornas byx/jeansutbud och provat minst tjugo par varav jag kunde ha/såg normal ut i kanske tre par, då undrar jag hur idealmänniskan för klädkedjornas byxor ser ut.  På en av de stora kedjorna fick jag gå upp i storlek 46 för att överhuvudtaget få igen dragkedjan, men då såg de "slimma" jeansen inte särdeles slimma ut över låren. På en annan klädkedja fann jag i alla fall en frände som stod bredvid mig och letade byxor, "Här får man minsann inte vara kvinna" sa hon och då kunde jag inte låta bli att instämma och tillsammans beklagade vi oss över hur det inte går att hitta storlekar till normalstora (för det är jag ändå och det var hon med) kvinnor med höfter och rumpa. Jag kom efter mycket provande hem med tre par jeans och ett par shorts.

Nästa gång kanske jag beställer på nätet istället för att plåga mig igenom svettiga provrum.

Formellt språk...eller? Part II

Saxat från en och samma annons:
1) "Du förstår sin roll, men ser till hela verksamhetens bästa i agerande och beslut.
2)"Väger samman komplex information och olika typer av hänsynstaganden och visar omdöme vid uttalanden, agerande och beslut. Arbetar mot mål och fokuserar på resultat. Styrs av mål- och resultattänkande i prioriteringar, planering och agerande. Förändrar sin inriktning när målen ändrar sig. Leder, motiverar och förser andra med befogenheter som krävs för att effektivt nå gemensamma mål. Samordnar grupper och blir en referenspunkt för andra. Skapar engagemang och delaktighet. Förstår och tillämpar affärsmässiga principer. "

Mina kommentarer:
1) Ett sådant här fel på reflexiva possessiva pronomen får inte ens förekomma när mina elever skriver formella texter.
2) Vem? Vem? Vem? Vem? Vem? Vem? Vem? Gör en punktlista eller skriv om meningarna så att de får sina subjekt!

Att inte korrekturläsa sin annons innan man lägger ut den för publicering gör mig galen!

Jämställdhetsexperiment

Jag har, under senaste året, försökt analysera vårt äktenskap och om vi är så jämställda som jag vill tro. Det har hänt en del grejer under detta år som jag analyserat lite extra.

Exempel 1: I höstas var vi bortbjudna till T:s kompis som fått barn. Jag provade devisen T:s kompis alltså presentköp = hans ansvar. Det slutade med att vi tog gosedjuret som vårt kommande barn skulle få för det hade vi ju hemma dagen innan vi skulle åka till kompisen. Jag hade gärna köpt present om han hade bett mig i god tid och sagt vad jag skulle köpa. Nu måste vi köpa nytt gosedjur till C.

Exempel 2: Också i höstas. Vi skulle få besök av en nära släkting till honom. Jag hade tänkt dammsuga, moppa etc. ett par timmar, efter jobb och hämtning av barn. När jag dammsuger köket och barnet kallar på uppmärksamhet inser jag att det inte är mitt ansvar att städa för att hans släkting kommer. Hade han bett mig städa? Nej. Hade han tagit initiativ till att städa tillsammans under veckan? Nej. Jag tog ett kort på den dammiga trappan och skickade en bild där jag skrev att jag skiter i resten. Han skrev "Ok!" och sen var det inte mer med den saken. Plockade jag fram lakan och handdukar till gästen? Nej! Hans gäst = hans ansvar.

Exempel 2.1 (hör ihop med exempel 2): Morgonen då gästen ska åka hem. Vi sitter och planerar vad som ska handlas (efter att gästen blivit skjutsad till tåget) och vad vi ska äta under veckan. Vi pratar matlådemat och bestämmer vad vi ska göra för storkok. Gästen frågar då vad det blir till middag ikväll. Då det är mannens gäst har jag inte koll på tågtider och således inte heller hur mycket mat som behövs under dagen, så jag tittar på mannen som blir helt blank. Då jag vet att vi har "nödingredienser" i skafferi och frys föreslår jag en maträtt baserat på detta. Mannen verkar tacksam över mitt initiativ. Det fina i kråksången var att jag hade kompisdate på stan hela eftermiddagen så jag hade egentligen inte behövt bry mig...

Exempel 3: hans släktingar kommer imorgon. Jag har plockat undan påsarna i hallen och plockat lite i köket. T och L har handlat. Dammsuga? Näh. Moppa? Näh. Vi badar C i gästbadrummet imorgon så blir det "städat". Vi köper hämtmat.

Slutsats av detta: Jag blir en bättre mamma när jag är med mina barn och inte när jag städar. Jag har hört mormor berätta om hur hon fått vara hushållerska när morfars släktingar kommit på besök. Hur hon fick laga mat, städa och diska samtidigt som hon skulle ta hand om sina barn, så släktingarna fick ta det lugnt. Jag har sett min mamma gå i spinn och städa hela huset för att vi skulle få gäster en kväll. Stressad mamma, sura barn. Gästerna hann ju inte ens se hela huset!
Jag vill vara en bra mamma och jämställd förebild för mina barn. Jag vill inte att de ska lära sig att man måste städa för att det kommer gäster. Det är ju faktiskt bättre att städa efteråt, när gästerna åkt hem.

Är det svårt att inte vara duktig flicka/duktig fru med skinande rent hem? Ja! Är det svårt att inte inta någon slags projektledarroll för hemmet? Ja! Men om det är det som krävs för att mannen ska kunna visa att han också tar ansvar för hemmet och allas välbefinnande, so be it.

Formellt språk...eller?

Jag är återigen i jobbsökartagen men börjar att bli rätt less på dåligt skrivna annonser och grammatiskt felaktiga mottagningsbekräftelser. Det formella språket, som jag hoppas fortfarande gäller i just jobbsökarbranschen, har blivit mer som talspråk.

Här följer några exempel:
* Jag sökte jobb på en statlig myndighet. I annonsen fanns det flera meningar som saknade subjekt, "arbetar bra med andra","kan arbeta fokuserat" osv. Jag vill bara skrika VEM?
* Idag fick jag ett utvärderingsmail om en tjänst jag sökt på kommunen. Jag har inte hört ett pip om denna tjänst men jag ska ändå utvärdera processen (var finns logiken i det?). Även här tycker de som skickar mailet att vi ska strunta i sådana  petitesser som subjekt, "Skulle verkligen uppskatta att...". VEM? Jag uppskattar det då inte, det är ett som är sant.
* Utöver ovanstående exempel har jag sett annonser innehållande stavfel, syftningsfel och fel ordföljd. Dessa skulle kunna vara rena slarvfel men det kollar man väl som arbetsgivare upp innan man lägger upp annonsen?

Frågan är om det bara är jag som reagerat på detta. Det har iaf gett mig en idé att söka jobb som språkvårdare. Eller kanske annonsskrivare? 😊

Fenomenet Game of Thrones

På söndag visas det allra sista avsnittet av den allra sista säsongen av tv-serien Game of Thrones. T och jag har följt serien från allra första början. Jag kommer fortfarande ihåg hur han sa att vi skulle se första avsnittet av en ny, mycket omtalad, serie. Och detta var 2011!  Dessutom får jag fortfarande samma känsla när jag ser första avsnittet av första säsongen igen...och igen...och igen. En blandning av spänning, förväntan och skräck. Den lilla flickan med de blå ögonen i skogen skrämmer mig fortfarande lika mycket som första gången jag såg det.

Sedan har vi, som sagt, följt serien och sett de nya säsongerna allt eftersom de har kommit ut. Under tiden som vi väntat har jag sett om de tidigare säsongerna.

Nu är det alltså den sista säsongen som går. Och jag förstår kritiken som jag läser om och ser på Instagram. Jag tycker också att sista säsongen har känts stressad och pressad, liksom "vi ska få in så j-la mycket vi bara kan". De första tre säsongerna hade ett annat tempo, mer av ränksmiderier och överraskningens charm. Sedan kom några, i mitt tycke, mellansäsonger för att sedan ge plats åt säsong 6 med Battle of the Bastards. Ett avsnitt som jag kan se om många gånger och fortfarande vara rädd för att Jon Snow ska dö under människohögen! Säsong 7 verkade lovande inför den sista säsongen, men det blev inte riktigt så. Jag vet inte vad det är som stör mig men allt har bara blivit för mycket, fast ändå för lite. Produktionen är fantastisk, men storyn känns inte riktigt helt hundra. Vill man se hur mycket arbete som ligger bakom så finns HBO:s "The Game Revealed" att kolla på.

När vi började titta på GoT hade jag inte läst böckerna som ligger till grund för tv-serien. Det har jag nu, tre gånger till och med. Och det är kanske just det som stör. I en bok får man med så mycket mer som inte ryms i en tv-serie. Sen har serien hunnit ikapp bokserien också, så manusförfattarna har väl liksom fått styra en hel del själva, trots R.R Martins inblandning.

Jag har en teori om hur serien kommer att sluta, men den avslöjar jag inte förrän sista avsnittet har sänts och jag har sett det :)

Father, Smith, Warrior, Mother, Maiden, Crone, Stranger...

I am his and he is mine.

Bild från en annan händelse 2011

Foto: David Zanden

Att ta ett steg tillbaka

I morse var T hemma lite längre eftersom han skulle börja jobba lite senare. Han matade C, som vanligt, och jag väckte L. Vanliga morgnar brukar han vara på väg till jobbet när L äter frukost så i bästa fall hinner jag slänga i mig frukosten. I morse sa han åt mig att äta frukost och så tog han hand om L. Ovant! C låg lugnt i babygymmet och jag åt frukost, men så kom jag på att L skulle ha utflyktsdag så då gick jag upp för att se till att hon fick "rätt" kläder. Ställde mig vid garderoben och började leta, men då kom T och sa "Du, jag kan faktiskt ta det här".

Jag följer många feministiska konton på Instagram där jag läser om män som förväntar sig att kvinnan tar allt ansvar för barnen och någonstans inom mig är det programmerat att jag ska ta hela barnansvaret. Jag behöver programmera om mig. Vi är två föräldrar. Om jag inte tar ett steg tillbaka och låter T vara förälder, vem ska då göra det?

Den fjärde trimestern

Jag önskar att jag hade läst på lite mer om den så kallade fjärde trimestern inför både L och C:s ankomst. Det hade troligtvis hjälpt mig mycket från att inte gå ned mig i mina känslor av otillräcklighet och ibland värdelöshet. Nu blev det så att jag hörde om detta "fenomen" strax efter att C kommit, men då tog jag inte riktigt till mig av det jag läste.

Baking babies (superbra blogg!) skriver jättebra här och här om vad den fjärde trimestern innebär och vad man kan tänka på men jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter och kanske kan det hjälpa någon av mina vänner att må bättre postpartum.

Det första problemet, amningen, har jag redan skrivit lite om. En tråkig sak som kom i samband med amningen var att C fick torsk och jag fick svamp i brösten, så då blev det att behandla med kladdig medicin i tre-fyra veckor. C åt långsamt och fick inte tillräckligt, så efter amningen skulle hon ha flaska med ersättning och så den där medicinen på det då (5 gånger om dagen), så varje måltid för henne tog 1-2 timmar. Och då var det dags att börja om på nytt. Var och en gör det som är bäst för sig själv och för sitt barn, för mig och oss har flaskmatningen varit räddningen! Dock ska man se till att inte få mjölkstockning när man slutar amma. Det fick jag med L och det fick jag nu med C. Det gör ONT! i brösten. Jag köpte stora amningstoppar och mjuka bh-ar som inte klämde någonstans, och efter ett par veckor kändes boobsen ok igen.

Det andra problemet var förstoppningen. Jag har haft mycket magproblem men så ont i magen har jag nog aldrig haft. Mamma köpte hem havrekli och linfrön som jag åt i filen på morgonen, plus att jag tog en Lactulos-hutt varje dag. När det var som värst fick jag ta till laxermedel. När jag har ont i magen fungerar jag inte, och eftersom jag var öm efter kejsarsnittet var det liksom dubbel smärta. Kul att ta hand om bebis då. Eller inte.

På tal om magen så fick jag både bristningar och en linea negra med C. Dessa är fortfarande kvar, men bleknar långsamt bort. L var lite imponerad av att jag har lila hud på magen. Jag kommer inte noja över bristningar på stranden i sommar utan, liksom med kejsarsnittärret, tänker bära dem med stolthet. Hoppas bara att bikinin passar ;)

Sömnbristen då. Ja, det är den som gjort mig deprimerad. Jag funkar verkligen inte om jag inte får sova. T har varit en klippa och gått upp tidigt som sent, men det var ju inte förrän jag slutade amma som vi fick rutin på sömnen.

Och som vanligt när jag är stressad/halvsjuk/sover dåligt så kommer munsår som ett spammail för hundrade gången (ni förstår kanske varför jag inte skriver ”som ett brev på posten”). Alltså inga pussar på bebisen, mannen eller L. Det är alltid lika jobbigt.

I fjärde trimestern kommer också avslaget. Jag ser det dock inte som ett problem utan kroppen säger ju liksom hejdå till graviditeten. Dessutom hade jag bara avslag i fyra veckor, så det var mer som en längre mens.  

C är lite mer än tre månader när jag skriver detta, så den fjärde trimestern är över för min del. Hade jag, som sagt, läst lite mer om den då hade jag kanske varit lite snällare mot mig själv. Men jag har i alla fall överlevt.

Så irriterad

Jag är verkligen ingen bebismamma. Jag har inte tålamodet eller lugnet eller orken. De här månaderna som jag ska vara hemma vill jag bara ska gå fortare än fortast så jag får börja jobba igen, få struktur på livet och att C ska vara större. Jag längtar till att hon kan äta med oss vid matbordet istället för detta eviga matande i soffan med flaska på flaska på flaska. Jag längtar till att hon kan ta sig fram själv, så att jag inte måste bära hela hela tiden. Jag är trött på vyssjandet, ätandet som tar flera timmar, gnällandet, bajsandet....

Var glad att du fått barn, kanske ni tänker. Varsågod att ta hand om C. Any day, säger jag!

En barnflicka kanske inte vore så dumt?

Kejsarsnitt is the shit (för mig)!

Jag lovade ju i tidigare inlägg att skriva mer om kejsarsnittet och nu har jag äntligen fått en stund vid datorn så att jag kan skriva av mig. Det här inlägget kommer att handla om en operation (duh!) så känsliga läsare varnas :P Och det kommer att bli långt, så håll ut.

Då min första förlossning var en av de värsta sakerna jag upplevt i hela mitt liv (läs: slakt), sa jag redan tidigt i graviditeten till min barnmorska M att jag vägrade förlösas på samma sätt igen. Jag ville ha, som det så fint heter, elektivt kejsarsnitt. Dock är detta inte så elektivt för först ska man gå och prata med det s.k. Aurora-teamet på US Linköping, som i sin tur bestämmer om man är så pass förlossningsrädd att ett kejsarsnitt är aktuellt. Läkaren vi pratade med försökte (så som jag upplevde det) övertala mig om att föda vaginalt, men efter tre samtal med henne, två samtal med psykolog, upprepade samtal med barnmorska M och mycket ångest och oro, skickades operationsbeställningen till Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där alla planerade kejsarsnitt i Region Östergötland görs. I graviditetsvecka 36 fick vi datum för snittet och jag kunde andas ut och njuta av graviditetens sista veckor. Tack för stödet barnmorska M, som följt mig genom allt.

På morgonen för snittet var jag tvungen att fasta så jag drack ett glas saft före kl.07. Mamma och pappa kom och tog hand om L. Jag och T packade in våra väskor och babyskyddet i bilen och åkte till Vrinnevisjukhuset. Vi fick komma in i ett rum direkt, trots att vi var tidiga. Det som jag uppskattade med Vrinnevisjukhuset var att de som ska snittas går in på BB-avdelningen istället för Förlossningsavdelningen. Jag hade inte fixat att gå in där. Vi blev mottagna av jättegullig personal, jag fick de vackra sjukhus/operationskläderna och sedan var det mest väntan. Det var fyra kejsarsnitt planerade för dagen och vi var sist ut. T åt lite matsäck (läs: godis) som vi hade med oss, och jag försökte sova. Inte förrän runt lunch var det vår tur att komma in till operation. Jag fick en infart i armen och sedan gick vi bort mot op-avdelningen.

Operationsbarnmorskan tog emot oss och berättade hur det skulle gå till inne i operationssalen, att T och narkossköterskan fick sköta spellistan och hur många personer som skulle vara där inne. Ett stort gäng visade det sig. Alla presenterade sig men jag kommer bäst ihåg narkossköterskan S som stod vid min sida hela tiden (som jag kommer ihåg det iaf). Jag fick på mig en snygg op-mössa, minst tre olika slangar och blodtrycksmanschett. Narkosläkaren satte nålen i ryggen på mig och sprutade in bedövningsmedlet. Jag kände hur det gick ut genom ryggen ned i vänster ben. Helt sjuk känsla. Nästan direkt fick jag lägga mig ned på det tippbara operationsbordet och jag fick på mig en syrgasmask. De spände upp ett skynke ungefär i brösthöjd så att jag inte skulle kunna se något. Bedövningen började verka mer och mer och de klädde av mig på nederdelen. En av operationsläkarna (de var två) tvättade magen och nedåt med sprit, och frågade samtidigt "Känns det kallt? Känns det här? Känns det här?". Hon svepte över olika ställen, mestadels på magen, för att se om bedövningen tagit. Någon rakade mig under tiden. Det är en absurd känsla att veta om att någon gör något med en men man känner det inte! När de märkte att bedövningen tagit ungefär fem centimeter över naveln satte de igång. De berättade hela tiden vad som hände, vilket jag också efterfrågat i förlossningsbrevet. Efter en liten stunds opererande mådde jag illa på grund av blodtrycksfall (fick jag veta), så jag fick blodtryckshöjande i infarten och mådde mycket bättre. Strax efter säger en av läkarna "Nu får ni snart träffa ert barn". Någon sade "Applicera tryck" och 12:06 kom vår bebis ut och skrek. Jag frågade vad det blev, någon svarade "Det får ni strax se" så operationsbarnmorskan torkade av bebisen lite och kom sedan runt skynket och visade upp en liten skrikande flickbebis! Vi fick pussa och gosa lite med henne, medan de började sy ihop. T gick iväg tillsammans med barnmorskan för att klippa navelsträngen och torka tösen lite mer, men kom ganska snart tillbaka. När jag var klar och ihopsydd åkte (jag, T gick) tillbaka till salen. Barnmorskan sa att detta var det smidigaste snittet hon varit med om, det hade gått på ca. 20 minuter.

Tillbaka i salen fick jag verkligen känna på hur det känns att vara handikappad! Jag kunde ju inte röra benen och T fick inte säga något roligt för då gjorde det fruktansvärt ont i magen och snittet. Jag vilade i sängen med flickebarnet på mig, drack mycket saft och vatten (blev tillsagd att göra det) och fick äntligen äta mat! Hela tiden provade jag att röra på tårna och vid 16-tiden började bedövningen släppa i högerbenet.

Vi hade ju delat sal med tre andra par, men på kvällen hade de fått egna rum och vi fick vara kvar i stora salen. Då det var fredag fick vi ha den stora salen för oss själva hela helgen.  När bedövningen släppt fick jag hjälp av en barnmorska och en undersköterska att resa mig upp, det gick lite stappligt men jag kom upp och gick några steg i alla fall. Jag var tvungen att gå på toa (pga det stora intaget av vätska) och de tog bort katetern. Om det är något som jag tycker var otäckt med denna operation så är det just katetern. De satte katetern efter att bedövningen börjat verka före operationen men när de tog bort den så KÄNDES det. Det är verkligen oskönt. T och jag åt middag på rummet, gullade med dottern och bestämde oss för att kalla henne Charlotte. Jag tog mina smärtstillande tabletter så ofta som jag kunde och det var bra med det stora rummet för återhämtningen. Jag hade ju massor av plats att öva på att gå på :)

Det var min "förlossningsberättelse". Vi var kvar på sjukhuset till måndagen efteråt. Det var lagom dos sjukhus och jag mådde helt ok, och det var så skönt att komma hem till den stolta storasystern!

För att sammanfatta, jag är så glad över att min andra förlossningsupplevelse blev bättre än det första. Att föda barn med kejsarsnitt ska inte tas för givet, men alla som, liksom jag, är förlossningsrädda måste bli lyssnade på. Att föda barn, vaginalt eller med kejsarsnitt, är en gigantisk upplevelse. Förminska den inte för att "kvinnor har gjort det i tusentals år".

P.S. Är det någon som vill se en bild på ärret här på bloggen? Jag gillar mitt ärr! :) D.S. 

Ingen bebismamma

Nej, bebisar är inget för mig. Jag hade precis vant mig vid småbarnslivet när C som till oss och jag känner att jag bara längtar tills hon är större. Nu är det bara mata, byta, söva på repeat ... Så tråkigt. T är så mycket bättre på bebislivet.

Jag har slutat amma. Pallade inte och dessutom gav jag inte C tillräckligt så det var alltid amma plus ersättning, vilket innebar att matningen kunde ta flera timmar. Mitt stora sömnbehov (vem har sagt att mammor inte behöver lika mycket sömn som vanligt? Det stämmer inte på mig) i kombination med maratonmatningar gjorde att jag fattade beslutet nästan helt själv.

Jag känner mig som en sämre mamma eftersom jag dels gjorde snittet (fantastisk upplevelse, jobbar på blogginlägg om varför) och sedan inte ammar, men jag är/var på väg in i depression igen så nu blir det psykologhjälp igen. Att jag sedan inte mår helt 100 såhär i förkylningstider gör väl sitt till också.

Besök av vänner får vänta. Jag ska försöka bli (eller ska man säga hitta?) mig själv först.

Bebis 2

Bebis 2. Så hette vår Spotify-spellista som vi satte ihop till förlossningen. Ett av "villkoren" som vi skrev in i det så kallade förlossningsbrevet var att, om det var möjligt, få ha egenvald musik under förlossningen, det vill säga kejsarsnittsoperationen. Detta krav skulle även, i möjligaste mån, uppnås vid en eventuell "vanlig" förlossning också, om bebisen skulle få för sig att titta ut före det planerade kejsarsnittsdatumet. Men, som ni redan vet, så blev det planerat kejsarsnitt.

Jag var nästan mest nervös över att vårt önskemål om egen musik inte skulle gå att få igenom, men bland det första operationsbarnmorskan sa till oss var att det var helt ok och att det fanns högtalare i op-salen.

Narkossköterskan S var den som tog ansvaret för att musiken sattes på, så hon och T kopplade in min telefon i högtalarna. Den första låten som spelades under förberedelserna var Tove Styrke White light moment. Sedan följde Adele Make you feel my love, First Aid Kit Fireworks, Christian Kjellvander Words in the Wires och Marit Bergman Dansa mamma!

När det så var dags för bebisen att komma ut, slumpade det sig så att Kent Utan dina andetag spelades. Jag får gåshud när jag skriver om det nu, och jag fick rysningar i de kroppsdelar som inte var bedövade under operationen. Vi hörde bebisens första skrik och vi hörde:

....bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu Jag skulle ge dej allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

För många är ju denna låt en sång som sjungs på bröllop, men för mig kommer den för evigt att vara förknippad med första gången vi träffade lilla C. 

Dubbla mirakel

Idag var det beräknade förlossningsdatumet för vårt andra barn. Imorgon har hon funnits i våra liv i en vecka, fastän det känns som att hon har funnits hos oss för alltid. Vår andra dotter C blev förlöst med kejsarsnitt den 4/1 (jag kommer att skriva ett eller flera inlägg om detta då det var bland det bästa jag gjort) och ligger just nu och snusar i sitt babynest här bredvid mig.

Så nu är vi föräldrar till två mirakel.