Back from the dead...

Bästa sättet att inte äta för mycket under julledigheten? Bli magsjuk!

L började i fredags natt. Camping i badrummet. Vi trodde vi var säkra. Så kom julafton. Svärmor avvek från julmiddagen och kom inte tillbaka. Julaftonsnatten campade jag själv på toan. Juldagen spenderades i sängen med feber, frossa och muskelvärk. L började återfå sin normala energinivå och tyckte att mamma var tråkig. Vi fick rapport om att släktingarna som var här på julafton också insjuknat.

Idag, annandagen, är vi alla på fötter. Bara något mattare. Och kanske lite smalare.

Att fulgråta i bilen

Början av december innebär Musikhjälpen i min favoritradiokanal P3. I år är temat "Barn är inte till salu". Fruktansvärt! På väg till jobbet i morse kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Dessutom spelades The Arks "It takes a fool to remain sane". Då fulgrät jag.

Vissa dagar är bättre än andra

Idag fick jag höra från kollegor att en före detta elev till mig sagt att jag var sträng. Det gör mig glad. Hellre sträng än snäll.

Dessutom bad en kollega, som jag tycker är en fantastiskt bra lärare, om hjälp med sambedömning från lilla mig. Detta gjorde mig både stolt och glad.

Som en saga

Ett litet mirakel. Det är vad hon är.

Även om vissa dagar är tyngre än andra, så kommer hon alltid att vara vårt lilla underverk.

#metoo

Me too-"kampanjen" har formligen exploderat under de senaste dagarna. Första gången jag såg hashtagen var i söndags och sedan dess har jag följt utvecklingen. Och blivit rädd. I mitt Facebook-flöde har, i princip, alla mina tjejkompisar satt "Me too" som status eller vittnat om sexuella trakasserier/övergrepp. Likadant på Instagram. Jag har också gjort det.

Jag blir så illa berörd av detta att jag inte ens vet vad jag ska skriva....

Min kropp. Mina beslut. Kan man ju tro.

Digital räddning

En av mina idoler inom skolvärlden är Patricia Diaz. Jag har testat en del av alla digitala verktyg som hon använder, men då vi har väldigt korta kurser på Komvux blir det ibland svårt att hinna med allt det nyttiga (och roliga) som finns.

Men dagens lektionspass räddades av att jag hade vetskapen om det digitala verktyget (egentligen bara en himla rolig hemsida med en god pedagogisk tanke) Lyricstraining. Då våra CD-skivor till läromedlet vägrade samarbete, fick jag använda min så-ända-in-i-kaklet-flexibilitet och planera om lektionen. Och använda Lyricstraining.

Lyricstraining har jag lagt upp som en länk för mina elever att använda om de 1) gillar musik, 2) behöver öva på att lyssna och skriva engelska. Idag var de även tvungna att kunna bokstavera. Idén med Lt är att man får lyssna på en låt, ett antal ord är borttagna och man ska själv fylla i orden för att låten ska fortsätta. På lektionen spelade jag dum där jag stod vid datorn så om de sa vilket ord jag skulle skriva så frågade jag dem hur det skulle stavas (stavfel gör att låten inte fortsätter). Så vi övade en hel massa förmågor på en gång!

Vilken låt vi valde? Se nedan :)

Let it go

OBS! Liten varning!
Man kan bli fast i Lt och så har en hel halvtimme gått...inget för stressade småbarnsföräldrar alltså :P

Kursa

Idag var jag och en av mina bästa kollegor, tillika biträdande LR-ombud, på LR:s grundkurs. Det var ett trevligt avbrott i denna regniga vardagen. Jag kände mig något stärkt av att höra att vi (faktiskt) kan motsätta oss en övergång från ferietjänst till semestertjänst, även om det kanske ändå leder till att arbetsgivaren "vinner"och kör över oss. Det vi då kan sätta emot är att avtalet blir utformat på så sätt att arbetsgivaren i slutänden får betala (mycket) för omställningen. Och i en kommun har det faktiskt lett till att de gick tillbaka till ferietjänst...

Dessutom söker jag ju samtidigt andra tjänster. INTE inom skolvärlden, utan annat som jag tycker verkar intressant. Detta var också ett argument som våra kursledare tyckte var viktigt att föra fram, hur många duktiga lärare kommer att försvinna i och med ett avtalsbyte? I denna lärarbrist borde de bestämmande kanske tänka till både en och två gånger.

Mycket jobb på hjärnan, men det var underbart att komma hem till en glad (men snorig) liten tjej som, precis för en liten stund sedan, sade "Godnatt mamma". 

Det eviga tvivlandet

Som jag tidigare sagt funderar jag på att söka nytt jobb. Terminen har kommit igång och jag är (om möjligt) än mer less än vad jag var innan eleverna började. Jag försöker hålla skenet uppe, men jag tvivlar. Tvivlar på att jag är en bra lärare. Tvivlar på att jag kan mitt ämne. Tvivlar på att jag gör rätt bedömningar. Tvivlar på att det är det här jag vill göra.

Det blev så tydligt för mig idag när jag hade medarbetarsamtal. Vår nye chef kunde läsa av mig direkt. Det blev det konstigaste medarbetarsamtalet jag någonsin varit på. Det blev mer som ett samtal med en studie-och-yrkesvägledare...

Och vad vill jag bli när jag blir stor?!

Arbetstid

Sommaren 2017 kom och gick. Blomstertid övergick i arbetstid. Föräldraledigheten övergår så sakteliga till jobb och hämtning och lämning på förskola (inskolning pågår) och försöka få ihop det så kallade livspusslet.

Jag har på tre dagar kommit in i de gamla banorna på jobbet och det känns som att jag redan jobbat flera månader. Vi har fått en ny chef som jag genast fått förtroende för, men tankarna om att söka mig vidare till andra jobb lever kvar. Jag känner mig liksom less redan innan jag träffat eleverna!

En annan sak som oroar mig är arbetstidsavtalet för oss lärare på Vux. Vi har nu fått rapporten från Skolinspektionen om att våra åtgärder för att vara så flexibla som möjligt är godkända, men min farhåga är att kommunen kommer att "köra på" med att förändra våra ferietjänster till semestertjänster ändå. Ferietjänst är ett sjysst avtal som passar bra med mina arbetssätt. Om jag ska behöva bli kontorsråtta och vara kreativ i ett alldeles för trångt arbetsrum 8-17 fem dagar i veckan vill jag inte vara lärare längre.

Jobbar man heltid med ferietjänst innebär det 35 h i veckan på arbetsplatsen. Det betyder 7 timmar om dagen, till exempel kl.8-15.30 (detta är den så kallade ramtiden och den kan man själv, ganska fritt, styra över också). Den här tiden ska innefatta lektionstid, mötestid, förberedelser och efterarbete samt utveckling av verksamheten. Elever, rektor och kollegor förväntar sig också att kunna få tag i dig om de vill diskutera något. Tyvärr finns det en del personer som utnyttjar ferietjänstens sjyssta villkor och "dealar" med chefen om att "jobba hemma". Detta missbrukas säkert på fler ställen, och jag har även märkt av det på min arbetsplats. Och det är detta som skrämmer mig. Om flera personer utnyttjar ferietjänstens fördelar för sin egen vinnings skull, kommer folk (och politikerna) att se det och vips infinner sig svartsjukan och våra avtal skrivs om så att vi får semestertjänst utan någon som helst förtroendetid och med stämpelklocka för att kontrollera att vi gör våra timmar.

Att vara less redan innan terminen dragit igång, att kollegor utnyttjar vårt sjyssta avtal och att kommunen har laglig rätt att ändra vårt avtal gör att jag söker andra jobb och funderar på vad jag vill göra. För tillfället snurrar tankar och funderingar om att läsa en programmeringskurs, men imorgon kan det vara något annat. Som facklig representant på min arbetsplats har jag lovat att i alla fall ta striden innan jag sticker...;)

Terminsslut

Jag är så trött. Det kan bero på pollenallergin, men jag tror att det har med jobbet att göra.

Så här i slutet av terminen går hjärnan på högvarv. Har jag tillräckligt med bedömningsunderlag för att kunna sätta betyg på alla elever? Tolkar jag kunskapskraven rätt eller är jag för hård? Vad hade jag kunnat göra för att fler elever skulle få godkänt? Har vi i arbetslagen samma inställning till vad som menas med "godtagbart resultat" (och alla andra svävande formuleringar)i våra styrdokument? Lägg där till ifrågasättandet från elever och elevers partners (som inte går mina kurser) och du har mitt lärarliv i ett nötskal.

Trots att jag flera gånger fått höra från både elever, kollegor och rektor att jag är rättvis och bra på det jag gör, tvivlar jag alltid såhär års. Allt medan syrenerna blommar.

Storleken har visst betydelse

Jag är inte jättebra på att uppdatera bloggen märker jag, och jag har funderat på att sluta blogga, men samtidigt så behöver jag detta utrymme för att skriva om saker som jag tänker på.

Så, vad tänker jag på nu då? Jo, att jag skulle vilja kunna sy. Sy mina egna kläder. Det skulle göra mina klädinköp så mycket mindre psykiskt stressande. Då skulle jag ju "bara" behöva köpa tyg, och inte själva plagget i sig, och sedan mäta, klippa till och sy ihop. Enligt mina egna mått. Inte efter en standardstorlek eller mall. Men jag kan inte sy. Och har dessvärre inte riktigt tiden till det heller. Alltså får jag stå ut med den psykiska stressen kring att handla kläder.

Jag har haft storlek small eller medium "hela livet", men efter att ha väntat barn och gått upp i vikt har jag liksom inte kommit "ned igen". Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu och jag har minst storlek L när jag provar kläder på de största klädkedjorna. Jag försöker (lyssna på min man och) intala mig själv att det bara är bokstäver men det är svårt att hålla modet uppe när man inte hittar snygga kläder eller inte tycker att kläderna sitter bra. Jag ser inte fram emot varmare väder kan jag ju erkänna. Hittills har jag ändå lyckats "dölja mig" i svepande koftor och oversize-t-shirts.

På Instagram följer jag många BodyPositive-konton för att hjärntvätta mig själv att jag duger som jag är, jag duger som jag är, jag duger som jag är, men de där storleksbeteckningarna ligger ändå där och gnager. De borrar sig in i min ryggrad och säger: "Låtsas vara kroppspositiv du, vi vet att du inte är det".

Börja träna då, tänker ni nog nu. Jo tack, jag ska bara jobba, sköta mitt fackliga engagemang, ta hand om barn, hus, trädgård, vårda mina relationer och gärna äta och sova någonstans däremellan också. Om någon kan vara min livstilscoach och fixa ett schema för hur det ska funka är jag all in!

Tillbaka 3 år. Varför var jag inte nöjd med den kroppen jag hade då? 

Hej 2017!

Oj, vad bloggen inte hänger med längre! Jag har gått över mer och mer till Instagram som "dagboksformat" och då blir det lite dåligt med uppdateringar här. Inte ens en Årets har jag fått till! Det kanske får bli en punkt på kommande veckas att-göra-lista.

För kommande vecka ska vara en jobbfri vecka. Jag har ju fortfarande "lärartjänst" det vill säga en så kallad ferietjänst, där jag jobbar 45 h i veckan och har t.ex. höstlov och sportlov. Då jag har vuxenelever får vi inte säga lov, eftersom lov innebär ledigt, och våra elever ska inte vara lediga på loven utan de ska ha självstudier. Detta med lärarnas lov verkar sticka i ögonen på "vanligt folk", trots att vi jobbar 45h-veckor för att få ha våra lov, så ferietjänsterna för vux-lärare är nu hotade. Många ferieanställda på mitt jobb har blivit väldigt upprörda över detta och diskussionerna har varit heta kring lunchbordet. Detta har lett till att jag och min kollega engagerat oss i facket och ska försöka strida för att vi ska få behålla ferietjänsterna :) Min rektor, som inte kommer att vara min rektor så länge till, verkar i alla fall stå på vår sida och det känns väldigt bra. Jag håller ögonen öppna efter andra jobb utifall det skulle bli så att vi lärare måste gå över till vanlig semesteranställning, för då kan jag lika gärna jobba som något annat.

Senaste veckan har varit helt ok. Jag hade lönesamtal i går torsdag och fick då veta att jag är prioriterad och att min lön kommer att höjas rejält eftersom jag bidrar med mycket till verksamheten. Det kändes väldigt skönt att höra! Och idag kom en elev och frågade om jag gav privatlektioner i svenska. Eleven ville ha en bra lärare till sin dotter! Den kommentaren gjorde min dag, kan jag ju säga! :) Synd att jag inte startat mitt eget utbildningsbolag...;)

Enough med jobbsnack....Jag ska försöka uppdatera bloggen lite oftare framöver men jag kan inte lova något! Förr eller senare kommer jag tillbaka hit. Det är ändå skönt att få skriva av sig mellan varven.

Ideal

Idag visade en kollega mig en bild på en kvinna och frågade sedan "Skulle du inte vilja se ut såhär?". Kvinnan på bilden var (extremt) vältränad, brunbränd och stod i sin lilla bikini på en strand mitt i gassande solsken. Jag svarade nej. Hade det varit för 1,5-2 år sedan hade jag sagt ja. Men för 1,5-2 år sedan hade jag inte en dotter. En dotter som ska växa upp i en värld där man som kvinna ska vara SNYGG. Inte smart. Inte klurig. Inte rolig. Utan snygg. Vara vältränad. Vara solbränd. Ha råd att åka på solsemester och sedan lägga ut bilder på Facebook eller Instagram för att visa på hur man har lyckats i livet. Jag blir så less.

Jag har själv varit där. Jag dömer ingen. Visst vill jag också gå ned i vikt, bli starkare och må bättre. Men inte för att bli snygg, för att bli någon som andra vill se ut som. Jag kan ju inte se ut som någon annan än mig själv. Detta har T försökt säga till mig i flera år, men det var inte förrän Lillan kom som jag verkligen tänkte till. För vems skull tränar jag? Det skulle i så fall vara för mig själv eller för Lillan. Jag behöver till exempel träna upp ryggen eftersom jag känner nu att den inte riktigt klarar av att Lillan vill sitta i famnen så mycket. Jag behöver träna upp konditionen så att jag orkar dra Lillan uppför pulkabacken utan att bli helt utmattad. För vems skull måste jag träna för att må bra? Jo, för min familjs, såklart!

Det är bra att ha målbilder, men de måste vara realistiska. Alla kan inte vara storlek 0. Alla kan inte träna 40 h i veckan. Jag måste bli bättre på att inse detta och försöker intala mig själv varje dag, för att jag ska kunna lära Lillan samma sak:

Jag är bra som jag är.

Om alla pappor tog efter detta....

Betyg betyg betyg

Något av det svåraste men också något av det roligaste med läraryrket är att sätta betyg. Eftersom vi var bortresta den senaste veckan så har den här terminens betyg stressat mig men då jag "bara" har tre grupper som ska betygsättas, varav två är grupper jag delar med kollegor, har jag helt fokuserat på detta de här två dagarna jag jobbat och idag blev jag klar med terminens slutbetyg.

Glädjande nog har jag haft riktigt duktiga grupper den här terminen så jag har inte satt många F! Dessutom verkade alla "nöjda" med sina betyg så jag slapp missnöjdhetsdiskussioner! Jag firade att jag klarat av betygsättningen med att ta ölen som ni ser på bilden. Because I'm worth it!

Nästa vecka jobbar jag tre dagar och sedan får jag julledigt!

En vecka i Minnesota

15 år sedan jag var här sist. Den stora anledningen till att vi åkte över var min "lillasysters" bröllop. Och vilket bröllop! Att få vara del av den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma!

Det har varit fantastiskt att få träffa hela min extra-familj igen, att de fått träffa Tor, att få träffa min lillasysters man och hela hans familj, och att få höra att de (min extra-familj) faktiskt saknat mig! :-)

Idag lämnar vi ett kallt Minneapolis (-21!) men jag lovar att det inte kommer att ta 15 år till innan vi ses igen....

Man säger att ett år går så fort

Lillan har hunnit fylla året. "Alla" säger att det har gått så fort. Jag känner inte likadant. Innan hon kom gick tiden sååå sakta, och det känns nu som att svära i kyrkan, men det var ganska tråkigt att bara vänta. När hon sedan kom, med allt vad det innebar av amning som inte funkade och icke-existerande dygnsvila, så gick dagarna långsamt och snabbt på samma gång. Jag längtade mest tillbaka till jobbet där man i alla fall kunde få gå på toa ifred. Dessutom mådde jag inte bra, varken fysiskt eller psykiskt, vilket också bidrog till att jag inte upplevde att tiden gick fort.

Dock, från och med att jag började jobba i augusti har tiden gått desto fortare. Eftersom jag är på jobbet hinner jag inte se alla små egenheter som växer fram hos Lillan förrän jag träffar henne på kvällarna och helgerna. Det är då jag har sett att rackarns, vad snabbt hon har blivit stor (även om hon fortfarande är liten)!

Jag tror att jag är gladare av att få vara Annie -lärare (på jobbet) och Annie- mamma när jag kommer hem. Jag skulle inte klara av att vara "bara" mamma.

På tal om jobbet, jag måste bara få skryta lite. Senaste veckan har jag fått frågan om jag verkligen är från Sverige, eller om jag kommer från något engelskspråkigt land, två gånger! Det kan bero på att jag är hård på att prata BARA engelska med mina elever i engelskakurserna, men kanske också på grund av min dialekt när jag snackar engelska (och kanske också för att jag inte är blond och blåögd);) Denna dialekt ska bli ännu bättre då vi över pölen nästa vecka! Crazy!

USA-val

Egentligen skulle jag vilja sitta uppe och kolla SVT:s valvaka, men man måste ju orka jobba...

Det blir ju intressant att lyssna på nyheterna i bilen till jobbet imorgon.

Kommer det att bli kaos á la år 2000? 

Halva hösten!

Imorgon jobbar jag sista dagen innan en veckas höstlov. Höstlovet markerar att halva terminen har gått (i princip) och att vi nu går in på upploppet mot jul! Det märks att fler av eleverna också insett detta, då jag har flera elever i mina kurser som bestämmer sig för att hoppa av eftersom de känner att de inte kommer att klara kursen. Det är också såhär innan lovet som jag brukar ha en prognos för vilka som kommer att klara sig och vilka som inte kommer att göra det. De så kallade F-varningarna har redan delats ut...! Jag har, den här veckan, i samråd med en kollega även beslutat att "levla upp" en elev i engelskan och det är alltid jättekul när man ser att eleven ser att man tror på henne/honom. Idag hade denne elevs grupp (den högre nivån) prov och eleven klarade av provet galant, så jag fick bekräftelse på att jag tänkt rätt i och med upp-levlingen :)

För ett år sedan jobbade jag min sista dag fredagen innan lovet och gick hem på föräldraledighet i väntan på ongen som låg i magen. Det visade sig att det skulle dröja ytterligare en månad innan ongen behagade komma ut. En väldigt lugn månad. Innan stormen ;)

Dansa mamma!

Marit Bergman släppte ett album på svenska tidigare i år och en av låtarna på skivan är "Dansa mamma". Nu har videon kommit och ni kanske känner igen någon som är med ;)

Kollegor och elever

Tillbaka på jobbet. Mina kollegor (och min chef) är fantastiska. Jag har under de senaste dagarna pratat mycket med mina närmaste på jobbet och allt känns mycket lugnare. Det dåliga samvetet blir jag visst aldrig av med, men med kollegornas stöd kan jag iallafall fokusera på det viktiga.

Idag insåg jag också att det viktiga som jag gör på jobbet, att undervisa och lära elever, gör jag bra. Jag förklarade ett visst moment i svenska språket för ett gäng andraspråkselever och flera av dem utbrister "Aha!", medan en elev blir helt exalterad, överröstar de andra och säger "Jag har frågat alla mina lärare om detta och ingen har förklarat det så bra som du!". Jag skojade med gruppen och sa "Nämen då har väl jag gjort mitt för idag då" och började gå ut genom dörren ;)

Mina kollegor kan säga hur många gånger som helst att jag är en bra lärare, men det inte förrän man hör det från sina elever som man vet att det faktiskt (förhoppningsvis ;)) är så.