Juletid = julefrid?

Så kom julen 2021. Jag hade redan tidigt lagt upp min strategi för detta julfirande. Då vi firar hos T:s föräldrar tänker jag att det är T som vet hur det fungerar och vilka regler som gäller, så han får sköta tillsägelserna till barnen, se till att de uppför sig, att till allt till barnen blir packat osv. Jag ska bara vänta in honom. Jag ser det som ett av mina sociala experiment i jämställdhet.

Experimentet började på avresedagen. Både T och jag kände att vi hade saker att avsluta på jobbet, så jag hade satt absolut sluttid, för mig, 9:30. Vi skulle hämta barnen på föris och skola 9:45 respektive 10:00. Då jag sovit dåligt natten innan tog jag också en kvarts tupplur för att vara utvilad nog att köra åtminstone till Stockholm. Klockan 9:20 tog jag en kaffe ståendes samtidigt som jag plockade ihop den sista packningen, vattnade blommorna, plockade undan i köket, gick ut med soporna etc. Klockan blev 9:40 och då kunde jag inte vara tyst, så jag sa åt T att han skulle hämta C 9:45. Tanken var att vi skulle ha packat ihop det sista tillsammans och hämtat barnen tillsammans för att direkt styra kosan norrut. Så blev det inte. Vi, dvs. jag, var ju långt ifrån färdiga! T åkte och hämtade hem barnen, vi packade bilen och kom iväg 10:45. 45 minuter senare än tänkt. Under resan var det svårt att "luta sig tillbaka" och inte säga åt/fixa/hjälpa barnen. Om jag hade gjort det hade vi haft nedmjölkade/tomatfläckiga/glasskladdiga kläder och annat kladd precis överallt när vi kommit fram. Vi tog ett alldeles för långt lunchstopp och kom inte fram till Härnösand förrän 21:30. 

Dagen före dagen gick ganska bra i mitt experiment, men då experimentet också innefattar att inte ta några initiativ (som jag typiskt alltid gör) gick större delen av dagen innan något vettigt blev gjort. 

Julafton inleddes till ljudet av walkietalkies då barnen fick det i morgonjulklapp. Mycket uppskattad sådan! Det måste ha varit en väldigt smart person som kom på den idén och såg till att de inhandlades. Barnen höll sig sysselsatta och sprang upp och ned i trapporna i flera timmar. Hela familjen tog sig ut till en lekplats och fick lite välbehövlig frisk luft. Jag hade svårt att inte säga till barnen då de antingen vägrade äta med bestick (C) eller vägrade gå på toa (L). Detta fick även uppbackning av övriga (manliga) släktingar vilket, jag känner, ytterligare underminerar min auktoritet som förälder, och speciellt som kvinna och mamma. Barnen lyssnar inte på mig, som jag tidigare skrivit om. 
Efter en lång dag blev det då dags för paketöppning. Barnen fick många och fina paket att öppna. Utan att låta materialistisk och bitter, jag fick ett ordentligt inslaget paket. Från mig själv. Vi hade en paketordning upprättad för de vuxna, anordnad av T och hans familj, där jag skulle få present av T. Jag fick ett ihoppysslat kuvert och en lapp, tillverkat av vanligt vitt skrivarpapper, med ett meddelande om att pennor kommer. Beställningen och paketet hade inte kommit fram i tid. Vi hade vetat om julklappsordningen i flera veckor, jag hann beställa julklappar från två olika ställen i tid till svärfar. Hur svårt kan det vara? Det finns dessutom, förvisso kanske inte lika fina, pennor att köpa på närmaste matvarubutik. Det hade räckt med en, symboliskt nedpackad i ett paket med julpapper. Eller kanske en liten lakritskula som kompensation för dålig planering? Jag vill och försöker verkligen tänka att i alla fall barnen blev nöjda julen 2021. Just nu har jag dock svårt att dölja min besvikelse.

Undrar ni vad jag gav till mig själv i julklapp? En bok om coola kvinnor förstås! 

God fortsättning till er alla! 
Experimentet fortsätter...