Jag brukar inte dela med mig av så mycket känslor här på bloggen, men jag måste få pysa ur mig lite.
Jag har ju skrivit tidigare att jag har någon slags
30-årskris. I helgen är det SOF för femtielfte gången och det gör inte att jag krisar mindre. 2011 var året då jag och T gifte oss, och den våren var det också SOF. Jag trodde (i min enfald) att det skulle vara sista SOF-året för min, då blivande, make. Jag trodde att vi kanske skulle stå med en barnvagn och titta på SOF-kårtegen år 2013. Tji fick jag! I år sitter jag också ensam hemma, dock har jag katten som sällskap, men jag känner mig fortfarande ensam. Jag ångrar att jag inte, så fort T bestämt sig för att gå på SOF även i år, bestämde mig för att åka iväg någonstans, själv, med föräldrarna eller med en kompis. Eller åtminstone bokade upp mig varje dag, denna ensammaste helgen varje udda år. Jag hade kunnat åka och hälsa på någon av mina pärlor till vänner som flyttat härifrån, jag hade kunnat åka norrut, till paradiset på jorden, jag hade kunnat åka på weekend till London (eller Bath), jag hade kunnat tänka efter i förväg.
T och jag firade 9 år tillsammans i onsdags och vi gick ut och käkade och gick på bio, sedan känns det som att han försvann. Han kommer ju hem och sover på nätterna, men då sover ju jag. Jag gick en promenad över campus för en stund sedan och såg hela "festivalgänget" och jag funderade på hur många fler ensamma SOF-helger jag kommer att få spendera bitter och ensam.
Några av er kanske tänker att jag borde gå på SOF själv och hänga med T och övriga, men jag känner att jag har kommit förbi den perioden i livet. Universitetstiden var en av de bästa sakerna i livet, men livet måste gå vidare. Dessutom skulle jag bara känna mig tjock, ful och patetisk bland alla unga och fräscha studenter.
Jag är 30 år. Jag vill ha ett nytt jobb. Jag vill flytta härifrån. Jag vill bilda familj.
