Min försenade julklapp som kom i tid

Idag fick jag min julklapp av T, 8 stycken härliga Ballograf kulspetspennor.

De hade kommit fram till postombudet dagen före julafton, men T hade missat aviseringen.

Så dessa raringar hade kunnat finnas i ett julpappersinslaget paket under granen.

Juletid = julefrid?

Så kom julen 2021. Jag hade redan tidigt lagt upp min strategi för detta julfirande. Då vi firar hos T:s föräldrar tänker jag att det är T som vet hur det fungerar och vilka regler som gäller, så han får sköta tillsägelserna till barnen, se till att de uppför sig, att till allt till barnen blir packat osv. Jag ska bara vänta in honom. Jag ser det som ett av mina sociala experiment i jämställdhet.

Experimentet började på avresedagen. Både T och jag kände att vi hade saker att avsluta på jobbet, så jag hade satt absolut sluttid, för mig, 9:30. Vi skulle hämta barnen på föris och skola 9:45 respektive 10:00. Då jag sovit dåligt natten innan tog jag också en kvarts tupplur för att vara utvilad nog att köra åtminstone till Stockholm. Klockan 9:20 tog jag en kaffe ståendes samtidigt som jag plockade ihop den sista packningen, vattnade blommorna, plockade undan i köket, gick ut med soporna etc. Klockan blev 9:40 och då kunde jag inte vara tyst, så jag sa åt T att han skulle hämta C 9:45. Tanken var att vi skulle ha packat ihop det sista tillsammans och hämtat barnen tillsammans för att direkt styra kosan norrut. Så blev det inte. Vi, dvs. jag, var ju långt ifrån färdiga! T åkte och hämtade hem barnen, vi packade bilen och kom iväg 10:45. 45 minuter senare än tänkt. Under resan var det svårt att "luta sig tillbaka" och inte säga åt/fixa/hjälpa barnen. Om jag hade gjort det hade vi haft nedmjölkade/tomatfläckiga/glasskladdiga kläder och annat kladd precis överallt när vi kommit fram. Vi tog ett alldeles för långt lunchstopp och kom inte fram till Härnösand förrän 21:30. 

Dagen före dagen gick ganska bra i mitt experiment, men då experimentet också innefattar att inte ta några initiativ (som jag typiskt alltid gör) gick större delen av dagen innan något vettigt blev gjort. 

Julafton inleddes till ljudet av walkietalkies då barnen fick det i morgonjulklapp. Mycket uppskattad sådan! Det måste ha varit en väldigt smart person som kom på den idén och såg till att de inhandlades. Barnen höll sig sysselsatta och sprang upp och ned i trapporna i flera timmar. Hela familjen tog sig ut till en lekplats och fick lite välbehövlig frisk luft. Jag hade svårt att inte säga till barnen då de antingen vägrade äta med bestick (C) eller vägrade gå på toa (L). Detta fick även uppbackning av övriga (manliga) släktingar vilket, jag känner, ytterligare underminerar min auktoritet som förälder, och speciellt som kvinna och mamma. Barnen lyssnar inte på mig, som jag tidigare skrivit om. 
Efter en lång dag blev det då dags för paketöppning. Barnen fick många och fina paket att öppna. Utan att låta materialistisk och bitter, jag fick ett ordentligt inslaget paket. Från mig själv. Vi hade en paketordning upprättad för de vuxna, anordnad av T och hans familj, där jag skulle få present av T. Jag fick ett ihoppysslat kuvert och en lapp, tillverkat av vanligt vitt skrivarpapper, med ett meddelande om att pennor kommer. Beställningen och paketet hade inte kommit fram i tid. Vi hade vetat om julklappsordningen i flera veckor, jag hann beställa julklappar från två olika ställen i tid till svärfar. Hur svårt kan det vara? Det finns dessutom, förvisso kanske inte lika fina, pennor att köpa på närmaste matvarubutik. Det hade räckt med en, symboliskt nedpackad i ett paket med julpapper. Eller kanske en liten lakritskula som kompensation för dålig planering? Jag vill och försöker verkligen tänka att i alla fall barnen blev nöjda julen 2021. Just nu har jag dock svårt att dölja min besvikelse.

Undrar ni vad jag gav till mig själv i julklapp? En bok om coola kvinnor förstås! 

God fortsättning till er alla! 
Experimentet fortsätter...

Jag säger upp mig!

Senaste året har varit extremt på vab-fronten, för alla med barn. Jag har tagit det mesta av vabbandet i vår familj då jag pluggade i våras, och inte hade inkomst, och nu i höst har frilansat på timlön. Ingen vidare inkomst det heller.

 

Därför har T kunnat jobba på, mestadels, som vanligt och jag varit ansvarig för barnen. Detta börjar nu ta ut sin rätt. I min dagbok ser jag att jag vabbat ungefär varannan vecka, om jag inte själv varit sjuk någon gång mellan varven. Det tär på både min relation till barnen men också på mitt dåliga självförtroende, speciellt i mammarollen. 

Jag känner att jag inte gör någonting rätt. Då jag inte vill att mina barn ska växa upp till odrägliga skitungar behöver jag säga åt dem flera gånger dagligen. Det kan handla om att inte sparkas/bitas/slåss, inte säga taskiga saker eller helt enkelt göra som jag säger. Dock har vi nu en 6-åring och en snart-3-åring som testar alla (mammans) gränser genom att vägra eller bara skita i det jag säger. Ibland känns det som att de ser att jag pratar, munnen rör sig ju, men de bryr sig inte om vad jag säger. Detta är oerhört frustrerande. 

Man kan ju tro att helgerna skulle vara bättre, när T är ledig, men jag är helt slut när helgen kommer och vill helst åka någonstans långt bort. Ensam. Och det är minst lika tjatigt och bråkigt på helgerna. 

Det var vårt val att sätta barnen till världen, och det i sig var en kamp, men just nu vill jag bara säga upp mig som mamma. Är det någon som vet vart jag kan vända mig? 

20211202

 Igår var det ett palindromdatum. Tufft! 

Och samma dag fyllde vår tuffa förstfödda 6 år. Hon vill väldigt gärna att jag berättar om hur det var när hon var liten, så jag har bestämt mig för att göra en fotobok till henne så att hon i alla fall kan få se bilder på sig själv som bebis/mindre barn. Vi har liksom inte fixat ett enda fotoalbum till henne. Så dåligt av oss. 

Jag mådde ju inte själv så bra under hennes första år, men ju äldre hon blev desto mer fann jag mig i mammarollen. I alla fall lite. Förhoppningsvis känner jag mig helt hemma i den rollen när hon är.....vuxen?