tisdag, maj 28, 2019

Formellt språk...eller?

Jag är återigen i jobbsökartagen men börjar att bli rätt less på dåligt skrivna annonser och grammatiskt felaktiga mottagningsbekräftelser. Det formella språket, som jag hoppas fortfarande gäller i just jobbsökarbranschen, har blivit mer som talspråk.

Här följer några exempel:
* Jag sökte jobb på en statlig myndighet. I annonsen fanns det flera meningar som saknade subjekt, "arbetar bra med andra","kan arbeta fokuserat" osv. Jag vill bara skrika VEM?
* Idag fick jag ett utvärderingsmail om en tjänst jag sökt på kommunen. Jag har inte hört ett pip om denna tjänst men jag ska ändå utvärdera processen (var finns logiken i det?). Även här tycker de som skickar mailet att vi ska strunta i sådana  petitesser som subjekt, "Skulle verkligen uppskatta att...". VEM? Jag uppskattar det då inte, det är ett som är sant.
* Utöver ovanstående exempel har jag sett annonser innehållande stavfel, syftningsfel och fel ordföljd. Dessa skulle kunna vara rena slarvfel men det kollar man väl som arbetsgivare upp innan man lägger upp annonsen?

Frågan är om det bara är jag som reagerat på detta. Det har iaf gett mig en idé att söka jobb som språkvårdare. Eller kanske annonsskrivare? 😊

fredag, maj 17, 2019

Fenomenet Game of Thrones

På söndag visas det allra sista avsnittet av den allra sista säsongen av tv-serien Game of Thrones. T och jag har följt serien från allra första början. Jag kommer fortfarande ihåg hur han sa att vi skulle se första avsnittet av en ny, mycket omtalad, serie. Och detta var 2011!  Dessutom får jag fortfarande samma känsla när jag ser första avsnittet av första säsongen igen...och igen...och igen. En blandning av spänning, förväntan och skräck. Den lilla flickan med de blå ögonen i skogen skrämmer mig fortfarande lika mycket som första gången jag såg det.

Sedan har vi, som sagt, följt serien och sett de nya säsongerna allt eftersom de har kommit ut. Under tiden som vi väntat har jag sett om de tidigare säsongerna.

Nu är det alltså den sista säsongen som går. Och jag förstår kritiken som jag läser om och ser på Instagram. Jag tycker också att sista säsongen har känts stressad och pressad, liksom "vi ska få in så j-la mycket vi bara kan". De första tre säsongerna hade ett annat tempo, mer av ränksmiderier och överraskningens charm. Sedan kom några, i mitt tycke, mellansäsonger för att sedan ge plats åt säsong 6 med Battle of the Bastards. Ett avsnitt som jag kan se om många gånger och fortfarande vara rädd för att Jon Snow ska dö under människohögen! Säsong 7 verkade lovande inför den sista säsongen, men det blev inte riktigt så. Jag vet inte vad det är som stör mig men allt har bara blivit för mycket, fast ändå för lite. Produktionen är fantastisk, men storyn känns inte riktigt helt hundra. Vill man se hur mycket arbete som ligger bakom så finns HBO:s "The Game Revealed" att kolla på.

När vi började titta på GoT hade jag inte läst böckerna som ligger till grund för tv-serien. Det har jag nu, tre gånger till och med. Och det är kanske just det som stör. I en bok får man med så mycket mer som inte ryms i en tv-serie. Sen har serien hunnit ikapp bokserien också, så manusförfattarna har väl liksom fått styra en hel del själva, trots R.R Martins inblandning.

Jag har en teori om hur serien kommer att sluta, men den avslöjar jag inte förrän sista avsnittet har sänts och jag har sett det :)

Father, Smith, Warrior, Mother, Maiden, Crone, Stranger...
I am his and he is mine.

Bild från en annan händelse 2011
Foto: David Zanden

torsdag, maj 09, 2019

Att ta ett steg tillbaka

I morse var T hemma lite längre eftersom han skulle börja jobba lite senare. Han matade C, som vanligt, och jag väckte L. Vanliga morgnar brukar han vara på väg till jobbet när L äter frukost så i bästa fall hinner jag slänga i mig frukosten. I morse sa han åt mig att äta frukost och så tog han hand om L. Ovant! C låg lugnt i babygymmet och jag åt frukost, men så kom jag på att L skulle ha utflyktsdag så då gick jag upp för att se till att hon fick "rätt" kläder. Ställde mig vid garderoben och började leta, men då kom T och sa "Du, jag kan faktiskt ta det här".

Jag följer många feministiska konton på Instagram där jag läser om män som förväntar sig att kvinnan tar allt ansvar för barnen och någonstans inom mig är det programmerat att jag ska ta hela barnansvaret. Jag behöver programmera om mig. Vi är två föräldrar. Om jag inte tar ett steg tillbaka och låter T vara förälder, vem ska då göra det?