Den fjärde trimestern

Jag önskar att jag hade läst på lite mer om den så kallade fjärde trimestern inför både L och C:s ankomst. Det hade troligtvis hjälpt mig mycket från att inte gå ned mig i mina känslor av otillräcklighet och ibland värdelöshet. Nu blev det så att jag hörde om detta "fenomen" strax efter att C kommit, men då tog jag inte riktigt till mig av det jag läste.

Baking babies (superbra blogg!) skriver jättebra här och här om vad den fjärde trimestern innebär och vad man kan tänka på men jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter och kanske kan det hjälpa någon av mina vänner att må bättre postpartum.

Det första problemet, amningen, har jag redan skrivit lite om. En tråkig sak som kom i samband med amningen var att C fick torsk och jag fick svamp i brösten, så då blev det att behandla med kladdig medicin i tre-fyra veckor. C åt långsamt och fick inte tillräckligt, så efter amningen skulle hon ha flaska med ersättning och så den där medicinen på det då (5 gånger om dagen), så varje måltid för henne tog 1-2 timmar. Och då var det dags att börja om på nytt. Var och en gör det som är bäst för sig själv och för sitt barn, för mig och oss har flaskmatningen varit räddningen! Dock ska man se till att inte få mjölkstockning när man slutar amma. Det fick jag med L och det fick jag nu med C. Det gör ONT! i brösten. Jag köpte stora amningstoppar och mjuka bh-ar som inte klämde någonstans, och efter ett par veckor kändes boobsen ok igen.

Det andra problemet var förstoppningen. Jag har haft mycket magproblem men så ont i magen har jag nog aldrig haft. Mamma köpte hem havrekli och linfrön som jag åt i filen på morgonen, plus att jag tog en Lactulos-hutt varje dag. När det var som värst fick jag ta till laxermedel. När jag har ont i magen fungerar jag inte, och eftersom jag var öm efter kejsarsnittet var det liksom dubbel smärta. Kul att ta hand om bebis då. Eller inte.

På tal om magen så fick jag både bristningar och en linea negra med C. Dessa är fortfarande kvar, men bleknar långsamt bort. L var lite imponerad av att jag har lila hud på magen. Jag kommer inte noja över bristningar på stranden i sommar utan, liksom med kejsarsnittärret, tänker bära dem med stolthet. Hoppas bara att bikinin passar ;)

Sömnbristen då. Ja, det är den som gjort mig deprimerad. Jag funkar verkligen inte om jag inte får sova. T har varit en klippa och gått upp tidigt som sent, men det var ju inte förrän jag slutade amma som vi fick rutin på sömnen.

Och som vanligt när jag är stressad/halvsjuk/sover dåligt så kommer munsår som ett spammail för hundrade gången (ni förstår kanske varför jag inte skriver ”som ett brev på posten”). Alltså inga pussar på bebisen, mannen eller L. Det är alltid lika jobbigt.

I fjärde trimestern kommer också avslaget. Jag ser det dock inte som ett problem utan kroppen säger ju liksom hejdå till graviditeten. Dessutom hade jag bara avslag i fyra veckor, så det var mer som en längre mens.  

C är lite mer än tre månader när jag skriver detta, så den fjärde trimestern är över för min del. Hade jag, som sagt, läst lite mer om den då hade jag kanske varit lite snällare mot mig själv. Men jag har i alla fall överlevt.

Så irriterad

Jag är verkligen ingen bebismamma. Jag har inte tålamodet eller lugnet eller orken. De här månaderna som jag ska vara hemma vill jag bara ska gå fortare än fortast så jag får börja jobba igen, få struktur på livet och att C ska vara större. Jag längtar till att hon kan äta med oss vid matbordet istället för detta eviga matande i soffan med flaska på flaska på flaska. Jag längtar till att hon kan ta sig fram själv, så att jag inte måste bära hela hela tiden. Jag är trött på vyssjandet, ätandet som tar flera timmar, gnällandet, bajsandet....

Var glad att du fått barn, kanske ni tänker. Varsågod att ta hand om C. Any day, säger jag!

En barnflicka kanske inte vore så dumt?

Kejsarsnitt is the shit (för mig)!

Jag lovade ju i tidigare inlägg att skriva mer om kejsarsnittet och nu har jag äntligen fått en stund vid datorn så att jag kan skriva av mig. Det här inlägget kommer att handla om en operation (duh!) så känsliga läsare varnas :P Och det kommer att bli långt, så håll ut.

Då min första förlossning var en av de värsta sakerna jag upplevt i hela mitt liv (läs: slakt), sa jag redan tidigt i graviditeten till min barnmorska M att jag vägrade förlösas på samma sätt igen. Jag ville ha, som det så fint heter, elektivt kejsarsnitt. Dock är detta inte så elektivt för först ska man gå och prata med det s.k. Aurora-teamet på US Linköping, som i sin tur bestämmer om man är så pass förlossningsrädd att ett kejsarsnitt är aktuellt. Läkaren vi pratade med försökte (så som jag upplevde det) övertala mig om att föda vaginalt, men efter tre samtal med henne, två samtal med psykolog, upprepade samtal med barnmorska M och mycket ångest och oro, skickades operationsbeställningen till Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där alla planerade kejsarsnitt i Region Östergötland görs. I graviditetsvecka 36 fick vi datum för snittet och jag kunde andas ut och njuta av graviditetens sista veckor. Tack för stödet barnmorska M, som följt mig genom allt.

På morgonen för snittet var jag tvungen att fasta så jag drack ett glas saft före kl.07. Mamma och pappa kom och tog hand om L. Jag och T packade in våra väskor och babyskyddet i bilen och åkte till Vrinnevisjukhuset. Vi fick komma in i ett rum direkt, trots att vi var tidiga. Det som jag uppskattade med Vrinnevisjukhuset var att de som ska snittas går in på BB-avdelningen istället för Förlossningsavdelningen. Jag hade inte fixat att gå in där. Vi blev mottagna av jättegullig personal, jag fick de vackra sjukhus/operationskläderna och sedan var det mest väntan. Det var fyra kejsarsnitt planerade för dagen och vi var sist ut. T åt lite matsäck (läs: godis) som vi hade med oss, och jag försökte sova. Inte förrän runt lunch var det vår tur att komma in till operation. Jag fick en infart i armen och sedan gick vi bort mot op-avdelningen.

Operationsbarnmorskan tog emot oss och berättade hur det skulle gå till inne i operationssalen, att T och narkossköterskan fick sköta spellistan och hur många personer som skulle vara där inne. Ett stort gäng visade det sig. Alla presenterade sig men jag kommer bäst ihåg narkossköterskan S som stod vid min sida hela tiden (som jag kommer ihåg det iaf). Jag fick på mig en snygg op-mössa, minst tre olika slangar och blodtrycksmanschett. Narkosläkaren satte nålen i ryggen på mig och sprutade in bedövningsmedlet. Jag kände hur det gick ut genom ryggen ned i vänster ben. Helt sjuk känsla. Nästan direkt fick jag lägga mig ned på det tippbara operationsbordet och jag fick på mig en syrgasmask. De spände upp ett skynke ungefär i brösthöjd så att jag inte skulle kunna se något. Bedövningen började verka mer och mer och de klädde av mig på nederdelen. En av operationsläkarna (de var två) tvättade magen och nedåt med sprit, och frågade samtidigt "Känns det kallt? Känns det här? Känns det här?". Hon svepte över olika ställen, mestadels på magen, för att se om bedövningen tagit. Någon rakade mig under tiden. Det är en absurd känsla att veta om att någon gör något med en men man känner det inte! När de märkte att bedövningen tagit ungefär fem centimeter över naveln satte de igång. De berättade hela tiden vad som hände, vilket jag också efterfrågat i förlossningsbrevet. Efter en liten stunds opererande mådde jag illa på grund av blodtrycksfall (fick jag veta), så jag fick blodtryckshöjande i infarten och mådde mycket bättre. Strax efter säger en av läkarna "Nu får ni snart träffa ert barn". Någon sade "Applicera tryck" och 12:06 kom vår bebis ut och skrek. Jag frågade vad det blev, någon svarade "Det får ni strax se" så operationsbarnmorskan torkade av bebisen lite och kom sedan runt skynket och visade upp en liten skrikande flickbebis! Vi fick pussa och gosa lite med henne, medan de började sy ihop. T gick iväg tillsammans med barnmorskan för att klippa navelsträngen och torka tösen lite mer, men kom ganska snart tillbaka. När jag var klar och ihopsydd åkte (jag, T gick) tillbaka till salen. Barnmorskan sa att detta var det smidigaste snittet hon varit med om, det hade gått på ca. 20 minuter.

Tillbaka i salen fick jag verkligen känna på hur det känns att vara handikappad! Jag kunde ju inte röra benen och T fick inte säga något roligt för då gjorde det fruktansvärt ont i magen och snittet. Jag vilade i sängen med flickebarnet på mig, drack mycket saft och vatten (blev tillsagd att göra det) och fick äntligen äta mat! Hela tiden provade jag att röra på tårna och vid 16-tiden började bedövningen släppa i högerbenet.

Vi hade ju delat sal med tre andra par, men på kvällen hade de fått egna rum och vi fick vara kvar i stora salen. Då det var fredag fick vi ha den stora salen för oss själva hela helgen.  När bedövningen släppt fick jag hjälp av en barnmorska och en undersköterska att resa mig upp, det gick lite stappligt men jag kom upp och gick några steg i alla fall. Jag var tvungen att gå på toa (pga det stora intaget av vätska) och de tog bort katetern. Om det är något som jag tycker var otäckt med denna operation så är det just katetern. De satte katetern efter att bedövningen börjat verka före operationen men när de tog bort den så KÄNDES det. Det är verkligen oskönt. T och jag åt middag på rummet, gullade med dottern och bestämde oss för att kalla henne Charlotte. Jag tog mina smärtstillande tabletter så ofta som jag kunde och det var bra med det stora rummet för återhämtningen. Jag hade ju massor av plats att öva på att gå på :)

Det var min "förlossningsberättelse". Vi var kvar på sjukhuset till måndagen efteråt. Det var lagom dos sjukhus och jag mådde helt ok, och det var så skönt att komma hem till den stolta storasystern!

För att sammanfatta, jag är så glad över att min andra förlossningsupplevelse blev bättre än det första. Att föda barn med kejsarsnitt ska inte tas för givet, men alla som, liksom jag, är förlossningsrädda måste bli lyssnade på. Att föda barn, vaginalt eller med kejsarsnitt, är en gigantisk upplevelse. Förminska den inte för att "kvinnor har gjort det i tusentals år".

P.S. Är det någon som vill se en bild på ärret här på bloggen? Jag gillar mitt ärr! :) D.S. 

Ingen bebismamma

Nej, bebisar är inget för mig. Jag hade precis vant mig vid småbarnslivet när C som till oss och jag känner att jag bara längtar tills hon är större. Nu är det bara mata, byta, söva på repeat ... Så tråkigt. T är så mycket bättre på bebislivet.

Jag har slutat amma. Pallade inte och dessutom gav jag inte C tillräckligt så det var alltid amma plus ersättning, vilket innebar att matningen kunde ta flera timmar. Mitt stora sömnbehov (vem har sagt att mammor inte behöver lika mycket sömn som vanligt? Det stämmer inte på mig) i kombination med maratonmatningar gjorde att jag fattade beslutet nästan helt själv.

Jag känner mig som en sämre mamma eftersom jag dels gjorde snittet (fantastisk upplevelse, jobbar på blogginlägg om varför) och sedan inte ammar, men jag är/var på väg in i depression igen så nu blir det psykologhjälp igen. Att jag sedan inte mår helt 100 såhär i förkylningstider gör väl sitt till också.

Besök av vänner får vänta. Jag ska försöka bli (eller ska man säga hitta?) mig själv först.

Bebis 2

Bebis 2. Så hette vår Spotify-spellista som vi satte ihop till förlossningen. Ett av "villkoren" som vi skrev in i det så kallade förlossningsbrevet var att, om det var möjligt, få ha egenvald musik under förlossningen, det vill säga kejsarsnittsoperationen. Detta krav skulle även, i möjligaste mån, uppnås vid en eventuell "vanlig" förlossning också, om bebisen skulle få för sig att titta ut före det planerade kejsarsnittsdatumet. Men, som ni redan vet, så blev det planerat kejsarsnitt.

Jag var nästan mest nervös över att vårt önskemål om egen musik inte skulle gå att få igenom, men bland det första operationsbarnmorskan sa till oss var att det var helt ok och att det fanns högtalare i op-salen.

Narkossköterskan S var den som tog ansvaret för att musiken sattes på, så hon och T kopplade in min telefon i högtalarna. Den första låten som spelades under förberedelserna var Tove Styrke White light moment. Sedan följde Adele Make you feel my love, First Aid Kit Fireworks, Christian Kjellvander Words in the Wires och Marit Bergman Dansa mamma!

När det så var dags för bebisen att komma ut, slumpade det sig så att Kent Utan dina andetag spelades. Jag får gåshud när jag skriver om det nu, och jag fick rysningar i de kroppsdelar som inte var bedövade under operationen. Vi hörde bebisens första skrik och vi hörde:

....bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu Jag skulle ge dej allting du pekar på men bara när du inte hör vågar jag säga så Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag

För många är ju denna låt en sång som sjungs på bröllop, men för mig kommer den för evigt att vara förknippad med första gången vi träffade lilla C. 

Dubbla mirakel

Idag var det beräknade förlossningsdatumet för vårt andra barn. Imorgon har hon funnits i våra liv i en vecka, fastän det känns som att hon har funnits hos oss för alltid. Vår andra dotter C blev förlöst med kejsarsnitt den 4/1 (jag kommer att skriva ett eller flera inlägg om detta då det var bland det bästa jag gjort) och ligger just nu och snusar i sitt babynest här bredvid mig.

Så nu är vi föräldrar till två mirakel.

Segt här

Jag är inte jättebra på att blogga här och ber om ursäkt för det (om det nu är någon som fortfarande läser). Under hösten har jag haft en del uppslag till saker att skriva om men det har liksom inte blivit av.

Och jag kan ju säga redan nu att det nog inte kommer bli mer skrivet framöver. Inom en snar framtid kommer vi ju nämligen vara en familj med inte bara ett, utan två barn! Ja, jag är skräckslagen och undrar vad vi gett oss in på men L är superpeppad på en lillasyster (mest, hon kan nog acceptera en lillebror också) som hon redan namngett. Det är full dans i magen och mina revben får sig en känga eller två varje dag (timme!) så jag antar att den lill* blir lika, om inte mer, livlig som sin storasyster.

Nu ska jag och magen vila framför brasan innan det är dags att bära upp spjälsängen.

Upp och ner om magen

När man är gravid får man tydligen räkna med att folk (oftast damer 60+) kommenterar ens mage. När jag hade jobbat någon vecka kom en av tanterna på jobbet, som jag aldrig pratar med annars, fram och frågade "När är det dags?". jag svarade att det inte är än på ett tag (var typ i v.18) och då fortsatte ärketanten "Är det två?". Tack dumma tantskalle, är det inte dags för pension snart?

Idag kommenterade två andra kollegor min mage. MEN på ett positivt sätt (jag tycker väl fortfarande inte att det är ok att kommentera andras kroppar bara sådär men hellre positivt än tantigt). Kollega M sa "Nu börjar det iaf synas lite". Med betoning på lite. Tack snälla Kollega M. Kollega K sa "Ska inte den där magen börja växa snart?". Tack snälla Kollega K. Snacka om annan vinkel! Jag känner mig stor och tung som en valross och då är det nyttigt att få höra att såååå stor är jag inte.

Annars har jag halsbränna from hell. Äter jag inget får jag halsbränna, äter jag för mycket får jag halsbränna. Tack för det MiniHopp.

Den osminkade sanningen

Jag har utmanat mig själv denna sommaren genom att inte sminka mig så fort jag ska gå ut. Tidigare har min "gå-ut-och-träffa-folk"-rutin bestått av ögonskuggor, concealer (+ ibland täckstift), kajal och mascara. Denna rutin har tagit ca.10 min.

Eftersom jag mer eller mindre bott bakom mina solglasögon denna sommar har jag inte känt att jag behövt sminka mig. Men också, och kanske främst, har jag inte velat att L skulle se att "mamma måste sminka sig innan hon går till Ica/till stranden osv.". Så, osminkad sommar. Och det har varit så skönt!

Denna avvänjning har varit nyttig för mig. Idag när jag gick tillbaka till jobbet tog jag "bara" kajal och mascara...och jag kände mig sminkad! :)

Bakom fasaden

Äntligen semester!

Skrev jag för 6 veckor sedan. På måndag börjar ny jobbvecka, höststart, läsårsstart, tillbaka till gruvan...you name it. Bloggappen ville inte vara med så det blev inga uppdateringar under semestern.

Vi har haft det fantastiskt bra i denna rekordvarma sommar, men jag har också oroats över skogsbränderna som härjat i mitt kära Hälsingland. Vi har hunnit att fara över halva Sverige, turistat i Kroatien, haft besök från Schweiz, byggt sandslott och klappat kattungar. Denna värme har dock varit mig övermäktig då vårt senaste IVF-försök gick vägen och jag alltså har varit gravid (tack och lov att jag inte varit höggravid) denna varmaste sommar på 250 år.

Jag har lite ångest, men inte lika mycket som förra året, för att gå tillbaka till jobbet, men samtidigt vet jag ju att jag kommer att vara föräldraledig under våren, och detta gör att det inte känns lika jobbigt. Det ska, hur som helst, bli fantastiskt kul att träffa kollegorna igen! :)

Ett av våra paradis

Vårhår

Jag var hos Lina i eftermiddags och fixade vårhåret! Guldblonda slingor med rödkopparbrun botten. Jag är så nöjd! 😍

Pensionär

Man vet att man börjar bli gammal om man tycker att det är kul och intressant att se över sin intjänade pension på Pensionsmyndigheten.

Tänk att jag har förvärvsarbetat i 15 år!

Gamling...:)

Sjukt 2018

2018 är verkligen inte mitt, eller min familjs, år. Influensa, förkylning, ögoninflammation, förkylning, magsjuka, förkylning....Dessutom en ivf-behandling som inte gick som vi hoppats.

Spola framåt till 2019?

Murphy's lag

Här kommer all jävelskap på en och samma gång.

Never ending...

Förra veckan dog min favoritlärare.
Igår fick jag veta att en kollega har cancer.
Idag fick jag veta att min faster fått en stroke.
Vågar inte tänka på vad som händer imorgon.

För mycket på för kort tid.

Back from the dead...

Bästa sättet att inte äta för mycket under julledigheten? Bli magsjuk!

L började i fredags natt. Camping i badrummet. Vi trodde vi var säkra. Så kom julafton. Svärmor avvek från julmiddagen och kom inte tillbaka. Julaftonsnatten campade jag själv på toan. Juldagen spenderades i sängen med feber, frossa och muskelvärk. L började återfå sin normala energinivå och tyckte att mamma var tråkig. Vi fick rapport om att släktingarna som var här på julafton också insjuknat.

Idag, annandagen, är vi alla på fötter. Bara något mattare. Och kanske lite smalare.

Att fulgråta i bilen

Början av december innebär Musikhjälpen i min favoritradiokanal P3. I år är temat "Barn är inte till salu". Fruktansvärt! På väg till jobbet i morse kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Dessutom spelades The Arks "It takes a fool to remain sane". Då fulgrät jag.

Vissa dagar är bättre än andra

Idag fick jag höra från kollegor att en före detta elev till mig sagt att jag var sträng. Det gör mig glad. Hellre sträng än snäll.

Dessutom bad en kollega, som jag tycker är en fantastiskt bra lärare, om hjälp med sambedömning från lilla mig. Detta gjorde mig både stolt och glad.

Som en saga

Ett litet mirakel. Det är vad hon är.

Även om vissa dagar är tyngre än andra, så kommer hon alltid att vara vårt lilla underverk.

#metoo

Me too-"kampanjen" har formligen exploderat under de senaste dagarna. Första gången jag såg hashtagen var i söndags och sedan dess har jag följt utvecklingen. Och blivit rädd. I mitt Facebook-flöde har, i princip, alla mina tjejkompisar satt "Me too" som status eller vittnat om sexuella trakasserier/övergrepp. Likadant på Instagram. Jag har också gjort det.

Jag blir så illa berörd av detta att jag inte ens vet vad jag ska skriva....

Min kropp. Mina beslut. Kan man ju tro.

Digital räddning

En av mina idoler inom skolvärlden är Patricia Diaz. Jag har testat en del av alla digitala verktyg som hon använder, men då vi har väldigt korta kurser på Komvux blir det ibland svårt att hinna med allt det nyttiga (och roliga) som finns.

Men dagens lektionspass räddades av att jag hade vetskapen om det digitala verktyget (egentligen bara en himla rolig hemsida med en god pedagogisk tanke) Lyricstraining. Då våra CD-skivor till läromedlet vägrade samarbete, fick jag använda min så-ända-in-i-kaklet-flexibilitet och planera om lektionen. Och använda Lyricstraining.

Lyricstraining har jag lagt upp som en länk för mina elever att använda om de 1) gillar musik, 2) behöver öva på att lyssna och skriva engelska. Idag var de även tvungna att kunna bokstavera. Idén med Lt är att man får lyssna på en låt, ett antal ord är borttagna och man ska själv fylla i orden för att låten ska fortsätta. På lektionen spelade jag dum där jag stod vid datorn så om de sa vilket ord jag skulle skriva så frågade jag dem hur det skulle stavas (stavfel gör att låten inte fortsätter). Så vi övade en hel massa förmågor på en gång!

Vilken låt vi valde? Se nedan :)

Let it go

OBS! Liten varning!
Man kan bli fast i Lt och så har en hel halvtimme gått...inget för stressade småbarnsföräldrar alltså :P

Kursa

Idag var jag och en av mina bästa kollegor, tillika biträdande LR-ombud, på LR:s grundkurs. Det var ett trevligt avbrott i denna regniga vardagen. Jag kände mig något stärkt av att höra att vi (faktiskt) kan motsätta oss en övergång från ferietjänst till semestertjänst, även om det kanske ändå leder till att arbetsgivaren "vinner"och kör över oss. Det vi då kan sätta emot är att avtalet blir utformat på så sätt att arbetsgivaren i slutänden får betala (mycket) för omställningen. Och i en kommun har det faktiskt lett till att de gick tillbaka till ferietjänst...

Dessutom söker jag ju samtidigt andra tjänster. INTE inom skolvärlden, utan annat som jag tycker verkar intressant. Detta var också ett argument som våra kursledare tyckte var viktigt att föra fram, hur många duktiga lärare kommer att försvinna i och med ett avtalsbyte? I denna lärarbrist borde de bestämmande kanske tänka till både en och två gånger.

Mycket jobb på hjärnan, men det var underbart att komma hem till en glad (men snorig) liten tjej som, precis för en liten stund sedan, sade "Godnatt mamma". 

Det eviga tvivlandet

Som jag tidigare sagt funderar jag på att söka nytt jobb. Terminen har kommit igång och jag är (om möjligt) än mer less än vad jag var innan eleverna började. Jag försöker hålla skenet uppe, men jag tvivlar. Tvivlar på att jag är en bra lärare. Tvivlar på att jag kan mitt ämne. Tvivlar på att jag gör rätt bedömningar. Tvivlar på att det är det här jag vill göra.

Det blev så tydligt för mig idag när jag hade medarbetarsamtal. Vår nye chef kunde läsa av mig direkt. Det blev det konstigaste medarbetarsamtalet jag någonsin varit på. Det blev mer som ett samtal med en studie-och-yrkesvägledare...

Och vad vill jag bli när jag blir stor?!

Arbetstid

Sommaren 2017 kom och gick. Blomstertid övergick i arbetstid. Föräldraledigheten övergår så sakteliga till jobb och hämtning och lämning på förskola (inskolning pågår) och försöka få ihop det så kallade livspusslet.

Jag har på tre dagar kommit in i de gamla banorna på jobbet och det känns som att jag redan jobbat flera månader. Vi har fått en ny chef som jag genast fått förtroende för, men tankarna om att söka mig vidare till andra jobb lever kvar. Jag känner mig liksom less redan innan jag träffat eleverna!

En annan sak som oroar mig är arbetstidsavtalet för oss lärare på Vux. Vi har nu fått rapporten från Skolinspektionen om att våra åtgärder för att vara så flexibla som möjligt är godkända, men min farhåga är att kommunen kommer att "köra på" med att förändra våra ferietjänster till semestertjänster ändå. Ferietjänst är ett sjysst avtal som passar bra med mina arbetssätt. Om jag ska behöva bli kontorsråtta och vara kreativ i ett alldeles för trångt arbetsrum 8-17 fem dagar i veckan vill jag inte vara lärare längre.

Jobbar man heltid med ferietjänst innebär det 35 h i veckan på arbetsplatsen. Det betyder 7 timmar om dagen, till exempel kl.8-15.30 (detta är den så kallade ramtiden och den kan man själv, ganska fritt, styra över också). Den här tiden ska innefatta lektionstid, mötestid, förberedelser och efterarbete samt utveckling av verksamheten. Elever, rektor och kollegor förväntar sig också att kunna få tag i dig om de vill diskutera något. Tyvärr finns det en del personer som utnyttjar ferietjänstens sjyssta villkor och "dealar" med chefen om att "jobba hemma". Detta missbrukas säkert på fler ställen, och jag har även märkt av det på min arbetsplats. Och det är detta som skrämmer mig. Om flera personer utnyttjar ferietjänstens fördelar för sin egen vinnings skull, kommer folk (och politikerna) att se det och vips infinner sig svartsjukan och våra avtal skrivs om så att vi får semestertjänst utan någon som helst förtroendetid och med stämpelklocka för att kontrollera att vi gör våra timmar.

Att vara less redan innan terminen dragit igång, att kollegor utnyttjar vårt sjyssta avtal och att kommunen har laglig rätt att ändra vårt avtal gör att jag söker andra jobb och funderar på vad jag vill göra. För tillfället snurrar tankar och funderingar om att läsa en programmeringskurs, men imorgon kan det vara något annat. Som facklig representant på min arbetsplats har jag lovat att i alla fall ta striden innan jag sticker...;)

Terminsslut

Jag är så trött. Det kan bero på pollenallergin, men jag tror att det har med jobbet att göra.

Så här i slutet av terminen går hjärnan på högvarv. Har jag tillräckligt med bedömningsunderlag för att kunna sätta betyg på alla elever? Tolkar jag kunskapskraven rätt eller är jag för hård? Vad hade jag kunnat göra för att fler elever skulle få godkänt? Har vi i arbetslagen samma inställning till vad som menas med "godtagbart resultat" (och alla andra svävande formuleringar)i våra styrdokument? Lägg där till ifrågasättandet från elever och elevers partners (som inte går mina kurser) och du har mitt lärarliv i ett nötskal.

Trots att jag flera gånger fått höra från både elever, kollegor och rektor att jag är rättvis och bra på det jag gör, tvivlar jag alltid såhär års. Allt medan syrenerna blommar.

Storleken har visst betydelse

Jag är inte jättebra på att uppdatera bloggen märker jag, och jag har funderat på att sluta blogga, men samtidigt så behöver jag detta utrymme för att skriva om saker som jag tänker på.

Så, vad tänker jag på nu då? Jo, att jag skulle vilja kunna sy. Sy mina egna kläder. Det skulle göra mina klädinköp så mycket mindre psykiskt stressande. Då skulle jag ju "bara" behöva köpa tyg, och inte själva plagget i sig, och sedan mäta, klippa till och sy ihop. Enligt mina egna mått. Inte efter en standardstorlek eller mall. Men jag kan inte sy. Och har dessvärre inte riktigt tiden till det heller. Alltså får jag stå ut med den psykiska stressen kring att handla kläder.

Jag har haft storlek small eller medium "hela livet", men efter att ha väntat barn och gått upp i vikt har jag liksom inte kommit "ned igen". Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu och jag har minst storlek L när jag provar kläder på de största klädkedjorna. Jag försöker (lyssna på min man och) intala mig själv att det bara är bokstäver men det är svårt att hålla modet uppe när man inte hittar snygga kläder eller inte tycker att kläderna sitter bra. Jag ser inte fram emot varmare väder kan jag ju erkänna. Hittills har jag ändå lyckats "dölja mig" i svepande koftor och oversize-t-shirts.

På Instagram följer jag många BodyPositive-konton för att hjärntvätta mig själv att jag duger som jag är, jag duger som jag är, jag duger som jag är, men de där storleksbeteckningarna ligger ändå där och gnager. De borrar sig in i min ryggrad och säger: "Låtsas vara kroppspositiv du, vi vet att du inte är det".

Börja träna då, tänker ni nog nu. Jo tack, jag ska bara jobba, sköta mitt fackliga engagemang, ta hand om barn, hus, trädgård, vårda mina relationer och gärna äta och sova någonstans däremellan också. Om någon kan vara min livstilscoach och fixa ett schema för hur det ska funka är jag all in!

Tillbaka 3 år. Varför var jag inte nöjd med den kroppen jag hade då? 

Hej 2017!

Oj, vad bloggen inte hänger med längre! Jag har gått över mer och mer till Instagram som "dagboksformat" och då blir det lite dåligt med uppdateringar här. Inte ens en Årets har jag fått till! Det kanske får bli en punkt på kommande veckas att-göra-lista.

För kommande vecka ska vara en jobbfri vecka. Jag har ju fortfarande "lärartjänst" det vill säga en så kallad ferietjänst, där jag jobbar 45 h i veckan och har t.ex. höstlov och sportlov. Då jag har vuxenelever får vi inte säga lov, eftersom lov innebär ledigt, och våra elever ska inte vara lediga på loven utan de ska ha självstudier. Detta med lärarnas lov verkar sticka i ögonen på "vanligt folk", trots att vi jobbar 45h-veckor för att få ha våra lov, så ferietjänsterna för vux-lärare är nu hotade. Många ferieanställda på mitt jobb har blivit väldigt upprörda över detta och diskussionerna har varit heta kring lunchbordet. Detta har lett till att jag och min kollega engagerat oss i facket och ska försöka strida för att vi ska få behålla ferietjänsterna :) Min rektor, som inte kommer att vara min rektor så länge till, verkar i alla fall stå på vår sida och det känns väldigt bra. Jag håller ögonen öppna efter andra jobb utifall det skulle bli så att vi lärare måste gå över till vanlig semesteranställning, för då kan jag lika gärna jobba som något annat.

Senaste veckan har varit helt ok. Jag hade lönesamtal i går torsdag och fick då veta att jag är prioriterad och att min lön kommer att höjas rejält eftersom jag bidrar med mycket till verksamheten. Det kändes väldigt skönt att höra! Och idag kom en elev och frågade om jag gav privatlektioner i svenska. Eleven ville ha en bra lärare till sin dotter! Den kommentaren gjorde min dag, kan jag ju säga! :) Synd att jag inte startat mitt eget utbildningsbolag...;)

Enough med jobbsnack....Jag ska försöka uppdatera bloggen lite oftare framöver men jag kan inte lova något! Förr eller senare kommer jag tillbaka hit. Det är ändå skönt att få skriva av sig mellan varven.

Ideal

Idag visade en kollega mig en bild på en kvinna och frågade sedan "Skulle du inte vilja se ut såhär?". Kvinnan på bilden var (extremt) vältränad, brunbränd och stod i sin lilla bikini på en strand mitt i gassande solsken. Jag svarade nej. Hade det varit för 1,5-2 år sedan hade jag sagt ja. Men för 1,5-2 år sedan hade jag inte en dotter. En dotter som ska växa upp i en värld där man som kvinna ska vara SNYGG. Inte smart. Inte klurig. Inte rolig. Utan snygg. Vara vältränad. Vara solbränd. Ha råd att åka på solsemester och sedan lägga ut bilder på Facebook eller Instagram för att visa på hur man har lyckats i livet. Jag blir så less.

Jag har själv varit där. Jag dömer ingen. Visst vill jag också gå ned i vikt, bli starkare och må bättre. Men inte för att bli snygg, för att bli någon som andra vill se ut som. Jag kan ju inte se ut som någon annan än mig själv. Detta har T försökt säga till mig i flera år, men det var inte förrän Lillan kom som jag verkligen tänkte till. För vems skull tränar jag? Det skulle i så fall vara för mig själv eller för Lillan. Jag behöver till exempel träna upp ryggen eftersom jag känner nu att den inte riktigt klarar av att Lillan vill sitta i famnen så mycket. Jag behöver träna upp konditionen så att jag orkar dra Lillan uppför pulkabacken utan att bli helt utmattad. För vems skull måste jag träna för att må bra? Jo, för min familjs, såklart!

Det är bra att ha målbilder, men de måste vara realistiska. Alla kan inte vara storlek 0. Alla kan inte träna 40 h i veckan. Jag måste bli bättre på att inse detta och försöker intala mig själv varje dag, för att jag ska kunna lära Lillan samma sak:

Jag är bra som jag är.

Om alla pappor tog efter detta....

Betyg betyg betyg

Något av det svåraste men också något av det roligaste med läraryrket är att sätta betyg. Eftersom vi var bortresta den senaste veckan så har den här terminens betyg stressat mig men då jag "bara" har tre grupper som ska betygsättas, varav två är grupper jag delar med kollegor, har jag helt fokuserat på detta de här två dagarna jag jobbat och idag blev jag klar med terminens slutbetyg.

Glädjande nog har jag haft riktigt duktiga grupper den här terminen så jag har inte satt många F! Dessutom verkade alla "nöjda" med sina betyg så jag slapp missnöjdhetsdiskussioner! Jag firade att jag klarat av betygsättningen med att ta ölen som ni ser på bilden. Because I'm worth it!

Nästa vecka jobbar jag tre dagar och sedan får jag julledigt!

En vecka i Minnesota

15 år sedan jag var här sist. Den stora anledningen till att vi åkte över var min "lillasysters" bröllop. Och vilket bröllop! Att få vara del av den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma!

Det har varit fantastiskt att få träffa hela min extra-familj igen, att de fått träffa Tor, att få träffa min lillasysters man och hela hans familj, och att få höra att de (min extra-familj) faktiskt saknat mig! :-)

Idag lämnar vi ett kallt Minneapolis (-21!) men jag lovar att det inte kommer att ta 15 år till innan vi ses igen....

Man säger att ett år går så fort

Lillan har hunnit fylla året. "Alla" säger att det har gått så fort. Jag känner inte likadant. Innan hon kom gick tiden sååå sakta, och det känns nu som att svära i kyrkan, men det var ganska tråkigt att bara vänta. När hon sedan kom, med allt vad det innebar av amning som inte funkade och icke-existerande dygnsvila, så gick dagarna långsamt och snabbt på samma gång. Jag längtade mest tillbaka till jobbet där man i alla fall kunde få gå på toa ifred. Dessutom mådde jag inte bra, varken fysiskt eller psykiskt, vilket också bidrog till att jag inte upplevde att tiden gick fort.

Dock, från och med att jag började jobba i augusti har tiden gått desto fortare. Eftersom jag är på jobbet hinner jag inte se alla små egenheter som växer fram hos Lillan förrän jag träffar henne på kvällarna och helgerna. Det är då jag har sett att rackarns, vad snabbt hon har blivit stor (även om hon fortfarande är liten)!

Jag tror att jag är gladare av att få vara Annie -lärare (på jobbet) och Annie- mamma när jag kommer hem. Jag skulle inte klara av att vara "bara" mamma.

På tal om jobbet, jag måste bara få skryta lite. Senaste veckan har jag fått frågan om jag verkligen är från Sverige, eller om jag kommer från något engelskspråkigt land, två gånger! Det kan bero på att jag är hård på att prata BARA engelska med mina elever i engelskakurserna, men kanske också på grund av min dialekt när jag snackar engelska (och kanske också för att jag inte är blond och blåögd);) Denna dialekt ska bli ännu bättre då vi över pölen nästa vecka! Crazy!

USA-val

Egentligen skulle jag vilja sitta uppe och kolla SVT:s valvaka, men man måste ju orka jobba...

Det blir ju intressant att lyssna på nyheterna i bilen till jobbet imorgon.

Kommer det att bli kaos á la år 2000? 

Halva hösten!

Imorgon jobbar jag sista dagen innan en veckas höstlov. Höstlovet markerar att halva terminen har gått (i princip) och att vi nu går in på upploppet mot jul! Det märks att fler av eleverna också insett detta, då jag har flera elever i mina kurser som bestämmer sig för att hoppa av eftersom de känner att de inte kommer att klara kursen. Det är också såhär innan lovet som jag brukar ha en prognos för vilka som kommer att klara sig och vilka som inte kommer att göra det. De så kallade F-varningarna har redan delats ut...! Jag har, den här veckan, i samråd med en kollega även beslutat att "levla upp" en elev i engelskan och det är alltid jättekul när man ser att eleven ser att man tror på henne/honom. Idag hade denne elevs grupp (den högre nivån) prov och eleven klarade av provet galant, så jag fick bekräftelse på att jag tänkt rätt i och med upp-levlingen :)

För ett år sedan jobbade jag min sista dag fredagen innan lovet och gick hem på föräldraledighet i väntan på ongen som låg i magen. Det visade sig att det skulle dröja ytterligare en månad innan ongen behagade komma ut. En väldigt lugn månad. Innan stormen ;)

Dansa mamma!

Marit Bergman släppte ett album på svenska tidigare i år och en av låtarna på skivan är "Dansa mamma". Nu har videon kommit och ni kanske känner igen någon som är med ;)

Kollegor och elever

Tillbaka på jobbet. Mina kollegor (och min chef) är fantastiska. Jag har under de senaste dagarna pratat mycket med mina närmaste på jobbet och allt känns mycket lugnare. Det dåliga samvetet blir jag visst aldrig av med, men med kollegornas stöd kan jag iallafall fokusera på det viktiga.

Idag insåg jag också att det viktiga som jag gör på jobbet, att undervisa och lära elever, gör jag bra. Jag förklarade ett visst moment i svenska språket för ett gäng andraspråkselever och flera av dem utbrister "Aha!", medan en elev blir helt exalterad, överröstar de andra och säger "Jag har frågat alla mina lärare om detta och ingen har förklarat det så bra som du!". Jag skojade med gruppen och sa "Nämen då har väl jag gjort mitt för idag då" och började gå ut genom dörren ;)

Mina kollegor kan säga hur många gånger som helst att jag är en bra lärare, men det inte förrän man hör det från sina elever som man vet att det faktiskt (förhoppningsvis ;)) är så. 

Stress? Hej IBS!

Senaste veckorna har varit fyllda av elevers inlämningsuppgifter och prov och rättningshögarna har bara vuxit. Jag trodde att jag hade ganska bra koll och kontroll men i går morse sa magen ifrån.
Så igår och idag har det varit vila, "snäll" mat och diverse medikamenter. Katten är snäll och ligger och värmer mig.

Helt slut!

Den här värmen tar kål på mig. Och inte bara på mig. Vi har så dålig ventilation på jobbet att jag måste skicka hem eleverna eftersom det inte går att hålla en hel lektion. I mitt arbetsrum finns ingen luft och huvudvärken kommer som ett brev på posten. Jag har bara en lektion imorgon och jag kan sluta tidigt, så det blir nog till att LEIF:a. Ska bara rätta prov först....

Nytt!

Nackdelen med att börja jobba igen är att man inte kan komma undan med att sunka runt i pyjamas hela dagen. Så idag blev det både shopping av jobbkläder och bokning av klipptid! Nästa vecka blir det jakt på nya skor...

Smälthjärna

Första veckan med eleverna blev jag *surprise surprise* sjuk. Tack kära kollegor som går till jobbet fastän ni är sjuka. Jag åker ju på allt! Det är ju bra tur att eleverna är förstående iaf.

Senaste veckan har det varit sjuuuukt varmt om ni undrar. Trots traditionell gammal stenskola kom värmen och knockade både elever och lärare. Jag har nog aldrig känt mig så ofokuserad, virrig och trött under lektionspass. Återigen, tur att eleverna är förstående. Jag bröt lektionerna tidigare också, med chefens goda minne. ALLA som jag pratat med, såväl administratörer som städare, har mått dåligt i värmen på skolan. Ventilationen verkar inte ens vara igång och vi har anmält detta som arbetsmiljöproblem flera gånger, men ingenting händer. Strejka?

Annars så är jag nöjd med livet just nu. Jag har jättetrevliga grupper, jag har mer engelska än svenska som andraspråk (vilket varit mitt mål hela tiden) och jag trivs väldigt bra på jobbet generellt. Att sedan komma hem till glad man och glad bebis efter jobbet är liksom pricken över i :) Dessutom är min man ett riktigt praktexemplar till hemmaman. De senaste dagarna har han haft middagen klar när jag kommer in genom dörren!

Nu hoppas jag att det ska bli något kyligare så att jag kan få tillbaka min smälta hjärna i någorlunda normalt tillstånd...

Jobb igen!

Swooosh, så var sommaren över, terminen drog igång och solen gick i moln.

T är hemma med Lillan och jag drar in stålarna ;) Än så länge trivs vi alla tre.

Sommaren innehöll bilåkande, släktträffar och lite bad. Vi är nöjda!

Det har varit dåligt med uppdateringar här på bloggen, men jag ska försöka bli bättre...

Sjuk start

Så fick då T äntligen semester, men då tyckte min kropp att det var läge att kasta på lite eksem i ögonen samt infekterade eksem på benen, så den där härliga ledigheten tillsammans började ju lite halvdant. Nu går jag på antibiotika, ögonsalva, kortisonsalva och en massa annat klet. Superkul :P

T har verkligen haft fullt upp med en halvsjuk fru och en vild, icke-sovande bebis! Han kommer nog längta till semester efter semestern....

Sista veckan...

Det här är sista veckan innan T går på semester och jag inte längre är själv med minigrisen på dagarna. Det är verkligen på tiden. Mitt tålamod håller på att ta slut.

Jag trodde iofs inte att jag skulle äääälska att vara hemma med ett litet barn men såhär sliten trodde jag inte att jag skulle vara vid den här tiden. L kan vara hur rolig och gullig som helst, men gnällstunderna/gnälldagarna som varit senaste tiden gör mig tokig. Jag skulle bara vilja kunna resonera med henne!!!

Dessutom har jag åkt på en sommarförkylning som liksom aldrig vill gå över så jag är lättretad, irriterad och allmänt otrevlig ändå.

Som bäddat för härliga sommardagar.....eller inte....

Sommar!

Utan att jag riktigt hängde med så kom sommaren med buller och bång! Jag har ju längtat som en tok eftersom jag längtat så efter att få börja jobba igen ;-)

Vi åkte ut till landet igår. Bilen blev fullpackad med bebis (med tillhörande grejer), katt (med tillhörande grejer) och så T och jag då förstås.

I morse när jag gett L gröt och sedan lagt henne igen gick jag och katten ned till sjön för ett morgondopp (för mig, inte katten). Spegelblank sjö, helt tyst förutom fågelsången och ca 21 grader i vattnet. Det där med tidiga morgnar är helt enkelt inte lika jobbigt på landet och på sommaren :-)

Sommarvärme!

När T kommer hem för helgen hinner jag blogga...;)

Senaste dagarna har det ju varit rena rama sommaren här på våra breddgrader. Jag, som älskar att bada, är inte lika förtjust nu. Lillan får ju inte vara ute i solen och jag kan ju liksom inte ta med henne i vagnen ned till badet och bara "Nämen, jag hoppar i då, så sitter du här snällt och väntar". Så jag har känt det som att jag är i husarrest och längtar redan till nästa sommar då jag hoppas att hon kan bli lika tokig i svalkande bad som sin mor (och inte minst mormor)! :)

Tänk på mig, ni som kan njuta på riktigt (d.v.s. sola och bada) av finvädret!

Eftermiddagspromenaderna är min räddning...jag måste uuuuut!

Äntligen är veckan slut!

Usch, den här veckan har varit blä! Lillan har sovit dåligt, jag har sovit dåligt, Lillan har bråkat (främst med maten), jag har gått omkring och varit irriterad och längtat tillbaka till jobbet mer än någonsin....så jag är så glad att iaf fredagen blev bra! Syrran kom hit på eftermiddagen med sen lunch/tidig middag från KinaThai, T kom hem en timme tidigare från jobbet och vi tittade på senaste avsnittet av GoT (igen). När syrran åkt hem planerade vi för hur vi ska fira vår bröllopsdag i augusti. 5 år!!! Grattis till oss!

Skön avslutning på en vecka som helst kan glömmas bort...!

Värsta veckan

Jag är så glad att T:s arbetsvecka är slut och att han är hemma med oss hela helgen och att vi får besök. Veckan har varit den värsta någonsin. Jag har varit trött, irriterad, illamående, orkeslös, svimfärdig, gråtfärdig, ja, färdig, helt enkelt. Och då att vara tjo-och-tjim-morsa funkade liksom inte. L har dessutom börjat testa sina olika röstlägen, så släng på lite huvudvärk och öronvärk också.
Veckan kommer inte att bli ihågkommen som någon innehållsrik vecka. Det den har handlat om är mat och sömn. Jag hoppas verkligen att kommande veckor blir roligare.

Livet och döden

Äta, leka med Lillan, sova...och så vidare. Livet rullar på. Men så händer något som gör att man stannar upp. Någon dör. Tankarna börjar snurra. Jag har svårt för döden, även om det inte är någon närstående som gått bort. Det är så definitivt. Man är borta liksom. Och jag blir påmind om att jag och mina nära inte kommer att leva för evigt...

"En liten flicka föds. En äldre man dör. Livet går vidare" är T's inställning till det hela.

Vi fick ett litet minne i alla fall.

Det här med mensskydd...

Det fanns ett stort plus med graviditeten och det var att slippa mensen. Eftersom jag slutat amma så har denna förbannelse kommit tillbaka. Regelbundet. Som ett brev på posten. Jaja, det är skönt att man vet att man är frisk men roligt är det inte.

Jag har skojat lite med T om att både jag och Lillan gör av med "blöjor", men det finns en gnutta allvar i detta påstående. För hur mycket sopor blir det inte?! Jag har alltid haft svårt för tamponger, och kört med bindor. Jag har tyckt att det har varit bekvämast, men skönt är det ju inte.

Jag har därför börjat fundera lite på det här med menskopp (kolla här för mer info), men är fortfarande inte helt övertygad. Finns det någon därute som ÄR övertygad om denna lilla plastgrej? (visst,det finns massor av recensioner på nätet, men 1.) de kan vara nättroll, 2.) jag vill ha förstahandsinfo). Jag vill veta om fördelar, nackdelar och hur den funkar rent praktiskt.

Onödiga kommentarer såsom "det är äckligt med mens" undanbedes.

Så...menskopp; plus, minus, hur funkar det? SHOOT!

Vårens baksidor

Näsan rinner. Himla pollen!

Idag plockade vi den första fästingen från Salvia. Himla äckliga fästinghelvete!

Vår, du efterlängtade!

Friskförklarad

Eftersom jag redan varit öppen med mina fysiska problem, kan jag lika gärna vara öppen med mina psykiska.

När Lillan kom till oss hade jag ingen aning om vad som väntade. Att det skulle bli jobbigt, visst. Men såååå jobbigt, nej. Jag hade väl någon bild av mig själv som SuperMom som skulle må så bra, kunna amma och bara älska livet som mamma. Jag hatade livet som mamma de första en-två månaderna. Amningen funkade inte. Lillan var bara ett skrikande knyte som aldrig blev nöjt. Hemma blev ett fängelse. Stackars T fick fatta beslut åt mig då jag inte kunde det själv, till exempel var det han som bestämde att jag skulle sluta amma.

På efterkontrollen på MVC fick jag fylla i ett papper med frågor om min psykiska hälsa. Jag fick höga poäng och en remiss till psykoterapeuten. Första mötet grät jag mig igenom. Sen hände något. Lillan växte på sig, började interagera och vid matningarna, med flaska, såg jag äntligen min dotter som min dotter och inte det skrikande knytet. Jag började åka hemifrån med L och träffa kompisar, gå promenader och fika. Andra mötet med psykoterapeuten grät jag bara hälften av tiden. Hemma började Lillan jollra, skratta, bli riktigt bebistjock och jag ville bara ge henne allt (vilket ledde till att jag på min och syrrans shoppingdag köpte mer till Lillan än till mig)!

Igår var jag på ett tredje samtal med psykoterapeuten och grät inte alls. Efter en kvart förklarade hon mig friskförklarad från min "lätta förlossningsdepression". Jag hade ju det på känn, för den senaste månaden har Lillan och jag verkligen lärt känna varandra och mammalivet har känts helt ok. Visst har vi dåliga dagar, men de vägs upp av allt det som är bra och fungerar.

Återigen vill jag uppmana mina läsare, med eller utan barn, att söka och ta emot hjälp om man inte mår bra. Var ärliga mot er själva. Det mår alla bättre av.

Efterdyningar

Jag vet inte om det här blir för personligt men jag måste få det ur mig på något sätt. Jag vet inte heller hur många av er som läser det här som planerar att bli gravida eller har barn.

Jag fick Lillan för snart 4 månader sedan. Min graviditet var en dröm jämfört med många andra, bara lite tröttare och mer halsbränna än vanligt. Dock tyckte jag förlossningen var fruktansvärd och jag får ångest bara av att tänka på amningen. Där trodde jag att "problemen" skulle ta slut, men nähädå. I februari åkte jag in på akuten för hemska magsmärtor. De hittade ingenting men trodde att det kunde vara gallsten. Jag blev ordinerad smärtstillande och smärtorna gick över efter en vecka. 

Förra veckan fick jag ont i magen igen plus att jag fick svamp i underlivet (kände igen symptomen då jag haft det x antal gånger tidigare). Magvärken kom och gick och jag tog medicin för svampen. Värken blev bara värre och klådan i underlivet övergick i ren smärtvärk. Ringde Vårdcentralen som rekommenderade gynekologbesök akut och de hade dåligt med tider. Ringde min "gamla" mottagning Specialistläkarna och fick tid dagen efter! Diagnos: cysta på äggstocken som tömt sig så att jag fått vätska i buken plus inflammation "därnere" plus svamp. Antibiotika och annat gott skrevs ut.

Inte nog med att småbarnslivet är tufft som det är med skrik, bajs och sömnbrist. Kroppen ska minsann jävlas också.

Det jag fortsättningsvis vill säga med detta är att om du fått barn (eller planerar att få barn), och om du inte mår bra efteråt, gå inte och må dåligt utan sök vård så fort du kan! Det finns bra folk som kan och vill hjälpa dig.

Nageltrång

Häromdagen fick jag nageltrång och då googlade jag runt i jakt på huskurer. Idag har det faktiskt blivit mycket bättre så jag vill dela med mig av mina bästa tips.
OBS! Mitt nageltrång hade inte hunnit "gå så långt". Om tån blir infekterad och full med var och blod ska man självklart vända sig till sjukvården.

• Ta en tops fylld med barnolja och stryk längst med kanten där "trånget" är, samt försök att komma med topsen bakom nageln där det är trångt.
• Bänd nageln försiktigt ur det trånga med topsen. 
• Fila med en nagelfil på den delen av nageln som skär in i huden. Det är lite pilligt, så man kan trycka fram nageln med hjälp av en pincett eller topsen.
• Använd pincetten för att "plocka av" nagelbitar som filats loss.
• Smörj återigen med en tops fylld med barnolja längst trånget. Jag smorde rikligt. Man får passa sig så man inte halkar :)
• Gå barfota eller låna mannens strumpor så att inget klämmer åt på tån.

Nu hoppas jag förstås att ni läsare är så mycket smartare än jag (typ klipper tånaglarna rakt och går i lagom stora skor) så att ni inte får nageltrång, men nu vet ni vad man kan göra om man ändå får det.

Inget nageltrång på sommaren, inte!

Att komma hem

Under mina 33 levnadsår har jag bott 1 år i USA och drygt 1 månad i Spanien. 31 år och 11 månader i Sverige och i Linköping. Av dessa 31 år och 11 månader har jag bott i villa med familjen, ensam i min lilla etta och tillsammans med T i en trea. När vi äntligen hittade vårt (dröm-)hus har cirkeln liksom slutits.

Jag är så glad över att ha flyttat tillbaka till området där jag växte upp. Här har jag alltid känt mig trygg och trygghet är precis vad jag vill att Lillan ska känna. När jag bodde själv i ettan och när vi bodde i trean kände jag mig aldrig riktigt trygg. Visst gick jag hem själv mörka kvällar, men alltid redo med telefonen i ena handen och nycklarna som ett knogjärn i den andra. Det var alltid någon som visste att jag var på väg och den eller de fick alltid ett sms när jag kommit fram safe and sound. Nog kan det hända saker även i ett villaområde som vårt, men här känns det som att alla ser varandra. Man säger hej när man möts, man kanske stannar till och småpratar lite med grannen och man håller lite koll på obekanta bilar. I det här området kan jag se Lillan växa upp. Här kommer jag våga låta henne springa ute i trädgården, leka på gatan (hoppa hage ftw!) och kanske till och med gå själv till mormor och morfar en vacker dag.

Jag tänker på detta nästan varje gång jag kommer hem till vårt område och vårt hus- vilken oerhörd lycka det är att bara få komma hem. 

In vino veritas

Ikväll drack jag vin för första gången på över ett år. Det var gott och passade bra till maten. Tanken slog mig dock att det hade funkat lika bra med alkoholfri öl eller kanske till och med vatten.

Jag tror minsann jag har kommit över mina värsta dryckesår ;-)

Mammaledighet?

Det har varit och kommer nog fortsättningsvis bli dåligt med uppdateringar på bloggen, trots att jag är "mammaledig".

MammaLEDIG. Ett väldigt konstigt ord. Man är ju allt annat än ledig. Ge Lillan mat, rapa, byta, försöka komma på sätt att prata med henne (jag är sjukt dålig på att prata om ingenting), komma på alla barnsånger jag kan, vyssja, söva, försöka sova själv fastän man är beredd på att gå upp vid första bästa skriket...repeat! Är det att vara ledig? Jag är mer ledig på jobbet, skulle jag säga. Mitt i alltihop ska man själv försöka hinna äta, gå på toa och kanske ta en dusch. Jag tycker faktiskt att det är tråkigt att vara mammaledig. Jag blir inte intellektuellt utmanad och saknar jobbet varje dag. There, I said it!

En annan sak som folk säkert har åsikter om; jag slutade amma efter en månad. Något mer ångestframkallande har jag aldrig upplevt. Det gjorde ont, Lillan blev inte nöjd, skrek, jag grät...det var allt annat än mysigt. Nu får hon ersättning på flaska och är nöjd varje matning. Dessutom kan T mata henne också. Känn på den jämställdheten!

Så är livet just nu. Jag vill tacka alla som stöttat och stöttar mig. Ni vet vilka ni är! ♥

Årets 2015

I år blir det ingen lång lista såsom jag har gjort tidigare år. Jag har alldeles för dåligt minne (kanske på grund av sömnbrist). Så jag sammanfattar året i punktform istället.

• T och jag är verkligen rätt. Jag vet att vi kommer att bli gamla tillsammans. Han är mannen för mig. Min klippa. Min bästa vän.

• Jag älskar vårt hus mer och mer för varje dag. Det är verkligen det perfekta huset för oss.
• Salvia verkar trivas i huset lika bra som sin husse och matte. Hon är en aldrig sinande källa till glädje för oss med sina bus, tricks och sin vilja att ligga nära i sängen. 

• Även om vårterminen 2015 var tuff, med alldeles för höga krav på mig själv samt från eleverna + diverse andra obehagligheter, älskar jag mitt jobb där jag är nu. Många av mina kollegor har blivit riktigt nära vänner och jag har förstått att jag är uppskattad på min arbetsplats. 
• Under året reste vi, återigen, mest i Sverige, men det blev även en mycket lyckad kryssning till Polen. Sommaren 2015 var inte varm, men T och jag hittade på roliga saker ändå och jag kände verkligen att jag hade varit ledig när höstterminen började igen.

• Jag har varit dålig på att träffa mina vänner under året, det vet jag (jag har ju dragit mig undan). Samtidigt vet jag att även om jag inte träffar dem så ofta, så finns de ändå där. Och jag ska försöka bli bättre på att höra av mig...
• 2015 har annars kretsat kring graviditeten. Jag hade en väldigt bra graviditet, utan alltför mycket illamående eller foglossning. Dessutom lyckades jag med bylsiga kläder dölja magen ganska länge. Jag gick hem på föräldraledighet efter novemberlovet och det var några långa, men vilsamma, veckor innan det var dags för ongen att komma ut.

• Tv har vi tittat på, filmer har vi sett och böcker har jag läst. Jag har tyvärr inte skrivit upp böckerna jag läst eller filmerna vi sett. I tv-väg kör vi på i gamla hjulspår med Rapport, På Spåret, Game of Thrones osv. T gillade The Americans men jag fastnade aldrig riktigt för den.
• Det politiska läget i Sverige under året har varit skrattretande. Ingen som kan fatta riktiga beslut och åsikter som böljar fram och tillbaka. Jag har tröttnat ibland, trots att jag är nyhetsnarkoman och vill hänga med. 

Nu ser jag fram emot ett fantastiskt 2016!

Väntan över

På morgonen den 2 december kom vår dotter äntligen ut!

Förlossningen var det värsta jag varit med om och omställningen till småbarnsföräldrar har varit tuff. Dessutom var Lillan för liten så vi har stödmatat samtidigt som jag slitit med att få amningen att funka.

Men ongen är välskapt och mår annars bra! :-) Lungkapaciteten är det verkligen inget fel på...

I väntan på...

...ny bandmedlem men också på säsong 6 av Game of Thrones, har jag nu börjat se om hela serien från början (+ att jag läser böckerna från början). Än så länge har jag bara sett de fem första avsnitten, så jag har alltså 45 avsnitt kvar att se. Hoppas att jag hinner! ;) GoT-maraton, here I come! :)

Bild från Variety

Väntan väntan väntan

Den här veckan var den magiska gränsen för "due date", så att säga, men än har vi inte blivit fler bandmedlemmar i Skudez. Salvia verkar i alla fall uppskatta att en ny säng kommit på plats.

Jag har nu varit hemma i lite mer än tre veckor. De första två veckorna var jag ju sjuk så de försvann rätt snabbt, men nu när jag känner mig kryare går dagarna lite långsammare. Jag har faktiskt inte börjat klättra på väggarna än, utan jag försöker sysselsätta mig med småsaker som att plocka i/ur diskmaskinen, dammsuga trappan, se på Game of Thrones och läsa läsa läsa. 

För någon månad sedan trodde jag inte att jag skulle fixa att bara vara hemma, men jag har insett att den här ego-tiden är välbehövlig. Snart kommer någon annan att vara beroende av min uppmärksamhet hela tiden. Då tror jag att jag kommer längta tillbaka till dessa långsamma dagar ;) 

Snart är det advent och då kan jag använda minst en hel dag till att julpynta huset! En annan slags väntan...:)

En liten egobild bjussar jag på idag :)

P.S. Kul med kommentarerna på förra inlägget. Det är ju tur att vi bor i ett demokratiskt land och får säga vad vi tycker! D.S. 

Om jämställdhet

Man hör ju titt som tätt om hur ojämställt Sverige är. Lönemässigt håller jag absolut med. Att en manlig lärare,som gör samma jobb som jag, tjänar mer än mig gör mig galen så den diskussionen tar vi inte idag. Nej, idag tar vi den eviga frågan om uppdelningen av hushållsarbetet.

Under föräldrakursen togs denna fråga upp och jag kände att för mig och T är detta ingen stor sak, men det skulle ändå diskuteras. Jag vet inte om det har med manligt/kvinnligt att göra eller om det är för att T och jag bott ihop i typ 10 år som jag reagerar som jag gör. Vi har alltid klarat av att dela på hushållsarbetet så att båda är nöjda och det är väl det viktigaste? När vi flyttade ihop hade vi kravet att det skulle finnas diskmaskin, för ingen av oss gillar att diska. Denna princip står fast, men T handdiskar stekpannor och grytor. När vi städar gör vi det tillsammans och eftersom jag hatar att dammsuga gör T det. Jag tycker inte det är så jobbigt att tvätta, så det gör jag (så länge han kastar smutstvätt i rätt tvättsäck). Och som idag, jag känner mig inte helt kry och tog därför "inre tjänst" och strök en massa skjortor och tvättade, medan T hade "yttre tjänst" och bytte däck på bilen och säsongsstädade gräsklipparen. Hushållsarbetet avklarat och båda är nöjda. Jag gör det jag tycker är minst tråkigt och så gör T det han tycker är minst tråkigt. Var finns ojämställdheten i det?

Idag stör jag mig också på beslutet om en tredje pappamånad. Varför ska staten bestämma över hur föräldrar väljer att vara hemma med sina barn? Föräldrarna borde få bestämma sådant själva. Men nej då, staten ska såklart bestämma så att det blir lika dåligt för alla.

Nog med politiskt rantande. Ge mig kaffe! :-)

Tungviktare

Jag väger mer än vad jag gjort i hela mitt liv. Läskigt.

Dessutom är skor som måste knytas det värsta som finns.

Men annars känner jag mig ganska fin.

I love löv

Härliga höstdag!

Sista dagen

Lektion. Kramar från elever. Tack tack tack tack för allt. Försöka hinna med att prata med vikarien på 10 minuters rast. Lektion igen. Roliga diskussioner. Kramar från elever. Tusen tack, tack tack tack. Lunch. Lägga in betyg på uppgifter och examinationer så att vikarien och kollegorna kan se. Krama kollegor. Städa hurtsen. Städa hyllor och skåp. Krama kollegor. Städa skrivbordet. Få hjälp av kollega att bära allt till bilen och få ner saker i flyttkartonger (Taaaaaaack T!). Packa ihop mina grejer. Lämna in nycklarna. Tack för mig på ett tag. Tomt. Konstigt.

En dag kvar

Imorgon jobbar jag min sista dag på väldigt länge. Det känns väldigt konstigt. Som att jag blir arbetslös. Det känns sorgligt. Jag har sagt hejdå till en grupp och imorgon säger jag hejdå till två andra. Min arbetsplats ska övertas av en kollega, och jag har inte hunnit städa och packa undan mina pärmar så det måste jag göra imorgon. Dessutom måste jag lägga in betyg, se till att min vikarie får en ordentlig överlämning, byta lösenord så att jag kan komma åt mailen (det kommer inte att fungera att koppla bort allt cold turkey) och lämna in mina nycklar. Sen kan jag gå hem.

Mest av allt kommer jag sakna mina fantastiska kollegor. Utan dem skulle jag inte vara den jag är idag.

Det där med lång vokal...

Jag är språklärare och anser att uttal är en mycket viktig del av undervisningen. Somliga kanske tycker att det är viktigare att eleverna lär sig stava orden istället för att få till korrekt uttal, men grejen är ju att de båda hänger ihop (även om båda "mina språk" är fulla med undantag och svåra uttalsregler). Därför blir jag så [innihilviti] irriterad på folk som säger "goggla". Vad hände med den långa vokalen, är den inte viktig längre? Jo, det är den absolut! Företaget som är världens största sökmotor heter inte Goggle, det heter Google.

Gooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooogle.

Verbet blir således att googla.

Lång vokal. Basta. 

Oktoberros

En ros verkar inte ha fattat att det är höst :-)

I helgen har jag varit gräsänka. Trodde att jag skulle ha svårt att få tiden att gå men i fredags var jag hos frissan till kl.18.45, igår kom en kär vän och gjorde mig sällskap och idag har jag jobbat. Tiden har bara flugit förbi!

Snart kommer T och svärföräldrarna och då blir det blåbärspaj :-)

En lärare minns

I morse när jag gick till jobbet stötte jag på en av mina gamla lärare i sva från LiU. Jag trodde först att hon inte kände igen mig, men jag sa i alla fall hej och gick lite långsammare. Hon tittade upp och utropade ett glatt hej och frågade hur det var med mig och om jag var på väg till jobbet, precis som att det inte alls var 7 år sedan vi sågs sist! Vi gick sedan en bit tillsammans, då hon bor på samma gata som skolan ligger på, och pratade och hon kom ihåg att jag hade engelska i min utbildning också! Helt otroligt!

Visst, att jag känner igen ansikten på elever som jag haft, men sådan koll har jag inte! Jag glömmer namnen samma dag som betygen sätts ;)

Jag måste ha gett ett gott intryck för att hon skulle känna igen mig så....eller gjort någonting jättekonstigt...

När orken inte räcker till

Jag har alltid sett mig själv som någon som alltid gör sitt bästa och ibland lite till. Om den fysiska orken inte räcker tar viljan över. Men inte längre. Jag vill så mycket men jag orkar så lite. Det beror ju såklart på "the state I'm in" men det stör mig. Jag vill kunna hjälpa T i trädgården utan att behöva sitta ner i tid och otid, jag vill orka ta mig från punkt A till punkt B utan att behöva ta hela dagen på mig, jag vill kunna sitta uppe en helgkväll och se hela filmen utan att somna. Men viljan vinner inte längre över den fysiska orken. Den orkar helt enkelt inte.