Ideal

Idag visade en kollega mig en bild på en kvinna och frågade sedan "Skulle du inte vilja se ut såhär?". Kvinnan på bilden var (extremt) vältränad, brunbränd och stod i sin lilla bikini på en strand mitt i gassande solsken. Jag svarade nej. Hade det varit för 1,5-2 år sedan hade jag sagt ja. Men för 1,5-2 år sedan hade jag inte en dotter. En dotter som ska växa upp i en värld där man som kvinna ska vara SNYGG. Inte smart. Inte klurig. Inte rolig. Utan snygg. Vara vältränad. Vara solbränd. Ha råd att åka på solsemester och sedan lägga ut bilder på Facebook eller Instagram för att visa på hur man har lyckats i livet. Jag blir så less.

Jag har själv varit där. Jag dömer ingen. Visst vill jag också gå ned i vikt, bli starkare och må bättre. Men inte för att bli snygg, för att bli någon som andra vill se ut som. Jag kan ju inte se ut som någon annan än mig själv. Detta har T försökt säga till mig i flera år, men det var inte förrän Lillan kom som jag verkligen tänkte till. För vems skull tränar jag? Det skulle i så fall vara för mig själv eller för Lillan. Jag behöver till exempel träna upp ryggen eftersom jag känner nu att den inte riktigt klarar av att Lillan vill sitta i famnen så mycket. Jag behöver träna upp konditionen så att jag orkar dra Lillan uppför pulkabacken utan att bli helt utmattad. För vems skull måste jag träna för att må bra? Jo, för min familjs, såklart!

Det är bra att ha målbilder, men de måste vara realistiska. Alla kan inte vara storlek 0. Alla kan inte träna 40 h i veckan. Jag måste bli bättre på att inse detta och försöker intala mig själv varje dag, för att jag ska kunna lära Lillan samma sak:

Jag är bra som jag är.

Om alla pappor tog efter detta....

Betyg betyg betyg

Något av det svåraste men också något av det roligaste med läraryrket är att sätta betyg. Eftersom vi var bortresta den senaste veckan så har den här terminens betyg stressat mig men då jag "bara" har tre grupper som ska betygsättas, varav två är grupper jag delar med kollegor, har jag helt fokuserat på detta de här två dagarna jag jobbat och idag blev jag klar med terminens slutbetyg.

Glädjande nog har jag haft riktigt duktiga grupper den här terminen så jag har inte satt många F! Dessutom verkade alla "nöjda" med sina betyg så jag slapp missnöjdhetsdiskussioner! Jag firade att jag klarat av betygsättningen med att ta ölen som ni ser på bilden. Because I'm worth it!

Nästa vecka jobbar jag tre dagar och sedan får jag julledigt!

En vecka i Minnesota

15 år sedan jag var här sist. Den stora anledningen till att vi åkte över var min "lillasysters" bröllop. Och vilket bröllop! Att få vara del av den upplevelsen kommer jag aldrig att glömma!

Det har varit fantastiskt att få träffa hela min extra-familj igen, att de fått träffa Tor, att få träffa min lillasysters man och hela hans familj, och att få höra att de (min extra-familj) faktiskt saknat mig! :-)

Idag lämnar vi ett kallt Minneapolis (-21!) men jag lovar att det inte kommer att ta 15 år till innan vi ses igen....

Man säger att ett år går så fort

Lillan har hunnit fylla året. "Alla" säger att det har gått så fort. Jag känner inte likadant. Innan hon kom gick tiden sååå sakta, och det känns nu som att svära i kyrkan, men det var ganska tråkigt att bara vänta. När hon sedan kom, med allt vad det innebar av amning som inte funkade och icke-existerande dygnsvila, så gick dagarna långsamt och snabbt på samma gång. Jag längtade mest tillbaka till jobbet där man i alla fall kunde få gå på toa ifred. Dessutom mådde jag inte bra, varken fysiskt eller psykiskt, vilket också bidrog till att jag inte upplevde att tiden gick fort.

Dock, från och med att jag började jobba i augusti har tiden gått desto fortare. Eftersom jag är på jobbet hinner jag inte se alla små egenheter som växer fram hos Lillan förrän jag träffar henne på kvällarna och helgerna. Det är då jag har sett att rackarns, vad snabbt hon har blivit stor (även om hon fortfarande är liten)!

Jag tror att jag är gladare av att få vara Annie -lärare (på jobbet) och Annie- mamma när jag kommer hem. Jag skulle inte klara av att vara "bara" mamma.

På tal om jobbet, jag måste bara få skryta lite. Senaste veckan har jag fått frågan om jag verkligen är från Sverige, eller om jag kommer från något engelskspråkigt land, två gånger! Det kan bero på att jag är hård på att prata BARA engelska med mina elever i engelskakurserna, men kanske också på grund av min dialekt när jag snackar engelska (och kanske också för att jag inte är blond och blåögd);) Denna dialekt ska bli ännu bättre då vi över pölen nästa vecka! Crazy!