Friskförklarad

Eftersom jag redan varit öppen med mina fysiska problem, kan jag lika gärna vara öppen med mina psykiska.

När Lillan kom till oss hade jag ingen aning om vad som väntade. Att det skulle bli jobbigt, visst. Men såååå jobbigt, nej. Jag hade väl någon bild av mig själv som SuperMom som skulle må så bra, kunna amma och bara älska livet som mamma. Jag hatade livet som mamma de första en-två månaderna. Amningen funkade inte. Lillan var bara ett skrikande knyte som aldrig blev nöjt. Hemma blev ett fängelse. Stackars T fick fatta beslut åt mig då jag inte kunde det själv, till exempel var det han som bestämde att jag skulle sluta amma.

På efterkontrollen på MVC fick jag fylla i ett papper med frågor om min psykiska hälsa. Jag fick höga poäng och en remiss till psykoterapeuten. Första mötet grät jag mig igenom. Sen hände något. Lillan växte på sig, började interagera och vid matningarna, med flaska, såg jag äntligen min dotter som min dotter och inte det skrikande knytet. Jag började åka hemifrån med L och träffa kompisar, gå promenader och fika. Andra mötet med psykoterapeuten grät jag bara hälften av tiden. Hemma började Lillan jollra, skratta, bli riktigt bebistjock och jag ville bara ge henne allt (vilket ledde till att jag på min och syrrans shoppingdag köpte mer till Lillan än till mig)!

Igår var jag på ett tredje samtal med psykoterapeuten och grät inte alls. Efter en kvart förklarade hon mig friskförklarad från min "lätta förlossningsdepression". Jag hade ju det på känn, för den senaste månaden har Lillan och jag verkligen lärt känna varandra och mammalivet har känts helt ok. Visst har vi dåliga dagar, men de vägs upp av allt det som är bra och fungerar.

Återigen vill jag uppmana mina läsare, med eller utan barn, att söka och ta emot hjälp om man inte mår bra. Var ärliga mot er själva. Det mår alla bättre av.