Jag är verkligen ingen bebismamma. Jag har inte tålamodet eller lugnet eller orken. De här månaderna som jag ska vara hemma vill jag bara ska gå fortare än fortast så jag får börja jobba igen, få struktur på livet och att C ska vara större. Jag längtar till att hon kan äta med oss vid matbordet istället för detta eviga matande i soffan med flaska på flaska på flaska. Jag längtar till att hon kan ta sig fram själv, så att jag inte måste bära hela hela tiden. Jag är trött på vyssjandet, ätandet som tar flera timmar, gnällandet, bajsandet....
Var glad att du fått barn, kanske ni tänker. Varsågod att ta hand om C. Any day, säger jag!
En barnflicka kanske inte vore så dumt?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar