Jag har, som sagt, plockat ner mina gamla dagböcker och börjat läsa dem. Mycket vatten har runnit under broarna må jag säga. Jag har pratat med T om hur dåligt självförtroende jag hade när jag gick på högstadiet, men jag kommer faktiskt inte ihåg att jag hade SÅ dåligt självförtroende som jag läser om i dagböckerna. Sida upp och sida ner skriver jag att jag skriver dåligt på prov och är allmänt dålig i skolan, att jag är ful, ensam och olycklig. Visst, jag som tonåring förstorade upp bagateller men ändå....
När jag läser dagböckerna önskar jag att Annie 29 år kunde prata med Annie 15 år. Jag skulle säga att du är så himla bra som du är, att du kan bara du vill och att du är fin och unik. Det är synd att jag inte insåg det då. Jag var inte dålig i skolan, jag hade massor av vänner och jag var väl inte den som skrämde iväg människor med mitt utseende direkt ;)
Jag är så glad att jag skrivit dagbok under alla dessa år. Nu för tiden skriver jag ju mer om vad jag gör varje dag och inte så mycket om vad jag känner, tror och tycker, men att skriva dagbok vill jag aldrig sluta med. Dagböckerna speglar ju verkligen vem jag är, hur jag har utvecklats och varför jag är den person jag är idag.
De senaste dagböckerna har egentligen varit jobbigast att läsa, för det livet känns fortfarande så nära. USA-året, 2:an och 3:an på gymnasiet, åren på universitetet, pojkvänner och inspaningar som kom och gick, egen lägenhet, byte av universitetsprogram, självförtroendet blev bättre, vänner kom och gick (de flesta stannade dock kvar) och jag hittade mig själv. Självklart är T omnämnd X antal gånger! ;)
Förutom allt detta, måste jag tacka mina föräldrar och syrran som orkat med mig under alla dessa år! De har lyssnat, stöttat och alltid funnits där, såväl genom tonårstrots som kärlekssorg.
Och tack till alla som varit med i mina dagböcker.
Ni har gjort mig till den jag är idag.
När jag läser dagböckerna önskar jag att Annie 29 år kunde prata med Annie 15 år. Jag skulle säga att du är så himla bra som du är, att du kan bara du vill och att du är fin och unik. Det är synd att jag inte insåg det då. Jag var inte dålig i skolan, jag hade massor av vänner och jag var väl inte den som skrämde iväg människor med mitt utseende direkt ;)
Jag är så glad att jag skrivit dagbok under alla dessa år. Nu för tiden skriver jag ju mer om vad jag gör varje dag och inte så mycket om vad jag känner, tror och tycker, men att skriva dagbok vill jag aldrig sluta med. Dagböckerna speglar ju verkligen vem jag är, hur jag har utvecklats och varför jag är den person jag är idag.
De senaste dagböckerna har egentligen varit jobbigast att läsa, för det livet känns fortfarande så nära. USA-året, 2:an och 3:an på gymnasiet, åren på universitetet, pojkvänner och inspaningar som kom och gick, egen lägenhet, byte av universitetsprogram, självförtroendet blev bättre, vänner kom och gick (de flesta stannade dock kvar) och jag hittade mig själv. Självklart är T omnämnd X antal gånger! ;)
Förutom allt detta, måste jag tacka mina föräldrar och syrran som orkat med mig under alla dessa år! De har lyssnat, stöttat och alltid funnits där, såväl genom tonårstrots som kärlekssorg.
Och tack till alla som varit med i mina dagböcker.
Ni har gjort mig till den jag är idag.
1 kommentarer:
Härligt att läsa!
Tack själv för att vi får ha Dig!
Du förgyller våra liv!
Kram Mamsen o Papsen
Skicka en kommentar