Man hör ju titt som tätt om hur ojämställt Sverige är. Lönemässigt håller jag absolut med. Att en manlig lärare,som gör samma jobb som jag, tjänar mer än mig gör mig galen så den diskussionen tar vi inte idag. Nej, idag tar vi den eviga frågan om uppdelningen av hushållsarbetet.
Under föräldrakursen togs denna fråga upp och jag kände att för mig och T är detta ingen stor sak, men det skulle ändå diskuteras. Jag vet inte om det har med manligt/kvinnligt att göra eller om det är för att T och jag bott ihop i typ 10 år som jag reagerar som jag gör. Vi har alltid klarat av att dela på hushållsarbetet så att båda är nöjda och det är väl det viktigaste? När vi flyttade ihop hade vi kravet att det skulle finnas diskmaskin, för ingen av oss gillar att diska. Denna princip står fast, men T handdiskar stekpannor och grytor. När vi städar gör vi det tillsammans och eftersom jag hatar att dammsuga gör T det. Jag tycker inte det är så jobbigt att tvätta, så det gör jag (så länge han kastar smutstvätt i rätt tvättsäck). Och som idag, jag känner mig inte helt kry och tog därför "inre tjänst" och strök en massa skjortor och tvättade, medan T hade "yttre tjänst" och bytte däck på bilen och säsongsstädade gräsklipparen. Hushållsarbetet avklarat och båda är nöjda. Jag gör det jag tycker är minst tråkigt och så gör T det han tycker är minst tråkigt. Var finns ojämställdheten i det?
Idag stör jag mig också på beslutet om en tredje pappamånad. Varför ska staten bestämma över hur föräldrar väljer att vara hemma med sina barn? Föräldrarna borde få bestämma sådant själva. Men nej då, staten ska såklart bestämma så att det blir lika dåligt för alla.
Nog med politiskt rantande. Ge mig kaffe! :-)
3 kommentarer:
Nog kan väl den som generöst ger oss våra föräldradagar sätta vissa villkor? Föräldrarna får ju egentligen hälften av dagarna, men kan ge bort allt utom de "öronmärkta". Jag resonerar som så att för mitt barn är det viktigt att känna att vi båda som föräldrar finns där för henne lika mycket, hennes behov av oss båda står över mitt behov att vara hemma mer eller mindre.
Apropå jämställdhet hemma är min erfarenhet att det kan kännas annorlunda när man får barn och kan vara lätt att falla in i traditionella mönster och därför kan det vara bra att fundera på hur man vill ha det ☺
Vem pratar barnen med när de är ledsna?
+ Mamma (41 procent)
+ Kompis (24 procent)
+ Annan (12 procent)
+ Ingen (11 procent)
+ Pappa (5 procent)
+ Syskon (4 procent)
+ Mor- eller farföräldrar (2 procent)
+ Skolsköterska/lärare (1 procent)
Därför.
Jag tycker också det är oerhört dåligt när staten försöker styra våra liv. Jag anser att vi föräldrar känner våra barn på bästa sätt och hur de mår bäst. Den tredje pappamånaden är en katastrof för många där papporna inte finns kvar i bilden. Dessa dagar kan inte lämnas över på mamman och brinner således inne. Detta med följden att dessa barn tvingas i barnomsorg tidigare än vad som är lämpligt. Jag finner det dessutom lite "roande" att det får diskuteras om pappamånader när det inte nämns mammamånader...hur var det med den s.k. jämställdheten? I vår familj har jag varit hemma "för länge" enligt samhället, men mitt ansvar är inte att göra staten nöjd, inte ens att fylla mitt pensionskonto utan att se till att mina små är trygga små killar med de bästa förutsättningarna att klara ett liv utanför hemmet när den dagen kommer. Låt familjerna själva få bestämma hur de vill göra!
Skicka en kommentar