Jag säger upp mig!

Senaste året har varit extremt på vab-fronten, för alla med barn. Jag har tagit det mesta av vabbandet i vår familj då jag pluggade i våras, och inte hade inkomst, och nu i höst har frilansat på timlön. Ingen vidare inkomst det heller.

 

Därför har T kunnat jobba på, mestadels, som vanligt och jag varit ansvarig för barnen. Detta börjar nu ta ut sin rätt. I min dagbok ser jag att jag vabbat ungefär varannan vecka, om jag inte själv varit sjuk någon gång mellan varven. Det tär på både min relation till barnen men också på mitt dåliga självförtroende, speciellt i mammarollen. 

Jag känner att jag inte gör någonting rätt. Då jag inte vill att mina barn ska växa upp till odrägliga skitungar behöver jag säga åt dem flera gånger dagligen. Det kan handla om att inte sparkas/bitas/slåss, inte säga taskiga saker eller helt enkelt göra som jag säger. Dock har vi nu en 6-åring och en snart-3-åring som testar alla (mammans) gränser genom att vägra eller bara skita i det jag säger. Ibland känns det som att de ser att jag pratar, munnen rör sig ju, men de bryr sig inte om vad jag säger. Detta är oerhört frustrerande. 

Man kan ju tro att helgerna skulle vara bättre, när T är ledig, men jag är helt slut när helgen kommer och vill helst åka någonstans långt bort. Ensam. Och det är minst lika tjatigt och bråkigt på helgerna. 

Det var vårt val att sätta barnen till världen, och det i sig var en kamp, men just nu vill jag bara säga upp mig som mamma. Är det någon som vet vart jag kan vända mig?