Trots att vi längtat och väntat länge på vårt mirakel så trodde jag länge inte på själva gravididiteten, men när hon såg upp på mig med sina pliriga bruna ögon förstod jag. Jag. Mamma.
Mamma-rollen är och har varit oerhört tuff och jag hade aldrig klarat det utan stöd från T (som är mer mamma än jag, som jag brukar säga) och familjen. Jag tvivlar på mig själv och mina beslut och jämför mig alldeles för mycket med "alla andra".
Men jag gör så gott jag kan och om jag får tro L så har jag gjort ett helt ok jobb 😊
Nu ska vi bara överleva några år till...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar