Jag lovade ju i tidigare inlägg att skriva mer om kejsarsnittet och nu har jag äntligen fått en stund vid datorn så att jag kan skriva av mig. Det här inlägget kommer att handla om en operation (duh!) så känsliga läsare varnas :P Och det kommer att bli långt, så håll ut.
Då min första förlossning var en av de värsta sakerna jag upplevt i hela mitt liv (läs: slakt), sa jag redan tidigt i graviditeten till min barnmorska M att jag vägrade förlösas på samma sätt igen. Jag ville ha, som det så fint heter, elektivt kejsarsnitt. Dock är detta inte så elektivt för först ska man gå och prata med det s.k. Aurora-teamet på US Linköping, som i sin tur bestämmer om man är så pass förlossningsrädd att ett kejsarsnitt är aktuellt. Läkaren vi pratade med försökte (så som jag upplevde det) övertala mig om att föda vaginalt, men efter tre samtal med henne, två samtal med psykolog, upprepade samtal med barnmorska M och mycket ångest och oro, skickades operationsbeställningen till Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där alla planerade kejsarsnitt i Region Östergötland görs. I graviditetsvecka 36 fick vi datum för snittet och jag kunde andas ut och njuta av graviditetens sista veckor. Tack för stödet barnmorska M, som följt mig genom allt.
På morgonen för snittet var jag tvungen att fasta så jag drack ett glas saft före kl.07. Mamma och pappa kom och tog hand om L. Jag och T packade in våra väskor och babyskyddet i bilen och åkte till Vrinnevisjukhuset. Vi fick komma in i ett rum direkt, trots att vi var tidiga. Det som jag uppskattade med Vrinnevisjukhuset var att de som ska snittas går in på BB-avdelningen istället för Förlossningsavdelningen. Jag hade inte fixat att gå in där. Vi blev mottagna av jättegullig personal, jag fick de vackra sjukhus/operationskläderna och sedan var det mest väntan. Det var fyra kejsarsnitt planerade för dagen och vi var sist ut. T åt lite matsäck (läs: godis) som vi hade med oss, och jag försökte sova. Inte förrän runt lunch var det vår tur att komma in till operation. Jag fick en infart i armen och sedan gick vi bort mot op-avdelningen.
Operationsbarnmorskan tog emot oss och berättade hur det skulle gå till inne i operationssalen, att T och narkossköterskan fick sköta spellistan och hur många personer som skulle vara där inne. Ett stort gäng visade det sig. Alla presenterade sig men jag kommer bäst ihåg narkossköterskan S som stod vid min sida hela tiden (som jag kommer ihåg det iaf). Jag fick på mig en snygg op-mössa, minst tre olika slangar och blodtrycksmanschett. Narkosläkaren satte nålen i ryggen på mig och sprutade in bedövningsmedlet. Jag kände hur det gick ut genom ryggen ned i vänster ben. Helt sjuk känsla. Nästan direkt fick jag lägga mig ned på det tippbara operationsbordet och jag fick på mig en syrgasmask. De spände upp ett skynke ungefär i brösthöjd så att jag inte skulle kunna se något. Bedövningen började verka mer och mer och de klädde av mig på nederdelen. En av operationsläkarna (de var två) tvättade magen och nedåt med sprit, och frågade samtidigt "Känns det kallt? Känns det här? Känns det här?". Hon svepte över olika ställen, mestadels på magen, för att se om bedövningen tagit. Någon rakade mig under tiden. Det är en absurd känsla att veta om att någon gör något med en men man känner det inte! När de märkte att bedövningen tagit ungefär fem centimeter över naveln satte de igång. De berättade hela tiden vad som hände, vilket jag också efterfrågat i förlossningsbrevet. Efter en liten stunds opererande mådde jag illa på grund av blodtrycksfall (fick jag veta), så jag fick blodtryckshöjande i infarten och mådde mycket bättre. Strax efter säger en av läkarna "Nu får ni snart träffa ert barn". Någon sade "Applicera tryck" och 12:06 kom vår bebis ut och skrek. Jag frågade vad det blev, någon svarade "Det får ni strax se" så operationsbarnmorskan torkade av bebisen lite och kom sedan runt skynket och visade upp en liten skrikande flickbebis! Vi fick pussa och gosa lite med henne, medan de började sy ihop. T gick iväg tillsammans med barnmorskan för att klippa navelsträngen och torka tösen lite mer, men kom ganska snart tillbaka. När jag var klar och ihopsydd åkte (jag, T gick) tillbaka till salen. Barnmorskan sa att detta var det smidigaste snittet hon varit med om, det hade gått på ca. 20 minuter.
Tillbaka i salen fick jag verkligen känna på hur det känns att vara handikappad! Jag kunde ju inte röra benen och T fick inte säga något roligt för då gjorde det fruktansvärt ont i magen och snittet. Jag vilade i sängen med flickebarnet på mig, drack mycket saft och vatten (blev tillsagd att göra det) och fick äntligen äta mat! Hela tiden provade jag att röra på tårna och vid 16-tiden började bedövningen släppa i högerbenet.
Vi hade ju delat sal med tre andra par, men på kvällen hade de fått egna rum och vi fick vara kvar i stora salen. Då det var fredag fick vi ha den stora salen för oss själva hela helgen. När bedövningen släppt fick jag hjälp av en barnmorska och en undersköterska att resa mig upp, det gick lite stappligt men jag kom upp och gick några steg i alla fall. Jag var tvungen att gå på toa (pga det stora intaget av vätska) och de tog bort katetern. Om det är något som jag tycker var otäckt med denna operation så är det just katetern. De satte katetern efter att bedövningen börjat verka före operationen men när de tog bort den så KÄNDES det. Det är verkligen oskönt. T och jag åt middag på rummet, gullade med dottern och bestämde oss för att kalla henne Charlotte. Jag tog mina smärtstillande tabletter så ofta som jag kunde och det var bra med det stora rummet för återhämtningen. Jag hade ju massor av plats att öva på att gå på :)
Det var min "förlossningsberättelse". Vi var kvar på sjukhuset till måndagen efteråt. Det var lagom dos sjukhus och jag mådde helt ok, och det var så skönt att komma hem till den stolta storasystern!
För att sammanfatta, jag är så glad över att min andra förlossningsupplevelse blev bättre än det första. Att föda barn med kejsarsnitt ska inte tas för givet, men alla som, liksom jag, är förlossningsrädda måste bli lyssnade på. Att föda barn, vaginalt eller med kejsarsnitt, är en gigantisk upplevelse. Förminska den inte för att "kvinnor har gjort det i tusentals år".
P.S. Är det någon som vill se en bild på ärret här på bloggen? Jag gillar mitt ärr! :) D.S.
