Under mina 33 levnadsår har jag bott 1 år i USA och drygt 1 månad i Spanien. 31 år och 11 månader i Sverige och i Linköping. Av dessa 31 år och 11 månader har jag bott i villa med familjen, ensam i min lilla etta och tillsammans med T i en trea. När vi äntligen hittade vårt (dröm-)hus har cirkeln liksom slutits.
Jag är så glad över att ha flyttat tillbaka till området där jag växte upp. Här har jag alltid känt mig trygg och trygghet är precis vad jag vill att Lillan ska känna. När jag bodde själv i ettan och när vi bodde i trean kände jag mig aldrig riktigt trygg. Visst gick jag hem själv mörka kvällar, men alltid redo med telefonen i ena handen och nycklarna som ett knogjärn i den andra. Det var alltid någon som visste att jag var på väg och den eller de fick alltid ett sms när jag kommit fram safe and sound. Nog kan det hända saker även i ett villaområde som vårt, men här känns det som att alla ser varandra. Man säger hej när man möts, man kanske stannar till och småpratar lite med grannen och man håller lite koll på obekanta bilar. I det här området kan jag se Lillan växa upp. Här kommer jag våga låta henne springa ute i trädgården, leka på gatan (hoppa hage ftw!) och kanske till och med gå själv till mormor och morfar en vacker dag.
Jag tänker på detta nästan varje gång jag kommer hem till vårt område och vårt hus- vilken oerhörd lycka det är att bara få komma hem.
Jag är så glad över att ha flyttat tillbaka till området där jag växte upp. Här har jag alltid känt mig trygg och trygghet är precis vad jag vill att Lillan ska känna. När jag bodde själv i ettan och när vi bodde i trean kände jag mig aldrig riktigt trygg. Visst gick jag hem själv mörka kvällar, men alltid redo med telefonen i ena handen och nycklarna som ett knogjärn i den andra. Det var alltid någon som visste att jag var på väg och den eller de fick alltid ett sms när jag kommit fram safe and sound. Nog kan det hända saker även i ett villaområde som vårt, men här känns det som att alla ser varandra. Man säger hej när man möts, man kanske stannar till och småpratar lite med grannen och man håller lite koll på obekanta bilar. I det här området kan jag se Lillan växa upp. Här kommer jag våga låta henne springa ute i trädgården, leka på gatan (hoppa hage ftw!) och kanske till och med gå själv till mormor och morfar en vacker dag.
Jag tänker på detta nästan varje gång jag kommer hem till vårt område och vårt hus- vilken oerhörd lycka det är att bara få komma hem.
3 kommentarer:
Härligt! Jag känner likadant!
Vilken skön känsla!
Vilken skön känsla!
Skicka en kommentar